saker som består

Den här bloggen söker ständigt sitt format liksom mitt liv söker rutiner. Ena stunden tycks saker falla på sin plats och i andra är de upprivna igen. Alternativt är det hela bloggosfären som ömsar skinn, och gjort det en längre tid.

Som läsare njuter jag av det långsammare tempot: sporadiska uppdateringar och genomtänkta helheter har en lugnande effekt på mig. När tillvaron inte ständigt uppdateras i realtid utan utvalda bitar delas med eftertanke och utrymme för reflektion tänker jag mig att innehållet också kommer förblir relevant över ett längre tidsspann. Visst är det fin (ovärderligt) att ha kvar så mycket omedelbart material från sina tonår och tidiga vuxenålder, men samtidigt finns det något utmattande i mängden innehåll. Jag önskar att jag ska läsa igenom inläggen från de här åren efteråt och inte känna mig helt matt.   

Dessutom önskar jag att minnena också ska få leva sitt egna liv, utvecklas av egen tyngd. Mina blogginlägg har format så mycket av hur jag kommer ihåg min gymnasietid och mina studieår och ibland undrar jag hur jag skulle minnas dem om de fått leva sitt egna liv.

Eller hur vi överhuvudtaget skulle leva våra liv om vi slutade föreviga.

Och sen vill jag ändå inte det, sluta alltså. För varför inte spara tidiga vårkvällar, varandras framgångar, vardagen, hur solen färgar cavan i guld? Varför inte se till att minnas det sen senare.

16.04.2019 kl. 11:24

isarna

fotoalbum, februari 2019

01.04.2019 kl. 12:07

livstecken

Lördag

brunch

kompisar

sol

=

saker som gör snålblåsten och snöstormarna i slutet av mars uthärdliga. 

26.03.2019 kl. 11:16

Vi bokade en resa till Tallinn

- Hängde en hel eftermiddag i en hotellsäng i vita frotémorgonrockar. 

- Gick till Kumu och kollade på konst, bland annat Konrad Mägis naturlandskap. Älskade dem. Köpte med några vykort med Venedigmotiv.

- Åt middag på Restoran V, drack rödvin, höll handen över bordet. 

- Åt hotellfrukost mmhmmm. 

- Promenerade runt i Telliskivi, rotade bland kläderna på Humana, kollade på dyra doftljus och handgjord keramik i små affärer. 

- Åt lunch på Ülo, delade på sötpotatisfries med kimchi och rostad lök till förrätt, planerade färglada kakelväggar vi ska ha i kommande lägenheter. 

- Tog en otroligt svensk fika på ett ställe som hette just det, Fika, innan vi promenerade tillbaka mot hotellet för att hämta våra saker. Det började regna igen, vi fick gå omvägar runt vattenpölarna, bådas batterier tog slut och jag kunde inte låta bli att säga "jag tycker så mycket om dig" med hundra meters mellanrum. 

11.03.2019 kl. 10:56

självreflektion

fotoalbum, september 2018


Tycker så mycket om bilderna Ville tar på mig. 

Det finns något avskalat, filterlöst i de fotona. Jag ser helt främmande ut för mig själv, förvånas ofta över hur jag egentligen tycks se ut, lite som man förvånas över sin egen inbandade röst innan man vant sig vid att höra den.

Samtidigt finns det något instinktivt igenkännade: där är den där personen ju, som ibland syns i spegeln en millisekund innan man lägger på sin spegelmin, eller som när man går på stan och skymtar någon man tror sig känna igen i ett skyltfönster, tills man fattar att det var en reflektion av en själv i profil snett bakifrån. 

Idag när jag tittade igenom gamla fotoalbum från 1970- och 80-talen upplevde jag samma instinktiva igenkänning, som att jag för ett kort ögonblick kunde känna igen drag från varandra i olika släktingar, men nästa sekund inte kunde avgöra vem det var som liknade vem.

