sommarlekar

Vi leker en lek. Att vi är lediga, inte bara över dagen utan i flera veckor. Vi leker att vi alltid vaknar sent och utvilade. Vi går ner till Broholmskajen, handlar croissanter och juice på vägen dit, tar en brieost också, när vi nu ändå leker. Nere på bryggan packar vi upp en stor röd termos med kaffe. Att vi ens äger en sån bevisar att det här bara är en sommarlek. Jag läser tidningen, alla nyheter känns avlägsna, så som nyheter känns juli. Andra saker är mer närvarande: det varma trädet mot min bara fotsula, en motorbåt som åker förbi, måsarnas skrik. Det är sommarklyschor men de känns så verkliga, inte alls som på låtsas.

Vi handlar örter till balkongen på Hagnäs torg, det hör till leken. Doften bland kärrorna med växter är berusande: violer och sockermunkar och en cigarett någonstans längre bort. Ett barn springer förbi med en ballong i handen.

Hemma i lägenheten leker vi att vi har ett extra rum: det är vår trädgård och salong. Jag sitter där hela eftermiddagen och läser. Mina axlar och armar är oljiga av solkräm, när jag rättar till solglasögonen lämnar mina fingrar svettiga avtryck på det mörka glaset. Parken nedanför mig har blivit grön. Träden är med på vår lek helt klart. Vår lek sträcker sig så långt jag kan se från balkongen. Ända till Tölö sträcker den sig.                                             

På kvällen blir det inte kallt. Vi äter citronpasta och sparris i solen, dricker iskallt vittvin som gjorts på druvor som vuxit i en dal på andra sidan jordklotet. Nu står flaskan mellan oss på bordet. Etiketten är blå. Jag tyckte den var snygg, det är därför jag valde den. Det behöver inte vara så begripligt, det är ju en lek. Det är bara en lek för hur ska det annars förklaras när perfekta sommardagar plötsligt händer i slutet av april?

 

I väderleksrapporten säger de att det är vanligt med enstaka varma dagar i april. Nu är det visserligen lite varmare än vanligt, men som sagt.

I väderleksrapporten säger de att det är vanligt att det fortfarande är kallt i maj. Nu är det visserligen kallare än det brukar, men ändå.

I väderleksrapporten säger de att det är vanligt med snöiga vintrar. Nu var det visserligen rekordmycket snö i vintras, men ja.

I väderleksrapporten säger de att indiansomrar är vanliga. Nu var det visserligen exceptionellt med 18 garder i slutet av oktober, men men.

 

Vi leker bara en lek, då kan saker vara lite som man vill.  

09.05.2019 kl. 10:00

saker som består

Den här bloggen söker ständigt sitt format liksom mitt liv söker rutiner. Ena stunden tycks saker falla på sin plats och i andra är de upprivna igen. Alternativt är det hela bloggosfären som ömsar skinn, och gjort det en längre tid.

Som läsare njuter jag av det långsammare tempot: sporadiska uppdateringar och genomtänkta helheter har en lugnande effekt på mig. När tillvaron inte ständigt uppdateras i realtid utan utvalda bitar delas med eftertanke och utrymme för reflektion tänker jag mig att innehållet också kommer förblir relevant över ett längre tidsspann. Visst är det fin (ovärderligt) att ha kvar så mycket omedelbart material från sina tonår och tidiga vuxenålder, men samtidigt finns det något utmattande i mängden innehåll. Jag önskar att jag ska läsa igenom inläggen från de här åren efteråt och inte känna mig helt matt.   

Dessutom önskar jag att minnena också ska få leva sitt egna liv, utvecklas av egen tyngd. Mina blogginlägg har format så mycket av hur jag kommer ihåg min gymnasietid och mina studieår och ibland undrar jag hur jag skulle minnas dem om de fått leva sitt egna liv.

Eller hur vi överhuvudtaget skulle leva våra liv om vi slutade föreviga.

Och sen vill jag ändå inte det, sluta alltså. För varför inte spara tidiga vårkvällar, varandras framgångar, vardagen, hur solen färgar cavan i guld? Varför inte se till att minnas det sen senare.

