kompisar

 

Har jobbat från soffan hela dagen idag, det är alltid en balansgång mellan myisgt och hopplöst ångestfyllt när eftermiddagen långsamt kryper fram. Ska ut snart för att räddas undan rastlösheten.

Tänkte att den här regniga tisdagen kunde piggas upp med fem bilder från i lördags när vi hade fest och mina kompisar drack prosecco i min säng. Alltid lika fint <3 

Dom har lovat indiansommar till resten av veckan förresten. När jag var sexton var det mitt finast ord. Kanske fortfarande i hemlighet. 

09.10.2018 kl. 15:32

septemberljuset i år

Det är slutet av september och jag söker fortfarande en struktur för vardagen. Det enda helt ständiga är att jag vaknar bredvid honom här på bild varje morgon, att han är varm och mjuk och gillar att kramas.  

Kvällssolen kastar solkatter på väggarna, smutsen på glaset bryter ljuset till en mjukare variant. Nästa vecka har vi bott tillsammans i en månad. 

26.09.2018 kl. 11:27

augusti --> september

De senaste veckorna har varit förvirrande och kaotiska, utan mycket tid för eftertanke. Jag försöker sammanfatta, ordlägga eller på andra sätt begripliggöra men det slår tomt i mitt huvud. Då får saker bli outsagda, jag ska vänta ut dem, eller bara låta dem vara. Men det här kan jag säga: 

För att komma ifrån flyttkaos och rastlöshet flydde jag (i vanlig ordning) till sjöarna och åkarana och skymningshimlen. 

Mot allt vett och förnuft hade jag bokat in tre dagar i Stockholm mitt i flytten. Men Linn skulle dit, och Ville var där, och då visste jag inte varför jag skulle vara någon annanstans. 

Landade i Helsingfors i fredags och 14 timmar senare satt vi på ett tåg upp mot Vasa. Jenna och Johan gifte sig och vi åkte dit för att gå på bröllop <3

Och däckade i hotellsäng. 

Sen efter 26 timmar i Österbotten åkte vi hem igen. Bor förresten här nuförtiden, med min älsklingsperson

05.09.2018 kl. 15:07

F l o w 2 0 1 8

Det var ju Flow för några veckor sedan. Gick dit så som jag gjort alla år sen 2011. Får se om jag ska gå nästa år? Känner att konceptet börjar vara lite förutsägbart,  jag blandar ihop åren och spelningarna och förfesterna och det blir liksom en oklar massa i mitt huvud som inte känns lika spännande som det brukade. 

Men med det sagt är Flow ju roligt ändå. Satt ihop en liten mix av bilder från alla tre dagar, extra mycket från lördagen då vi hade förfest hos oss och jag tog med kameran. Det är mest mina kompisar på bilderna och ganska lite annat faktiskt, helt i okronologisk ordning: 

Gillar väl fan ändå den här festivalen. Hoppas jag kommer gå dit ännu flera år framöver. 

22.08.2018 kl. 09:13

Kräftskiva 2018

 

Det är onsdag nu och jag börjar äntligen känna mig som en människa igen efter helgen. Körde tre dagars-Flow för första gången på två år och tydligen tar det på krafterna att dricka skumpa dygnet runt från fredag till söndag? Vi kan kolla på bilder därifrån när jag orkat gå igenom dem. 

Tänkte visa de jag tog på vår kräftiskiva för ett par veckor sedan istället. Eller egentligen var det bara helgen före flow med känns som tusen år sedan. Vi brukar ha den i slutet av augusti och den får ofta markera att sommaren är slut nu, men i år inföll den redan första helgen efter juli. Det var när luften ännu låg som en varm tryckande massa överallt och man helst badade en gång i timmen om man fick välja. Det är ju fortfarande inte speciellt svalt, det finns fortfarande sommar kvar om vi väljer att se det så, men ändå, det här känns som en halv evighet sedan. 

Men ja alltså, kräftiskivan. Vad ska jag säga? älskar den här festen, hur folk trängs på verdanda, skriker sig hesa under middagen och hur natten efter det håller på för evigt. Gillar till och med de grusiga, trötta ögonen på mina kompisar dagen efter, till och med den där hysteriskt trötta hemresan när det bara är jag och Saga kvar.