Jag betraktar bilderna Ville tagit med en mycket större noggranhet än andra foton som finns av mig själv. Det kan ju verka som ett något narcissistiskt betende, men för mig handlar det om en helt annan slags självstudie än den som sker genom selfiekameran. Då menar jag inte heller att det skulle handla om att söka efter släktingars ansiktsuttryck i mitt egna, utan snarare fascineras jag på något sätt av att hitta det bekanta i det okända, speciellt när det gäller ens egna ansikte. 


Okej ifall det fortfarande klingar narcissism här så ger jag det åt er, men vafan, det här är ju en blogg om mig av mig så kankse det självupptagna egentligen är givet. Har hur som helst en hel rulle bilder från september till februari som jag tänkte visa åt er, ifall ni tål den här typen av självreflektion. 

 

06.03.2019 kl. 20:06

Vinterträdgården

Fotoalbum, februari 2019

25.02.2019 kl. 10:47

lägesrapport

Fick tillbaka min kamera som varit sönder sen hösten! Raderade föregående inlägg om vad jag gjort hittills i januari pga. så sorgsna iphone-bilder, ville inte se dem någonsin igen, heh. Får göra så, det är min blogg. Vi tar en lägesrapport från nästsista dagen av månaden istället. 

Tänkt på: Jobb. Vad det är jag egentligen vill jobba med? Hur ska jag strukturera upp arbeten? Hur jags ka få till en balans mellan jobb, vila socialt liv? Sånt. 

Tittat på: Snöyran utanför fönstret. Gamla repriser av Friends pga. så tryggt och lugnande. Såg My Brilliant Friend på HBO också, den vara mycket bra. 

Läst: Milkman av Anna Burns och Blå av Maja Lunde.  

Planerat: In roliga saker på helgerna (och i vardagen för den delen). Som pizzadejt på fredagen, en helg i Tallinn, hälsa på Vilja i Åbo, föreställningar jag vill se. Saker att se framemot medan vintern passerar helt enkelt. 

Haft på mig: Vinterkläder. Lång varm kappa, mössa, halsduk, tröja, fleecestrumpbyxor. Enda rimliga i ett snötäckt januari. Såg en kvinna för några dagar sedan som hade tights och sneakers och bar hud där emellan, mitt i snödrivorna, blev typ stressad. Ett tips angående vinterskor förövrigt: köp varma skosulor: ullsulor, aluminiumsulor, fleecesulor, går att köpa hos vilken skomakare som helst. Då behöver man inte trixa med tjocka strumpor and stuff, och ens höstskor blir plötsligt varma vinterkängor. 

Lyssnat på: P3 dokumentären om orkanen Katrina, passar bra in i mina klimatkatastrofscenarios, hehe. 

Ätit: Hemma: rårakor, rödbetsbiffar, grönkål, enkla grejer som alltid är goda. Ute: ramen och thailändsk röd curry i kokosmjölk, mmmhhm, att äta sånt på vintern är som att få en kram inifrån.   

Längtat efter: Nu är det väl snart okej att börja tänka på att våren kommer komma nån gång i år också? 

30.01.2019 kl. 10:38

2018

Vilka saker kommer du alltid att minnas från 2018

Jag tog min examen, vi flyttade ut ur Mesotoko, jag och Ville flyttade ihop. All klimatångest och oro, som vanligt. 

En vinterdag jag minns extra starkt.

En söndag i januari då solen sken efter veckor av dimma och jag och Linn planlöst men självklart hängde hela dagen. Vi åt frukost hemma på Skatudden och på eftermiddagen promenerade vi till Berghäll och åt tårtbuffé på Sandro. Det var en så fullkomligt vanlig sak då, mysigt men inget speciellt. Om någon sagt åt mig då hur få månader av det livet som fanns kvar hade jag inte trott dem.  

Resorna jag minns från 2018

I februari åkte jag upp till ett hus långt inne i skogen i Kajanaland där Ville bodde en månad. Det var en helt annan värld där: vinterlandskapen var så overkliga, tystnaden komplett och alla samhällen så långt borta. Det tog lika länge att åka dit som att flyga till New York, på sätt och vis det kändes det som ännu längre borta. Hoppas vi kan åka tillbaka nån gång. 

