Minnet av vatten

Kan fiktionens klimatdystopier lindra vår klimatångest, eller gör de de facto den värre? I vårt andra poddsamtal ställer vi bland annat den här frågan. En insikt vårt samtal också lett till är att dystopierna florerar, men att de lösningsinriktade perspektiven saknas.

I en tid då det vore mer brännande än någonsin att söka gemensamma lösningar och hitta kollektiv handlingskraft har vi fastnat på en plats där vi satsar på att skyffla runt ansvaret mellan individen, samhället, Kina och Indien. Vi frossar i undergångsscenarier där maten och sötvattnet tagit slut, haven förgiftas och de flesta av världens storstäder och kulturarv förstörts. I många fall är dystopierna hämtade direkt ur vetenskaplig framtidsforskning som förutsäger en värld som kan bli verklig redan inom ett par årtionden.

Ändå verkar halva landets befolkning ta rapporter som konstaterar att vi drastiskt måste ändra våra invanda levnadssätt som personliga förolämpningar. Det vill säga om de över huvud taget tar diskussionen på allvar … Många verkar helt enkelt rycka på axlarna som om problemet inte gällde dem, som om klimatförändringen vore propaganda som en rödgrön bubbla hittat på för att retas, eller som om det helt enkelt inte spelar någon roll eftersom det ändå är för sent och för svårt att göra något som verkligen har en inverkan.

Samtidigt: ser man på de framtidsscenarier som erbjuds är det egentligen inte så konstigt att folk vill försvara sin rätt till privatbilism och köttätande. Alla alternativ som finns till hands handlar om att vi borde ge upp privilegier som vi redan länge upplevt som självklarheter.

Litteraturen kan såklart inte lösa klimathotet och dess uppgift är inte att servera vetenskapligt gångbara alternativ, men den har en förmåga att få oss att kunna föreställa oss sånt som i annat fall skulle verka omöjligt. Det finns en stor skara människor som på allvar är besvikna över att inte ha fått ett brev från Hogwarts när de fyllde elva, men ändå verkar väldigt få människor kunna föreställa sig hur en ekologiskt hållbar framtid kan se ut. Klimatdystopier kanske får oss att ta hotet om den globala uppvärmningen på större allvar, men de hjälper oss inte att föreställa oss hur ett fossilfritt, postkapitalistiskt och ekologiskt hållbart sätt att leva kunde se ut. Framför allt inte ett som skulle innebära något annat än ett spartanskt, återhållsamt och avböjande liv.

Det vi saknar i samtalet är fantasierna om ett sånt samhälle. Vi efterfrågar klimatutopier. Vem vågar skriva en sådan?

- Kaneli Johansson, Hanna ylöstalo 

text publicerad i HBL 4.6


Ni har väl inte missat att mitt och Hannas andra avsnitt av Samtal med vänner släpptes på tisdagen? 

Vi pratar om dystopier och klimatångest. Lyssna här. Eller via spotify eller podcastappen. 

06.06.2019 kl. 12:00

En podd, en intervju och åtta ofärdiga tankar.

Ska vi sammanfatta sakar som hänt på en annan blogg jag är med och driver på sistone? Såkart vi ska!

Samtal med vänner

Först ut detta soma jag hoppas att ni inte missat. Jag och Hanna har startat en litteraturpodd!

"I "Samtal med vänner" diskuterar litteraturvetarna och vännerna Kaneli och Hanna livet genom litteraturen. I det första samtalet, ”Samtal med vänner”, pratar de om hur de lärt känna varandra och på vilka sätt litteraturen format deras vänskap. Med utgångspunkt i Sally Rooneys debutroman och Hanya Yanagiharas ”Ett Litet liv” diskuterar de hur samtal mellan vänner egentligen kan se ut. Kaneli hävdar att det finns bättre och sämre läsare och Hanna berättar om sitt behov att blotta sig själv.

LYSSNA PÅ PREMIÄRAVSNITTET HÄR. Eller var du nu föredrar att göra der. Finns där poddar finns osv."

Läs hela inlägget här. 

Missa inte heller HBLs intervju och kolumnen vi skrivit i anknytning till första avsnittet. 

Åtta tankar om Amanda Svenssons "Ett system så magnifikt att det bländar"

"Liksom i de flesta system är den här boken en förvirrande sak innan man förstår logiken. Väldigt länge söker jag knytpunkterna, ledtrådarna, felsluten innan ett mönster började ta form. Läsningen kräver beslutsamhet eftersom de första 200 sidorna kändes tröga och svårorienterade. När jag väl började förstå (eller tro att jag förstår) kunde jag inte lägga ifrån mig den."