 

15.08.2018 kl. 10:33

juli så länge det varade

Status: brunbränd, solblekt. 

Linn fyllde 25. Vi åkte ut till skärgården och drack vin på en segelbåt. Det sista jag minns innan jag gick och la mig på morgonen var att hon stod barfota och dansade på bryggan.

Min födelsedag i december inträffar alltid på olika dagar, någonstans mellan måndag och söndag, men Linn fyller år i juli och då är det alltid bara sommar. 

En rastlös vecka spenderade jag i stan. Helst på en skuggig plats i en park, med en kompis och cavaflaska och böcker det inte går att prata sig mätt på. Oftast ändå ensam i en varm lägenhet, framför jobb jag inte hanterat att ta tag i. Ångesten sen. 

Andades lättare om nätterna. 

Åkte tillbaka till sjöarna. 

Satt sen sista veckan och jobbade här, balanserandes mellan juli och resten av livet. 

Tack juli du var alla drömmars månad ifall det inte vore för klimatförändring, framtidsångest och solsting. 

08.08.2018 kl. 11:28

Tre dagar i stan

Sju dagar på landet är tillräckligt för att jag ska tappa tidsperspektivet. När jag återvänder till stan känns den som ett helt annat ställe än den plats jag lämnade. Värmen är annorlunda här, den lägger sig som en klibbig hinna över kroppen, omöjlig att helt avlägsna ens med kalla duschar. När jag sorterar tvätten ligger där en långärmad svart tröja, som en underlig udda relik från en annan årstid, ändå är det inte ens två veckor sedan jag senast tvättade.

De förbereder toppmötet i centrum och stänger av nästan alla passager till Skatudden. Vid backen till Uspenskij ser jag en tant med en handmålad skylt: Finland <3 Trump. När hon passerar får jag en plötsligt lust att rycka skylten ur handen på henne och kasta ner på bilvägen. Men istället går jag förbi, orkar inte se, tänker att det måste finnas andra sätt.

För att överleva hettan, undvika toppmötet, åker vi ut till öarna. Färjan plöjer igenom vattnet, jag ser de blågröna algerna virvla runt i svallvågorna, ändå är det en lättnad att vara här. Mina sandaler fylls av sand innan vi hunnit halvvägs runt ön, det är lättare att gå utan. Klipporna är varma, vi ligger tätt intill varandra på en filt, jag undrar om det finns något som doftar så gott som den solvarma huden hos någon man tycker om.  

Det är bara om nätterna som luften är behaglig. Jag går ut och dricker vin och träffar kompisar. Det finns fester att gå på överallt, alla är där och det blir aldrig kallt. På morgonen cyklar vi hem över bron, jag står vid fönstret och ser solen gå upp sen. Tänker att jag antagligen kan räkna nätterna jag minns att det varit såhär varmt i Helsingfors på fingrarna på ena handen, men att alla tio fingrar och alla tio tår inte räcker för att räkna gångerna jag stått här och sett ljuset dyka upp bakom horisonten. Sen tänker jag att gångerna jag ännu ska göra det antagligen är färre än de varma nätterna.

Mina föräldrar bjuder oss på middag. Vi åker tillbaka ut på havet, brisen mot huden är varm. Färjan rundar Skatudden, jag tänker att strandlinjen borde se annorlunda ut från det här perspektivet, men det gör den inte, den är bara olidligt bekant. Senare, när det blivit mörkt, klättrar vi upp på taket. På andra sidan vattnet lyser gatubelysningen upp vägarna och broarna, som pärlhalsband av ljus. Jag berättar om den första hösten här, hur jag brukade ligga på taket och aldrig riktigt vänja mig vid utsikten. 

Efter tre dagar i stan bestämmer jag att det enda vettiga är att fara tillbaka till landet. På morgonen innan jag åker läser jag i tidningen om toppmötet. På en av bilderna ser jag tanten med skylten, den jag ville rycka ur hennes hand. Men jag ser också bilder på andra skyltar, läser om motdemonstrationerna som tusentals människor tappert, trots hettan, tagit sig till, medan jag varit upptagen med annat. 