I april flög vi till Krakow och försommaren för att fira att vi lämnat in våra magisteruppsatser. Vi satt mest på soliga innergårdar och drack billig öl, allt var underbart kravlöst. I efterhand ifrågasätter jag slentrianflygen: varför tog vi inte tåget till St. Petersburg eller bussen till Riga istället? 

En vecka senare hälsade jag och min pappa på Vilja som bodde i Geneve i våras. Det var en konstig mix av europeiska kulturer, höjdskillnader och språk, temperaturen sköt mot sommaren och jag önskar att jag alltid kunde tjuvstarta sommaren i Mellaneuropa.  

Sen åkte jag till Skåne två gånger, i januari och maj, för bröllop och 80-årsfest. Och till Stockholm två gånger, i slutet av augusti och början av november, för Villes premiär, med Kontur-gänget, och för att Linn bor där.

En vårdag jag minns extra starkt.

När värmen kom i maj, det absurda i att det aldrig tog slut, klimatångesten och euforin hand i hand. Jag och Hanna åt jordgubbar och drack lambrusco vid Tokoistranden en måndag och blev tipsy, jag satt på balkongen och stirrade på de blommande körsbärsträden som spred sig nere på gatan. 

En person jag spenderade mycket tid med.

Ville. 

Ett ställe jag spenderade mycket tid på under året.

Någonstans mellan Skatudden och Andra linjen, fram och tillbaka längs Norra Kajen. 

Vad var din största framgång privat.

Att jag fått ett förhållande att fungera, kännas tryggt och upplyftande, att jag vågat visa mina svagheter och fulaste sidor åt någon annan och att det bara lett till fina saker.  

Och din största karriärmässiga framgång?

Måste väl ändå vara att jag tog min examen? Samt en yrkesmässig självsäkerhet som vuxit fram. 

En stund för mig själv.

Varit så dålig på att bara vara själv i år. Känt mig socialt otillräcklig och kompenserat med att fylla all ledig tid med umgänge. Bästa ensamtiden har varit att promenera från ställe till ställe, stänga ut omvärlden med hörlurarna. 

Såhär såg min vardag allt som oftast ut.

Lever mitt frilansliv och har vant mig vid att välja hur jag använder mig av dygnets timmar, ser det nästan som en grundläggande rättighet. Vaknar kring 8, jobbar hemifrån eller på ett café, med hög koffeinhalt i blodet och nacken böjd över datorskärmar och texter. Vissa dagar jobbar jag mer, andra mindre, beroende på. Träffar kompisar ofta, vill hålla dem när mig i vardagen. Kommer hem till Ville om kvällarna, somnar nära honom varje natt.  

En sommardag jag minns extra starkt

En helg i juli då vi kom in till stan från landet. Hettan var tryckande och klibbig och nätterna tropiska. Vi höll oss nära vattnet fast det inte gick att bada i algblomningen, drack sprizers på mattbryggorna, cyklade hem längs Norra kajen i gryningen, hade inte på oss långärmat någonsin. 

Hur tillbringade du midsommaren?

Jag och Vilja hade fest för typ 20 kompisar på vårt sommarställe. Vi band kransar, sjön snapsvisor och dansade nere vid sjön i gryningen. Mycket traditionellt. 

Vad gjorde dig ledsen?

Hur långsamt klimathotet verkar nå folk: så tafatt reaktionshastighet, så dåliga politiska beslut, så mycket skuld som vi försöker fösa över varandra. 

En minnesvärd fest

De allra sista festerna i Mesotoko: vår examensfest och flow-förfesten. När Linns fyllde 25. Först firade vi henne ute i skärgården. Och sen hade hon och Hanna hade gemensam födelsedagsfest samma natt som det var blodmåne. Hela festen irrade runt i Kottby och sökte månen utan resultat, det var varmt dygnet runt, skumvinet tog aldrig slut. Och sen kräftskivan som vanligt. 

Vad gjorde dig riktigt glad?

Mina kompisar, hur självklara de är, hur jag aldrig någonsin känner att jag tröttnat på dem. Hur de alltid utmanar mig, gör mig snällare. Och Ville såklart, han gör mig glad varje dag.  

En höstdag jag minns extra starkt.

