Minnet av vatten

Kan fiktionens klimatdystopier lindra vår klimatångest, eller gör de de facto den värre? I vårt andra poddsamtal ställer vi bland annat den här frågan. En insikt vårt samtal också lett till är att dystopierna florerar, men att de lösningsinriktade perspektiven saknas.

I en tid då det vore mer brännande än någonsin att söka gemensamma lösningar och hitta kollektiv handlingskraft har vi fastnat på en plats där vi satsar på att skyffla runt ansvaret mellan individen, samhället, Kina och Indien. Vi frossar i undergångsscenarier där maten och sötvattnet tagit slut, haven förgiftas och de flesta av världens storstäder och kulturarv förstörts. I många fall är dystopierna hämtade direkt ur vetenskaplig framtidsforskning som förutsäger en värld som kan bli verklig redan inom ett par årtionden.

Ändå verkar halva landets befolkning ta rapporter som konstaterar att vi drastiskt måste ändra våra invanda levnadssätt som personliga förolämpningar. Det vill säga om de över huvud taget tar diskussionen på allvar … Många verkar helt enkelt rycka på axlarna som om problemet inte gällde dem, som om klimatförändringen vore propaganda som en rödgrön bubbla hittat på för att retas, eller som om det helt enkelt inte spelar någon roll eftersom det ändå är för sent och för svårt att göra något som verkligen har en inverkan.

Samtidigt: ser man på de framtidsscenarier som erbjuds är det egentligen inte så konstigt att folk vill försvara sin rätt till privatbilism och köttätande. Alla alternativ som finns till hands handlar om att vi borde ge upp privilegier som vi redan länge upplevt som självklarheter.

Litteraturen kan såklart inte lösa klimathotet och dess uppgift är inte att servera vetenskapligt gångbara alternativ, men den har en förmåga att få oss att kunna föreställa oss sånt som i annat fall skulle verka omöjligt. Det finns en stor skara människor som på allvar är besvikna över att inte ha fått ett brev från Hogwarts när de fyllde elva, men ändå verkar väldigt få människor kunna föreställa sig hur en ekologiskt hållbar framtid kan se ut. Klimatdystopier kanske får oss att ta hotet om den globala uppvärmningen på större allvar, men de hjälper oss inte att föreställa oss hur ett fossilfritt, postkapitalistiskt och ekologiskt hållbart sätt att leva kunde se ut. Framför allt inte ett som skulle innebära något annat än ett spartanskt, återhållsamt och avböjande liv.

Det vi saknar i samtalet är fantasierna om ett sånt samhälle. Vi efterfrågar klimatutopier. Vem vågar skriva en sådan?

- Kaneli Johansson, Hanna ylöstalo 

text publicerad i HBL 4.6


Ni har väl inte missat att mitt och Hannas andra avsnitt av Samtal med vänner släpptes på tisdagen? 

Vi pratar om dystopier och klimatångest. Lyssna här. Eller via spotify eller podcastappen. 

06.06.2019 kl. 12:00

korn av guld

Det är länge sen det hänt att jag dokumenterat (nästan) en hel dag. Men en fredag för någon vecka sen råkade jag ha med mig kameran och föreviga. Det var dessutom sommarens första dag. Vi kollar: 

Vaknade på landet. Fick en impuls på torsdagen och åkte med min pappa som skulle ut dit redan då. 

Häggen hade precis slagit ut, löven var så klorofyllgröna att de nästna gnistrade på trädgrenarna och överallt låg ett tunnt täcke av pollen, som om någon strösslat små guldkorn över verandaräcket, bryggan och vattenytan. 

Efter frukosten gick jag ner till bryggan. Tog ett dopp. Sms:ade med en kompis senare under dagen och skrev att det är helt overkligt att det nu är den tiden på året att man kan vakna och gå ner och ta ett dopp. Overkligt.

Tog med mig jobbet ner till bryggan. Eller en del av det iaf. Tips, blir litteraturvetare och läs böcker på arbetstid. 

På eftermiddagen var jag tillbaka i stan. När det blev kväll promenerade jag över till Vallgård, slank in genom en grind till en innergård med omaka tuplaner planterade längs stenfoten. 

Skulle överraska en älskling och hade packat med mig en liten väcka med bra grejer. Papperspåsen är missledande, det var inget från Monki. 

Däremot fanns det rosa cava och gröna oliver. 

<3  

Efter cavan och oliverna gick vi över till Magu på andra sidan gatan för att äta middag. Tre av fyra rätter vi åt var toppade med violer. Såklart man gillar sånt. 

Sen gick vi vidare, och det var förvirrande ljust trots kvällen och vi skulle vidare på tusen olika parkfester men fastnade hemma på balkongen med en vinflaska och så mycket att prata om. Också där låg ett tunnt lager guldkorn över alla möbler. 

27.05.2019 kl. 15:22

En podd, en intervju och åtta ofärdiga tankar.

