Ensam på det här stället jag tycker så mycket om

Jag är ensam på det här stället jag tycker så mycket om. Kom hit i söndags och åker hem ikväll. Jag har inte jobbat så flitigt som jag kunde ha. Jag har nästan inte jobbat alls, bara petat i texten, flyttat runt och funderat. Kokat mera kaffe. Gått ut i skogen. Känt fötterna sjunka ner i mossan, plockat stelfrusna trattkantareller. Hört bäckens porlande och klafset från mina skor som trampat mellan sjöarna. Lyssnat på det onomatopoetiska i dom orden: ”porla”, ”klafsa”. Tänkt att jag kanske är yrkesskadad redan nu, att jag inte ens kan gå genom skogen utan att använda ord som ”onomatopoetisk”.

Träffade två hjortar också när jag plockade svamp. Vi stod i varsin ända av en glänta och tittade ganska länge på varandra. Sen vände jag om och gick tillbaka åt mitt håll, tänkte att jag kan låta dem vara ifred, att det här är deras skog, lika mycket som den är min. Sen tänkte jag att det där är en tanke jag hämtat från Ronja Rövardotter, nästan ordagrant. Eller kanske det är all ekofeminism jag läst, all kritik mot antropocentrismen. Sen tänker jag att det är skevt och skenheligt att jag inte kan låta hjortarna vara ifred utan att paketera det i akademiska termer.

Det är konstigt att tänka att jag aldrig varit ensam här innan den här sommaren, att jag aldrig ens längtat efter det. Jag har alltid älskat ensamheten men föredragit den som finns i städer: det anonyma i offentliga sammanhang. Att vara ensam här är helt annorlunda. Liksom ytterst självcentrerat som samtidigt förlösande: det finns ju inget annat att förhålla sig till. Jag förvånas över hur tiden rör sig när ingen annan lägger sig i, förvånas över självklarheten med vilken jag sköter sånt som ska skötas, förvånas över hur jag rör mig längs vägarna när ingen ser på, och framförallt: hur mina tankar rör sig när de får vara för sig själv tillräckligt länge.

Också eftermiddagssolen rör sig på andra ställen i trädgården nu än i somras. Jag sätter mig på ett provisoriskt ställe i gräset som ljuset råkar träffa. Häller upp kaffe ur termosen, kisar ner mot vattnet. Det är så skevt att jag flyr hit när jag känner att jag inte orkar med mig själv, som att en plats kunde lösa mina problem. Det är skevt men ändå känner jag hur jag blir lugnare av att vara här. Mina problem försvinner inte, men jag får avstånd till dem, både geografiskt och emotionellt. Det är enklare att vara här, enklare att vara själv, enklare om jag bara skulle stanna kvar. I trädgården finns fortfarande mogna björnbär. Ändå längtar jag redan till stan. 


PS Imorgon börjar bokmässan i Helsingfors! På bokklubbsbloggen tipsar vi om vilka program vi ser mest framemot! Kom dit ju!


 

Publicerad 25.10.2017 kl. 19:42

livet som en länge sedan sönderspelad maggio-ballad

I söndags såg jag Manifesto på Konsthallen (megahäftig, gå och se den ifall du är i Helsingfors i helgen, men se till att ha energi och helst inte vara bakis och ha megasvajigt humör så som jag hade, eh var lite ångesttriggande..).

Efteråt gick jag och Maria runt Tölöviken i regnet, ventilerade tryck mot bröstet, fick röda kinder och hår som krusade sig vid tinningen.

Imorse läset jag i tidningen att det regnat rekordmycket i början av oktober i år. Blir på nåt banalt sätt lugn av sån statistik, som att någon sagt det högt nu, att det inte ska regna såhär mycket egentligen. Att det inte ska vara såhär.

Och hörni jag tror att det kan vända. Jag kan backa lite och omvärdera, se hur orden faller på plats, hur de för vidare. Idag sken solen och efter lunch bestämde jag mig för att ta ledigt resten av dagen. Återvände till Tölövikens höstidyll, lyssnade på Hillas och Inaris senaste avsnitt, vände ansiktet mot solen och tänkte att nu lämnar vi den här regnperioden här.