16.04.2019 kl. 11:24

självreflektion

fotoalbum, september 2018


Tycker så mycket om bilderna Ville tar på mig. 

Det finns något avskalat, filterlöst i de fotona. Jag ser helt främmande ut för mig själv, förvånas ofta över hur jag egentligen tycks se ut, lite som man förvånas över sin egen inbandade röst innan man vant sig vid att höra den.

Samtidigt finns det något instinktivt igenkännade: där är den där personen ju, som ibland syns i spegeln en millisekund innan man lägger på sin spegelmin, eller som när man går på stan och skymtar någon man tror sig känna igen i ett skyltfönster, tills man fattar att det var en reflektion av en själv i profil snett bakifrån. 

Idag när jag tittade igenom gamla fotoalbum från 1970- och 80-talen upplevde jag samma instinktiva igenkänning, som att jag för ett kort ögonblick kunde känna igen drag från varandra i olika släktingar, men nästa sekund inte kunde avgöra vem det var som liknade vem.

Jag betraktar bilderna Ville tagit med en mycket större noggranhet än andra foton som finns av mig själv. Det kan ju verka som ett något narcissistiskt betende, men för mig handlar det om en helt annan slags självstudie än den som sker genom selfiekameran. Då menar jag inte heller att det skulle handla om att söka efter släktingars ansiktsuttryck i mitt egna, utan snarare fascineras jag på något sätt av att hitta det bekanta i det okända, speciellt när det gäller ens egna ansikte. 


Okej ifall det fortfarande klingar narcissism här så ger jag det åt er, men vafan, det här är ju en blogg om mig av mig så kankse det självupptagna egentligen är givet. Har hur som helst en hel rulle bilder från september till februari som jag tänkte visa åt er, ifall ni tål den här typen av självreflektion. 

 

06.03.2019 kl. 20:06

Solen gör sitt

Snödrivorna ligger tunga och blöta längs trottoarkanterna, bilarna är parkerade snett och långt ut på gatan, som om plåtkarosserna bara blivit liggande där på måfå. Det är mitten av februari och jag vet inte ens vad jag ska skriva. 

Jag läser mer om dagarna än vad jag pratar, men har ändå svårt att gå grepp om böckerna, avgöra vad jag tycker, vilka saker som känns relevanta. Vandrar runt bland möblerna, tömmer kaffekoppar, öppnar flikar och stänger dem sen. Lyssnar på poddar om dystopiska framtidsvisioner, om bidöden, matsvinnet och översvämningarna som kommer ta kuststäderna. Utanför pågår världen som förr, det har börjat snöa igen, en tjock våt matta av vitt hänger i luften. 

När jag väl pratar handlar det mest om apokalyptiska framtidsscenarios jag tänkt på, eller min egna vilsenhet inför arbetslivets oinspirerande utsikter. Jag får för mig att folk inte tycker jag är speciellt trevlig just nu, men byter ändå inte samtalsämne. 

Jag träffar kompisar och de frågar hur det går. Jag ger dem oklara svar som vagt anknyter till verkligheten. Jag tänker på offerproblematik och otillräcklighet, klimatutopier, kustremsorna i norra Italien, hur klipporna störtar rakt ner i medelhavet. Jag tänker att jag borde träffa folk oftare, men orkar inte styra upp mer än det nödvändiga. Jag ältar i telefonen tills min mamma säger att hon måste gå, gömmer mitt ansikte i hans halsgrop om nätterna, sitter mittemot Malin på olika caféer, dricker vin i Hannas kök medan hon skär upp ingredienserna till middagen. Det är skönt att umgås med dem jag sett så mycket på senaste tiden, det finns så mycket vi slipper förklara. 

Jag har bokat ett dyrt hotellrum med extrastort badkar, för två personer. Min mormor fiskar upp vispgrädden från fastlagsbullen med en tesked. Linn ringer och säger att hon kommer till Helsingfors. 

Solen gör sitt. 

På nåt sätt är jag väl ändå nöjd med tillvaron. 