Ska vi sammanfatta sakar som hänt på en annan blogg jag är med och driver på sistone? Såkart vi ska!

Samtal med vänner

Först ut detta soma jag hoppas att ni inte missat. Jag och Hanna har startat en litteraturpodd!

"I "Samtal med vänner" diskuterar litteraturvetarna och vännerna Kaneli och Hanna livet genom litteraturen. I det första samtalet, ”Samtal med vänner”, pratar de om hur de lärt känna varandra och på vilka sätt litteraturen format deras vänskap. Med utgångspunkt i Sally Rooneys debutroman och Hanya Yanagiharas ”Ett Litet liv” diskuterar de hur samtal mellan vänner egentligen kan se ut. Kaneli hävdar att det finns bättre och sämre läsare och Hanna berättar om sitt behov att blotta sig själv.

LYSSNA PÅ PREMIÄRAVSNITTET HÄR. Eller var du nu föredrar att göra der. Finns där poddar finns osv."

Läs hela inlägget här. 

Missa inte heller HBLs intervju och kolumnen vi skrivit i anknytning till första avsnittet. 

Åtta tankar om Amanda Svenssons "Ett system så magnifikt att det bländar"

"Liksom i de flesta system är den här boken en förvirrande sak innan man förstår logiken. Väldigt länge söker jag knytpunkterna, ledtrådarna, felsluten innan ett mönster började ta form. Läsningen kräver beslutsamhet eftersom de första 200 sidorna kändes tröga och svårorienterade. När jag väl började förstå (eller tro att jag förstår) kunde jag inte lägga ifrån mig den."

Mathilda Larsson: Jag kämpar med att tysta kritikern i mig

"Jag var helt i chock. Jag började gråta. Jag ringde till mamma och kunde inte alls förstå vad som hade hänt." Så beskriver Mathilda Larsson känslorna efter att ett mejl damp ner i inkorgen i april och titulerade henne som vinnare i Arvid Mörne-tävlingen 2019. Saga träffade henne för att prata mer om skrivande och vad som händer efter tävlingen."


Läs Århundradets bokklubb och följ oss på instagram <3

 

23.05.2019 kl. 09:55

sommarlekar

Vi leker en lek. Att vi är lediga, inte bara över dagen utan i flera veckor. Vi leker att vi alltid vaknar sent och utvilade. Vi går ner till Broholmskajen, handlar croissanter och juice på vägen dit, tar en brieost också, när vi nu ändå leker. Nere på bryggan packar vi upp en stor röd termos med kaffe. Att vi ens äger en sån bevisar att det här bara är en sommarlek. Jag läser tidningen, alla nyheter känns avlägsna, så som nyheter känns juli. Andra saker är mer närvarande: det varma trädet mot min bara fotsula, en motorbåt som åker förbi, måsarnas skrik. Det är sommarklyschor men de känns så verkliga, inte alls som på låtsas.

Vi handlar örter till balkongen på Hagnäs torg, det hör till leken. Doften bland kärrorna med växter är berusande: violer och sockermunkar och en cigarett någonstans längre bort. Ett barn springer förbi med en ballong i handen.

Hemma i lägenheten leker vi att vi har ett extra rum: det är vår trädgård och salong. Jag sitter där hela eftermiddagen och läser. Mina axlar och armar är oljiga av solkräm, när jag rättar till solglasögonen lämnar mina fingrar svettiga avtryck på det mörka glaset. Parken nedanför mig har blivit grön. Träden är med på vår lek helt klart. Vår lek sträcker sig så långt jag kan se från balkongen. Ända till Tölö sträcker den sig.                                             

På kvällen blir det inte kallt. Vi äter citronpasta och sparris i solen, dricker iskallt vittvin som gjorts på druvor som vuxit i en dal på andra sidan jordklotet. Nu står flaskan mellan oss på bordet. Etiketten är blå. Jag tyckte den var snygg, det är därför jag valde den. Det behöver inte vara så begripligt, det är ju en lek. Det är bara en lek för hur ska det annars förklaras när perfekta sommardagar plötsligt händer i slutet av april?

 

I väderleksrapporten säger de att det är vanligt med enstaka varma dagar i april. Nu är det visserligen lite varmare än vanligt, men som sagt.

I väderleksrapporten säger de att det är vanligt att det fortfarande är kallt i maj. Nu är det visserligen kallare än det brukar, men ändå.

I väderleksrapporten säger de att det är vanligt med snöiga vintrar. Nu var det visserligen rekordmycket snö i vintras, men ja.

I väderleksrapporten säger de att indiansomrar är vanliga. Nu var det visserligen exceptionellt med 18 garder i slutet av oktober, men men.

 

Vi leker bara en lek, då kan saker vara lite som man vill.  