 

Publicerad 13.10.2017 kl. 15:20

stå stilla en liten stund

Träffade Vilma i lördags för att prata av mig lite och bolla tankar med. Vi gick upp genom Rödbergen och värmde händerna mot pappmuggar, passerade huset jag bodde i som nittonåring, alla tinnar och torn i gamla Eira och tillslut havet som låg som en ljus spegel mot mörk himmel. Vi pratade bland annat om kroppsnoja, problematiska modersrelationer och skvaller på universitet. Har känt Vilma i ca exakt två år och plötsligt någonstans utan att jag vet när har hon blivit en av mina mest självklara personer. Fint va?

Annars mår ärligt talat sådär just nu. Det finns så mycket halvfärdigt som jag försöker orientera mig i, formulera så att det kommunicerar vidare från mina egna tankedimensioner. Det är så trassligt att jag inte vet var jag ska börja. Ibland går det. Ganska ofta stirrar jag blint på ett blinkade sträck och undrar vad som ska komma härefter. Är så förbannat osäker på mig själv plötsligt, rädd för att det jag trodde var något att ta fasta på ska visa sig vara mediokert.

Vaknar med ett ryck varje morgon, alltid innan alarmet ska ringa. Är så närhetskrank att jag skäms. Skäms över hur mycket jag bryr mig. Som om det här skulle definiera hela mig, jag vet att det inte gör det, men klarar ändå inte av att ta avstånd. Stillar istället min oro med att boka in möten. Konkreta snabba saker med direkt respons. Det är betryggande att jobba med något som inte ska innefatta hela ens identitet, där saker rör sig fortare, där jag lyckas leverera, med lätthet till och med.

Återvänder till de tomma raderna tillslut. Landar i ovetskapen, att det är ett ställe att vara på det med, att stå stilla i en stund.  

Publicerad 09.10.2017 kl. 15:47

tankar och bilder från juli

Läser någon bloggar mitt i högsommaren? Jag bläddrar mest förbi allt, om jag ska vara ärlig, läser sporadiska inlägg då och då. Men jag vill ju kunna gå tillbaka i mitt arkiv här (så som en går tillbaka i dagböcker) och minnas hur det var, så därför bänkar jag mig framför datorn och skriver ett inlägg oavsett.

Såhär ser det liv som fastnat i kameralinsen de senaste dagarna ut. Fast de här bilderna kanske ger en förskönad bild. Kanske jag efteråt bara minns alla skogsstigar och varma klippor och små gläntor som lyser röda av smultron? Pastellfärgade solnedgångar och pastellfärgat vin. Drömmiga böcker och hur jag aldrig åt frukost innan 11 och systematiskt blandade ihop dagarna. Visst är det så tillvaron här är när den är som bäst.

Men jag sitter också krokryggig över datorskärmen och tragglar mig igenom svåra teorier om ekologi, feminism, materialism, strukturer av förtryck som ofta är långt ifrån litteraturvetenskap och långt utanför min comfort-zone. Då tar jag inga bilder. Det är motsträvigt, tungt och förödande för självkänslan. Förutom då och då, när instinkten jag hade övergår i insikt, trådar knyts ihop och blir förståelse som blir bekräftelse. Jag vet inte ifall våndan är värt den känslan ännu, men jag vet att jag hellre arbetar hårt för det här än för det mesta andra.

Okay varsågod för mina tankesnurr (som ni kanske inte läste för det är ju juli trots allt). Har läst igenom mina anteckningar från det jag läst hittills och känner mig helt okej inför det jag åstadkommit (bättre än i lördags då jag tänkte att det nog säkert inte blir någon gradu, kanske bara borde hoppa av universitetet etc). Ska låta dokumentet och böckerna vara nu i några dagar tänkte jag, ge mig själv en lite semester istället, hänga med kompisar (ändå rekordlänge att inte ha träffat i princip annat än mina föräldrar och andra släktingar, kanske inte hänt sen jag var ett litet kid) på olika landställen (så mysigt, kommer nog minnas den är sommaren som den då alla var på sina landen, när Helsingfors bara var en avlägsen plats dit räkningarna åkte). 

Okay bye, ska laga lunch nu

 xx

Publicerad 17.07.2017 kl. 14:44

beteendemönster

Hörni det är oklart vart det här jullovet försvunnit. In i det gamla vanliga beteendemönstret tror jag. Det har förflutit utan mycket bildbevis. Kanske för att jag tycker det är tillfredställande att behålla upplevelser för mig själv, kanske eftersom jag redan fotograferat det mesta förut.

Januari upprepar sig själv med skrämmande precision: isblommorna växer över fönstren, havet ångar upp i himlen och jag står fortfarande barfota bakom rutan och tittar på. Det kunde lika gärna vara förra året. Tills jag minns att januari 2016 var länge sedan, i ett annat liv. Jag tänker på allt som då ännu inte hänt, hur snabbt livet kan skifta.