I oktober när det blev indiansommar och vi åkte ut till landet och promenerade i skogen hela dagen. Plockade svamp, åt matsäck på klipporna i solen, simmade i sjön. Det fanns det där overkliga diset i luften som alltid när det blir ovanligt varmt sent på hösten. 

Vad gjorde du på din födelsedag?

Vaknade bakfull efter drinkmaraton med mina kompisar kvällen innan. Ville gjorde frukost i sängen och åt mig gav mig så fina presenter <3 På eftermiddagen gick vi till Ateneum och såg utställningen Urbana möten. Efteråt bjöd min mamma oss på bakelser på Fazers café. På kvällen åt vi tofuburgare och kollade på Harry Potter i sängen. Mycket mysig dag trots bakfyllan. 

Hur ska du fira nyårsaftonen?

Ska äta blinier med mina bästisar och gå på hemmafest sen. Mitt bästa nyårsupplägg <3

31.12.2018 kl. 13:11

julen som kom och gick

December gick i ett stressrus (hur blir det alltid så?) och julen flöt trots fullspäckat program förbi oväntat odramatiskt och fort. Lugnt, familjenära och ändå lite ängsligt, fullt med nya traditioner som ännu inte helt lagt sig till rätta.

Jullovets första frukost. Ibland blir de färgmässigt välbehagliga, då måste de förevigas. 

Gick på hemmafest med en snäll och ängslig älskling. Och många kompisar <3

Fick dela hela julhelgen med honom.  

På julaftonsförmiddagen bjöd vi kompisar på risgrynsgröt hos oss. Alltså kompishäng den 24e, bland det bästa som hänt mina jular i vuxen ålder. 

Linn och Ville och jag hade dekorerat pepparkakor. Det var mest djur i pastellfärgade outfits. 

Den 26e firade vi med massa släktingar på landet, hängde med mina kusiner, gick på promenad i ljuset och snön. 

På kvällen drack vi vin och prosecco hos Luka. Sen var julen slut för i år bestämde vi. 

De här sista dagarna av året är alltid en blandning av förväntan och melankoli, ett tomrum som jag aldrig vet vad jag ska göra av, det är skönt men ängsligt det med. Har ingen aning vad som kommer hända i mitt liv 2019. 

29.12.2018 kl. 17:04

analogt från sommaren

Det har varit vinter bara i några veckor men jag är redan genomskinlig och rödflammig. Tänker varje höst att det nog inte kommer vara så farligt i år, vafan vid det här laget borde jag väl ha lärt mig deala med årstiden. Sen blir det november och jag tänker att vafan vid det här laget borde jag borde ha lärt mig att det bara är rätt tungt, men att det alltid går ändå, med tjocka tröjor, hångel, rödvin och så länge man har sina kompisar typ. 

Okej svammligt, to the point: har irrat in mig i fotoarkiv från sommaren. Den var så lång, så varm, så overklig både på det goda och det onda. Här kommer några analoga bilder som togs. 

Ville har tagit den här en morgon när jag knappt hunnit vakna ännu. Tycker det är fint hur han ser mig och tycker att det här är en stund värd att förevigas. 

Efter Pride-paraden hade vi picknick i Brunnsparken. 

<3 

Mycket coola kompisar som ni ser. 

Vissa blev trötta och kände för en nap.

Efter picknicken gick vi hem till Skatudden och drack drinkar på balkongen och spelade spel tills sent på natten. 

Sen kom vämen. Man ser det så tydligt på mitt ansikte, att det gick inte att ha smink för allt svettades bort direkt. 

Vi åkte ut till Lonna och åt middag med min familj för att fira att jag tagit examen. Efteråt när vi skulle ta färjan tillbaka till fastlandet var kvällsolen mjuk och bländande, så det var klart att vi måste ta några bilder. 

Åt tydligen tofu och risnudlar en kväll, lite vardag, varsågoda. 

I augusti hade Ville en permiär i Stockholm. Den här bilden är tagen på festen efteråt, nån gång rätt sent. Tycker den är fin <3

Sen följande vecka var det september. 

07.12.2018 kl. 11:22

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com