20.07.2018 kl. 14:55

Semesteralbum

juli 2018

16.07.2018 kl. 13:13

hemvant

Jag var på en fest i lägenheten ett nyår för några år sedan. Vi kom dit sent, närmare morgonen, och jag kände inte de som bodde där. Egentligen kände jag nästan ingen på festen, och hade ingen lust att lära känna någon heller. Helst skulle jag väl ha varit någonstans med alla mina kompisar istället. Det var en tid då jag var ganska ointresserad av att umgås med andra än dem, så för att slippa satte jag mig i det sovrummet som var tomt, drack cava och surade.

Efteråt säger han att han kommer ihåg när vi kom, han säger att han hälsade på oss, att han minns Linns ansikte. Jag måste rimligtvis ha stått alldeles bredvid. Om jag gräver i minnet kan jag frammana bilden: hur vi står i hallen, golvet ett hav av skor och vinterjackor, någon som tittar upp, det är han som bor här, säger hej, fortsätter vidare. Egentligen är det ingen bild, snarare en skugga. Det kan hända att det bara är en efterkonstruktion. När vi träffas ett halvår senare känner vi hur som helst inte igen varandra.

En morgon i april följande vår går jag hemåt längs Norra kajen, det är samma väg jag gick efter den där nyårsfesten, samma väg jag gått minst ett par gånger i veckan det senaste halvåret. Skatudden tecknar sig i motljus på andra sidan, siluetten höjer sig hemvant ur havet. Det finns ingen annan plats på jorden som lika kompromisslöst innebär hem för mig, och ändå passerar jag uteserveringarna och isbrytarna fylld av vemod.

När jag kommer in genom dörren sitter Hanna i köket och äter frukost. Vi småpratar om helgen, om livet. Allt är odramatiskt och också det här är hemvant, tills hon avbryter mig och säger att det verkligen låter som att jag vill det. Jag frågar henne om hon vill, hon säger att hon tror det. Vi säger att det är länge tills dess, nästan sex månader, hela våren och sommaren. Vi har hur mycket tid som helst.

Nu har halva sommaren snart gått och på andra sidan vattnet har vi rivit ner tapeter, målat om väggarna, köpt nya möbler. Jag har börjat röra mig hemvant genom rummen.

Linn frågar mig om jag skulle ha trott det då, den där nyårsaftonen, att jag senare skulle bo i den lägenheten, med honom från hallen som jag kanske inte ens kommer ihåg att jag hälsat på. Nej svarar jag, det är klart att jag inte skulle ha trott det. Jag drack ju bara mitt vin, steg upp sen, sökte reda på mina skor och gick hem. 

04.07.2018 kl. 15:34

Mörkret var bara en skymning som försökte

 

Midsommaren kom och gick och jag och Vilja hade bjudit 20 stycken kompisar till vårt landställe. De dök upp med matkassar och vinflaskor och plockade alla blommor de kunde hitta för att binda kransar av. Vi dukade upp två långbord och en midsommarbuffé att vara avundsjuk över. Sjöng och snapsade, tog gruppbilder på verandan, smög ibland upp på övervåningen eller ner till sjön för att få prata i lugn och ro, eller hångla i smyg kanske.

Det var som alla midsommarnätter, att jag efteråt inte minns att det någonsin skulle ha varit mörkt. På bilderna efteråt syns det att vi hade disco på gården och att skogen där bakom var mörk, trots att himlen aldrig blev det. Cigaretterna rörde sig som eldflugor i luften, händerna som höll i dem var svåra att urskilja i dunklet. Men lika snabbt som den kom vek den undan för det korniga gryningsljuset. Vi satt nere vid vattnet i det daggiga gräset och sjön speglade den rosa morgonhimlen.

Efteråt när vi skulle gå och lägga oss sa jag åt Ville att jag helst alltid skulle somna precis innan ljuset blir vasst och verkligheten bryter stämningen. Ändå satt vi där vid vattnet tills solen gick upp. Jag somnade motvilligt en halv timme senare, med ryggen mot fönstret och ansiktet mot en varm hals.  

02.07.2018 kl. 16:37

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com