14.02.2019 kl. 12:46

det tog oss år att ta oss hit

Veckorna avlöser varandra. De ramas in av deadlines och det där emellan, en dag i taget av oregelbundna rutiner. Jag har tänkt komma in hit och skriva något en tid nu, vet bara inte av vilken bit av livet jag ska börja bygga upp något. Det blev det här nu: 

Vi bestämmer att vi måste bort från stan, någonstans där det finns skog och ro för det som vanligtvis är rastlöshet men som där ute kan blir något annat: idérikedom, upplevelsen av att livet kan se ut som vi väljer att forma det. 

Vi bakar pizza, jag börjar gräla när degen fastnar i kaveln, lyckas få mjöl på mina svarta jeans, vill skrika högt men går istället ut ur köket, slår fast dörren bakom mig. Han lyckas lugna mig sen, det gör han alltid, varje gång. 

Följande dag regnar det. Efter lunch klär vi på oss regnkappor och stövlar, går ut i det fuktiga. Luften är tung och ren att andas, ljuden är både dämpade och mer framtydande, jag tänker på ett stycke i Sent i november, söker upp citatet sen: 

"Skogen var tung av regn och träden alldeles orörliga. Allting hade vissnat och dött men nere på marken växte höstens hemliga trädgård med rasande kraft rakt upp ur förmultningen, en främmande vegetation av blanka svällande växter som inte hade något med sommaren att göra.” 

När vi kommer in tillbaka fortsätter jag mitt arbete: krokryggig i soffan istället för vid bordet, men det blir text av alla tankar tillslut. 

Hösten växlar alltid färg så fort sen, från våra fönster breder de ut sig. Det är som körsbärsblommorna i maj: det händer så snabbt att det både är en lättnad och ett vemod när det överdådiga är borta. 

Inomhus fortsätter det oregelbundna, det börjar mot att förmodan anta formen av rutiner. Jag med en bok, han med hörlurar. Det här borde vara allt vi önskat oss, men rastlösheten pickar mig fortfarande. 

Solkatterna klättrar över väggen om kvällarna, de avlöser varandra i ett mönster som långsamt ändras medan jorden vrider sig runt sin axel. 

Vi åker tillbaka sen. Det är indiansommar nu och alla toner blir mjuka i diset. Det är trots allt lätt att andas.  

Klipporna är kalla men luften är varm igen. Jag drar av mig kläderna och går i vattnet. Det är också kallt, men värt det, det är alltid värt det. Vi lutar oss bakåt och häller upp mera termoskaffe. Det tog två timmar att ta sig genom skogen till de här klipporna, det tog oss år att ta oss hit. 

På vägen tillbaka krampar mina vader, alla backar har satt sina spår i dem. Men så mycket annat har runnit av mig: klimatångesten, oron, rastlösheten. Det är bara för stunden, men den stunden finns.  

22.10.2018 kl. 09:14

Tre dagar i stan

Sju dagar på landet är tillräckligt för att jag ska tappa tidsperspektivet. När jag återvänder till stan känns den som ett helt annat ställe än den plats jag lämnade. Värmen är annorlunda här, den lägger sig som en klibbig hinna över kroppen, omöjlig att helt avlägsna ens med kalla duschar. När jag sorterar tvätten ligger där en långärmad svart tröja, som en underlig udda relik från en annan årstid, ändå är det inte ens två veckor sedan jag senast tvättade.

De förbereder toppmötet i centrum och stänger av nästan alla passager till Skatudden. Vid backen till Uspenskij ser jag en tant med en handmålad skylt: Finland <3 Trump. När hon passerar får jag en plötsligt lust att rycka skylten ur handen på henne och kasta ner på bilvägen. Men istället går jag förbi, orkar inte se, tänker att det måste finnas andra sätt.

För att överleva hettan, undvika toppmötet, åker vi ut till öarna. Färjan plöjer igenom vattnet, jag ser de blågröna algerna virvla runt i svallvågorna, ändå är det en lättnad att vara här. Mina sandaler fylls av sand innan vi hunnit halvvägs runt ön, det är lättare att gå utan. Klipporna är varma, vi ligger tätt intill varandra på en filt, jag undrar om det finns något som doftar så gott som den solvarma huden hos någon man tycker om.  