Mathilda Larsson: Jag kämpar med att tysta kritikern i mig

"Jag var helt i chock. Jag började gråta. Jag ringde till mamma och kunde inte alls förstå vad som hade hänt." Så beskriver Mathilda Larsson känslorna efter att ett mejl damp ner i inkorgen i april och titulerade henne som vinnare i Arvid Mörne-tävlingen 2019. Saga träffade henne för att prata mer om skrivande och vad som händer efter tävlingen."


Läs Århundradets bokklubb och följ oss på instagram <3

 

23.05.2019 kl. 09:55

Kontur #5: Djur

Jag har gjort en tidning. Konturs femte nummer närmare bestämt. Vi är ju ett kollektiv som står bakom tidningen, med roterande chefredaktörer. Det femte numret har temat Djur och det är jag och Mathilda Larsson som varit redaktörer för det. Tycker det blev så fint!

Tänkte ge et ett utdrag från förordet: 

"Gemensamt för flera av texterna i det här numret visade sig vara just den paradoxala dikotomin människa-djur, och blicken där emellan. Vi kan aldrig veta exakt hur ett djur känner och tänker och när vi pratar om djur måste vi därför också kritiskt granska oss själva. Den relevanta frågan är inte vad en katt ser när den tittar på två människor som har sex, utan varför vi som människor blir generade av dess blick. Det här numret av Kontur inleds med ett utdrag ur Anna Tuomikoskis översättning av filosofen och poststrukturalisten Jacques Derridas L’animal que donc je suis (2003), som första gången utkommer på finska våren 2019. Det är en självrannsakande undersökning av vem vi är i djurets ögon och vem djuren är i våra. Texterna och bildkollaget som följer studerar och utmanar de sätt vi har att betrakta och förhålla oss till djur –  de fiktiva, faktiska och symboliska. Flera av texterna rör sig i gränslandet mellan teoretiska perspektiv, personlig essäistik och skönlitteratur. Det kan ses som en uppluckring av kategorier och gränsdragningar också i vidare bemärkelse." 

Tycker ni ska följa @tidskriftenkontur på instagram för att ha koll på var tidningen går att köpa, och annat som händer kring den såklart!

Ger er en bonusbild från releasefesten också, på två förkylda personer som ser lite förvirrade ut. Var så sjuk att jag knappt mindes hur man pratar med folk, stod bara där och nickade och försökte le när folk kom fram och skulle säga grejer. Så går det ibland osv. Hoppas ni gillar tidningen i alla fall :) 

19.03.2019 kl. 15:17

Nattduksbord, fantastilandskap och böcker med klimattematik.

Hej ni vet väl att jag (och mina kompisar <3) bloggar om böcker här.

Här kommer några smakprov från sånt jag skrivit om under senaste tiden:

Jag skrev om vilka böcker jag hade på nattduksbordet i mitten av januari: "Jag hör till kategorin som alltid har minst fem böcker invid sängen. Inte så att jag läser på alla just nu, det är en blandning av sånt jag börjat lite på, sånt jag aktivt läser just nu och sånt jag hoppas hinna läsa snart." Här finns hela inlägget. 

"En spellista för sömnlösa nätter handlar inte om realism utan eskapism. Solin skildrar filmatiskt en tonårsvärld där allt det självdestruktiva är lockande. Rödvinsglasen och cigaretterna avlöser varandra, det finns fester att gå på varje kväll, det finns alltid en orsak att bli berusad. Människorna som Isabella umgås med är författare, konstnärer eller pluggar litteratur. De rör sig i flådiga takvåningar och gentrifierade industriområden, talar om politik, röker gräs, är hemligt förälskade i varandra. Sömnlösheten och ångesten tillför en eftersträvansvärd aura av mystik och svårhet. Snarare än att beröra eller behandla verkliga trauman skapar boken en stämning och estetik för karaktärerna att röra sig i. På så vis är En spellista för sömnlösa nätter ett ungdomens fantasilandskap framom en tonårsskildring förankrad i verkligheten." läs hela recensionen här. 

Idag skrev jag och Saga om böcker med klimattematik: "Den globala uppvärmningen och därmed följande klimatförändring syns givetvis även inom skönlitteraturen. Klimatet och naturen är teman som alltid figurerat i litteraturen, men sättet att närma sig temat har varierat mycket i olika tider. En specifik genre som vuxit fram under de senaste årtiondena är ekodystopier. Här kommer några tips på romaner (dystopier) där klimatförändringen och dess följder står i fokus. Ekodystopier gestaltar, trots att de kategoriseras som scifi, framtidsscenarios som ofta överensstämmer med vetenskaplig forskning i ämnet, och de känns därför i den här kontexten vassare än andra böcker med klimattematik." här finns hela inlägget. 