Sedan obemärkt går kylan över. Snön smälter, dimman lägger sig över takåsarna. Jag stannar inte upp vid utsikten längre, fortsätter förbi som vanligt, osäker på hur mycket av mig som fortfarande är samma.

Publicerad 13.01.2017 kl. 13:42

Natural habitat

 

Efter helger som denna tänker jag att jag ändå kanske borde bo på landet.

Allt jag skriver blir klyschor för visst är det ju en klyscha: att vilja bo i septembersolen, på verandatrappan. Att bara leva på termoskaffe och texter. Plocka maten från skogen, sköja ansiktet i sjönvattnet. Dricka rödvin. Höra tystnadens alla nyanser.

Det är som en reflex: varje gång solen går ner bakom sjön söker min hand telefonen och kameran som ska föreviga. Som att det skulle gå.

Publicerad 20.09.2016 kl. 09:46

semesterillusion


Åkte till Tallinn över helgen och trots sammanlagt tre timmar fritid är undantagstillståndet ändå närmare semesterstämningen än tusen timmar ledigt i lägenheten här hemma.

Så varför inte äta pannkakor till lunch, kolla på utsikten och ta tusen turistiga bilder på gamla stans smala gator? Alternativt äta vattenmelon i parken, dricka whiskey sours till efterrätt och gå barbent hem i natten.

Publicerad 11.07.2016 kl. 10:43

Pang pang jag dog

 

I lördags skulle vi egentligen ut och svänga på utesrveringar sommarkvällen till ära. Fast sen kom vi på att varför skulle vi orka åka någonstans när vi hade vin och vårt tak och varandra. Så då stannade vi här, åt jordgubbar, och pratade om sånt som en bara pratar om med sina bästisar. Vi klättrade ut på taket för att bevittna solnedgången och som om stunden inte redan var fulländad så sa det plötsligt pang pang och hela himlen exploderade i glitter.

Dom här kvällarna är så förbannat fina och jag vet inte hur jag ska göra för att ta till vara dem på ett sätt som ger dem rättvisa.

Hur gör man liksom när man har 360 grader pastellhimel vid sina fötter, som inte räcker närapå heller?

Publicerad 26.05.2016 kl. 18:44

gjord av sten

Tre dagar, nio böcker och två uppsatser senare har inget alls förändrats förutom utom att körsbärsträden slagit ut i blom och jag rivit upp sår runt vristerna. Jag behövde komma bort för att klara av mig själv, men att isolera sig sker alltid på bekostnad av verkligheten.

När jag återvänder är asfalten varm och mitt rum känns dammigt. Som om det var länge sedan jag var här senast, länge sedan den här våren hände: När dimman täckte hustaken, tio timmars sömn inte hjälpte mot tröttheten och jag googlade sönder internet för att få svar på varför jag inte kunde andas. Som om det var länge sedan otillräckligheten var det enda som räckte till, så länge sedan att jag glömt hur viljestyrkan tillslut återvände.

Det känns som så länge sedan att det kanske inte hände

och inget alls har ju ändå förändrats förutom att jag fortfarande lider av verklighetskomplex

och numera dessutom har skrapsår på benen.

Publicerad 08.05.2016 kl. 22:29

(Everything that you've come to expect)

Hanna säger att jag skrattade högt. Jag förstår först inte vad hon menar. Det gjorde jag väl inte? Jag lutar mig mot solvarma väggar, försvinner in i mörka salar, somnar sällan i tid. Jag tvättar alla ytor, häller upp frikostigt med vin, fnittrar. Men sen går jag ändå ifrån allt.

Bläddrade i mitt arkiv i lördags för en grej som kommer upp i veckan (*stay tuned*). Blev lite nostalgisk över hur mycket tid jag kunde sätta ner på att blogga då. Eller hur mycket tid jag hade överlag: på att tänka, känna efter, låta bli att känna, på att klubba, sova, plugga, vaka, fika, leva.

Fast alltihopa kanske bara är en form av förnekelse? För jag hade ju tid i helgen: hur mycket som helst. Att läsa böcker och låta bli, att gå på middag och dricka vin. Att städa och plugga och springa. Jag vet inte varför det känns som att jag var frånvarande fast jag ju i var där. Dessutom hade Hanna kanske rätt, jag kanske skrattade.

Publicerad 11.04.2016 kl. 23:33

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com