Det är bara om nätterna som luften är behaglig. Jag går ut och dricker vin och träffar kompisar. Det finns fester att gå på överallt, alla är där och det blir aldrig kallt. På morgonen cyklar vi hem över bron, jag står vid fönstret och ser solen gå upp sen. Tänker att jag antagligen kan räkna nätterna jag minns att det varit såhär varmt i Helsingfors på fingrarna på ena handen, men att alla tio fingrar och alla tio tår inte räcker för att räkna gångerna jag stått här och sett ljuset dyka upp bakom horisonten. Sen tänker jag att gångerna jag ännu ska göra det antagligen är färre än de varma nätterna.

Mina föräldrar bjuder oss på middag. Vi åker tillbaka ut på havet, brisen mot huden är varm. Färjan rundar Skatudden, jag tänker att strandlinjen borde se annorlunda ut från det här perspektivet, men det gör den inte, den är bara olidligt bekant. Senare, när det blivit mörkt, klättrar vi upp på taket. På andra sidan vattnet lyser gatubelysningen upp vägarna och broarna, som pärlhalsband av ljus. Jag berättar om den första hösten här, hur jag brukade ligga på taket och aldrig riktigt vänja mig vid utsikten. 

Efter tre dagar i stan bestämmer jag att det enda vettiga är att fara tillbaka till landet. På morgonen innan jag åker läser jag i tidningen om toppmötet. På en av bilderna ser jag tanten med skylten, den jag ville rycka ur hennes hand. Men jag ser också bilder på andra skyltar, läser om motdemonstrationerna som tusentals människor tappert, trots hettan, tagit sig till, medan jag varit upptagen med annat. 

20.07.2018 kl. 14:55

hemvant

Jag var på en fest i lägenheten ett nyår för några år sedan. Vi kom dit sent, närmare morgonen, och jag kände inte de som bodde där. Egentligen kände jag nästan ingen på festen, och hade ingen lust att lära känna någon heller. Helst skulle jag väl ha varit någonstans med alla mina kompisar istället. Det var en tid då jag var ganska ointresserad av att umgås med andra än dem, så för att slippa satte jag mig i det sovrummet som var tomt, drack cava och surade.

Efteråt säger han att han kommer ihåg när vi kom, han säger att han hälsade på oss, att han minns Linns ansikte. Jag måste rimligtvis ha stått alldeles bredvid. Om jag gräver i minnet kan jag frammana bilden: hur vi står i hallen, golvet ett hav av skor och vinterjackor, någon som tittar upp, det är han som bor här, säger hej, fortsätter vidare. Egentligen är det ingen bild, snarare en skugga. Det kan hända att det bara är en efterkonstruktion. När vi träffas ett halvår senare känner vi hur som helst inte igen varandra.

En morgon i april följande vår går jag hemåt längs Norra kajen, det är samma väg jag gick efter den där nyårsfesten, samma väg jag gått minst ett par gånger i veckan det senaste halvåret. Skatudden tecknar sig i motljus på andra sidan, siluetten höjer sig hemvant ur havet. Det finns ingen annan plats på jorden som lika kompromisslöst innebär hem för mig, och ändå passerar jag uteserveringarna och isbrytarna fylld av vemod.

När jag kommer in genom dörren sitter Hanna i köket och äter frukost. Vi småpratar om helgen, om livet. Allt är odramatiskt och också det här är hemvant, tills hon avbryter mig och säger att det verkligen låter som att jag vill det. Jag frågar henne om hon vill, hon säger att hon tror det. Vi säger att det är länge tills dess, nästan sex månader, hela våren och sommaren. Vi har hur mycket tid som helst.

Nu har halva sommaren snart gått och på andra sidan vattnet har vi rivit ner tapeter, målat om väggarna, köpt nya möbler. Jag har börjat röra mig hemvant genom rummen.