09.05.2019 kl. 10:00

Påsksöndag

fotoalbum, april 2019

02.05.2019 kl. 21:09

saker som består

Den här bloggen söker ständigt sitt format liksom mitt liv söker rutiner. Ena stunden tycks saker falla på sin plats och i andra är de upprivna igen. Alternativt är det hela bloggosfären som ömsar skinn, och gjort det en längre tid.

Som läsare njuter jag av det långsammare tempot: sporadiska uppdateringar och genomtänkta helheter har en lugnande effekt på mig. När tillvaron inte ständigt uppdateras i realtid utan utvalda bitar delas med eftertanke och utrymme för reflektion tänker jag mig att innehållet också kommer förblir relevant över ett längre tidsspann. Visst är det fin (ovärderligt) att ha kvar så mycket omedelbart material från sina tonår och tidiga vuxenålder, men samtidigt finns det något utmattande i mängden innehåll. Jag önskar att jag ska läsa igenom inläggen från de här åren efteråt och inte känna mig helt matt.   

Dessutom önskar jag att minnena också ska få leva sitt egna liv, utvecklas av egen tyngd. Mina blogginlägg har format så mycket av hur jag kommer ihåg min gymnasietid och mina studieår och ibland undrar jag hur jag skulle minnas dem om de fått leva sitt egna liv.

Eller hur vi överhuvudtaget skulle leva våra liv om vi slutade föreviga.

Och sen vill jag ändå inte det, sluta alltså. För varför inte spara tidiga vårkvällar, varandras framgångar, vardagen, hur solen färgar cavan i guld? Varför inte se till att minnas det sen senare.

16.04.2019 kl. 11:24

isarna

fotoalbum, februari 2019

01.04.2019 kl. 12:07

livstecken

Lördag

brunch

kompisar

sol

=

saker som gör snålblåsten och snöstormarna i slutet av mars uthärdliga. 

26.03.2019 kl. 11:16

Kontur #5: Djur

Jag har gjort en tidning. Konturs femte nummer närmare bestämt. Vi är ju ett kollektiv som står bakom tidningen, med roterande chefredaktörer. Det femte numret har temat Djur och det är jag och Mathilda Larsson som varit redaktörer för det. Tycker det blev så fint!

Tänkte ge et ett utdrag från förordet: 

"Gemensamt för flera av texterna i det här numret visade sig vara just den paradoxala dikotomin människa-djur, och blicken där emellan. Vi kan aldrig veta exakt hur ett djur känner och tänker och när vi pratar om djur måste vi därför också kritiskt granska oss själva. Den relevanta frågan är inte vad en katt ser när den tittar på två människor som har sex, utan varför vi som människor blir generade av dess blick. Det här numret av Kontur inleds med ett utdrag ur Anna Tuomikoskis översättning av filosofen och poststrukturalisten Jacques Derridas L’animal que donc je suis (2003), som första gången utkommer på finska våren 2019. Det är en självrannsakande undersökning av vem vi är i djurets ögon och vem djuren är i våra. Texterna och bildkollaget som följer studerar och utmanar de sätt vi har att betrakta och förhålla oss till djur –  de fiktiva, faktiska och symboliska. Flera av texterna rör sig i gränslandet mellan teoretiska perspektiv, personlig essäistik och skönlitteratur. Det kan ses som en uppluckring av kategorier och gränsdragningar också i vidare bemärkelse." 

Tycker ni ska följa @tidskriftenkontur på instagram för att ha koll på var tidningen går att köpa, och annat som händer kring den såklart!

Ger er en bonusbild från releasefesten också, på två förkylda personer som ser lite förvirrade ut. Var så sjuk att jag knappt mindes hur man pratar med folk, stod bara där och nickade och försökte le när folk kom fram och skulle säga grejer. Så går det ibland osv. Hoppas ni gillar tidningen i alla fall :) 

19.03.2019 kl. 15:17

Vi bokade en resa till Tallinn

- Hängde en hel eftermiddag i en hotellsäng i vita frotémorgonrockar. 

- Gick till Kumu och kollade på konst, bland annat Konrad Mägis naturlandskap. Älskade dem. Köpte med några vykort med Venedigmotiv.

- Åt middag på Restoran V, drack rödvin, höll handen över bordet. 

- Åt hotellfrukost mmhmmm. 

- Promenerade runt i Telliskivi, rotade bland kläderna på Humana, kollade på dyra doftljus och handgjord keramik i små affärer. 

- Åt lunch på Ülo, delade på sötpotatisfries med kimchi och rostad lök till förrätt, planerade färglada kakelväggar vi ska ha i kommande lägenheter. 

- Tog en otroligt svensk fika på ett ställe som hette just det, Fika, innan vi promenerade tillbaka mot hotellet för att hämta våra saker. Det började regna igen, vi fick gå omvägar runt vattenpölarna, bådas batterier tog slut och jag kunde inte låta bli att säga "jag tycker så mycket om dig" med hundra meters mellanrum. 

11.03.2019 kl. 10:56

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com