Linn frågar mig om jag skulle ha trott det då, den där nyårsaftonen, att jag senare skulle bo i den lägenheten, med honom från hallen som jag kanske inte ens kommer ihåg att jag hälsat på. Nej svarar jag, det är klart att jag inte skulle ha trott det. Jag drack ju bara mitt vin, steg upp sen, sökte reda på mina skor och gick hem. 

04.07.2018 kl. 15:34

Mörkret var bara en skymning som försökte

 

Midsommaren kom och gick och jag och Vilja hade bjudit 20 stycken kompisar till vårt landställe. De dök upp med matkassar och vinflaskor och plockade alla blommor de kunde hitta för att binda kransar av. Vi dukade upp två långbord och en midsommarbuffé att vara avundsjuk över. Sjöng och snapsade, tog gruppbilder på verandan, smög ibland upp på övervåningen eller ner till sjön för att få prata i lugn och ro, eller hångla i smyg kanske.

Det var som alla midsommarnätter, att jag efteråt inte minns att det någonsin skulle ha varit mörkt. På bilderna efteråt syns det att vi hade disco på gården och att skogen där bakom var mörk, trots att himlen aldrig blev det. Cigaretterna rörde sig som eldflugor i luften, händerna som höll i dem var svåra att urskilja i dunklet. Men lika snabbt som den kom vek den undan för det korniga gryningsljuset. Vi satt nere vid vattnet i det daggiga gräset och sjön speglade den rosa morgonhimlen.

Efteråt när vi skulle gå och lägga oss sa jag åt Ville att jag helst alltid skulle somna precis innan ljuset blir vasst och verkligheten bryter stämningen. Ändå satt vi där vid vattnet tills solen gick upp. Jag somnade motvilligt en halv timme senare, med ryggen mot fönstret och ansiktet mot en varm hals.  

02.07.2018 kl. 16:37

mellan maj och juni

Det blev juni tillslut. Solnedgångarna och festerna har avlöst varandra i flera veckor, jag har tappat räkningen och glömt i vilken ordning allt hände, minns bara att nätterna var ljusa och varma, mättade med doften från blommande träd. Vi sov invirade i varandra varje natt trots att det blev för varmt, vaknade motvilligt om morgnarna, aldrig utvilade, alltid försenade, men med en ny kväll som redan skymtade i slutet av dagen. Jag minns stressade sms och min egen gråtiga röst i telefonen. Men på bilderna efteråt syns bara eftermiddagssolen, skumvinet, gryningen utanför dansgolvet och näktergalens sång över vattnet.

Eftermiddagen den tredje juni vaknar jag ensam och bakfull i en tom lägenhet. Klär på mig gårdagens klänning och går ut på gatan. Kronbladen virvlar fortfarande trötta runt på trottoaren. I vanligt fall skulle de knappt ha slagit ut än. 

09.06.2018 kl. 11:58

som vit syren

Det blev maj och värmebölja och försommaren spolas förbi i fast forward. Vi gör så gått vi kan för att inte missa de varma sommarkvällarna, pastellhimlarna eller de tre dagar det tog för körsbärsträden i Kasberget att blomma ut. Men den här tiden kan ändå aldrig kapslas in, tas vara på. Jag tänker att jag borde skriva mer, om allt som händer, om livet som är som den där Karin Boye dikten som alltid citeras, men alla knoppar brast och blommade och jag hinner inte med.

Jag tänker på tiden mellan hägg och syren, och på det där andra citatet, som inte minns exakt hur det går eller vilken rysk poet som skrivit det men som jag ofta återkommer till.

"aldrig ångrar jag tiden som förgäves slösats bort, som blom från vit syren"

Vi dricker vin på balkonger och innergårdar, det verkar varken blir mörkt eller kallt ikväll heller, det finns fester att gå på, men jag vänder av åt andra hållet. I Vallgård blommar syrenerna, jag går rakt in bland blommorna och drar in doften. En kvart senare plockar han bort en larv från mitt hår och pussar mig i ansiktet, och jag tänker inget alls bara lägger mig i hans säng och somnar. 

 

20.05.2018 kl. 14:37

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com