07.02.2019 kl. 15:26

lättare att andas

Har utnyttjat min ostrukturerade tillvaro till att hantera ångest och stress på det sättet som alltid tycks funka bäst: sticka.

I tisdags tog jag och Ville bussen till mitt landeställe för att skriva gardu, äta pasta och dricka rödvin typ. Det är lättare att andas där och det här är inte första gånger jag säger det. 

Jag jobbar med att färdigställa min magisteruppstats och hantera tanken på en framtid utanför universitetets trygga kontext. Ifrågasätter det här samhället och hur andra tycks klara av att existera här. Varför skapar vi så människorfientliga system att leva i? 

Har lyssnat på två podcastavsnitt som tangerar de här tankarna, som samtidigt var triggande och trösterika:

Omaa luokkaa podcasten pratade om bluffarsyndrom, hur  arbetmarknaden är föråldrad och osynkad med samtiden och varför den driver unga till ångest och utmattning. Förresten tips för Omaa luokkaa podcasten överlag, för dem som fattar finska! 

Kropp och själs avsitt Kriget om din uppmärksamhet som diksuterar sociala medier och vad de gör med våra hjärnor. Tar avstamp i Guardians uppmärksamamde artikel från oktober förra året. Det är obehagligt men just därför så viktig att ta sig an. 

 

Undrar också om mars någonsin kommer ta slut? kanske våren har glömt bort det här stället helt? Kanske jag ba ska flytta ut till landet, blir självförsörjande, stänga av nätet på mobilen och leva lycklig i alla mina dagar? 

24.03.2018 kl. 12:52

litteratur + snittblommor som plåster på marsdimman

Har tipsat om litteratur jag gillar på ratatas förstasida. Ville variera genrena lite och bredda på vad som räknas som en bok, därvar blev det serialbum, novell och kortroman. Det kändes lugnt när mina känslor dog skrev jag om i höstas och efter Välkommen till Amerika var Helioskatastrofen bara en naturlig fortsättning. Sara Stridsberg är ju evigt aktuell och vill en ha det briljanta med hennes texter komprimerat är American Hotel ett givet alternativ. Läs tipsen här. 

Samma köksbord och blommor, annan bok! Jag och Saga recenserade Rafael Donners essäsamling på Århundradets bokklubb. Jag tycker ni ska läsa den! 

15.03.2018 kl. 17:40

"Tystnaden mjukar upp konturerna så att allt kläs i ett slags dis. Vi kan kalla det halvdagar. Vi kan kalla det vad som helst"

I januari läste jag fyra böcker varav två var såna som stannar kvar i kroppen och tankarna också efter att sista sidan är utläst. 

Arabian Lauri av Anja Kauranen

Allt börjar en tidig försommarmorgon på väg hem från en fest. Sabu har känt Lauri i sjutton dagar, den adertonde har precis börjat. Lauri bor på Damaskusvägen i Helsingfors och är besatt av Lawrance of Arabia. Han vinner konstnärliga och litterära pris, ordnar excentriska fester i sin trädgård och omges ständigt av ett enturage av vänner och beundrare. Sabu är en till synes karaktärslös fågelskådare som Lauri får upp intresset för. Mellan dem växer det fram en oväntad vänskap. Det är mitten av 80-talet, högkonjunkturen peakar och ungdomens gränslöshet har aldrig varit påtagligare. Sabu, Lauri och deras vänner lever sorglöst: de är unga, framgångsrika, de har varandra. Tills tillvaron börjar krackelera.

Finns så mycket att säga om den här boken, men jag avhåller mig från att gå för djupt in i analyserna nu. Kan ju bara konstatera att jag älskade alla intertextuella referenser, Helsingforsskildringen, tidsbilden och den melankoliska, nostalgiska undertonen. läs! 

Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård

Den här lilla och hypnotiska berättelsen tog mig med storm. Ellen är elva år och har slutat prata helt och hållet. Hon bor i en stor lägenhet med sin mamma och bror, pappan är död. De är en ljus familj berättar Ellen. Hon berättar det gång på gång. Fast hon själv slutat prata, och hennes bror har spikat fast sin sovrumsdörr och kommer inte ens ut för att gå på toa, istället kissar han i glasflaskor han har under sängen. Mamman gör sitt bästa för att vara på sina barns sida, vara en god mor. Hon finns till för dem om morgnarna, lagar frukost åt dem, stryker längs håret. De är ju en ljus familj. Trots allt med pappa, allt som hände redan innan han dog.

Tyckte om det hårfina spelet mellan att längta till och ifrån, att vilja älska och förklara, och samtidigt inte förmå, istället isolera sig.Lyssna förresten också på Lindo Boström Knausgårds sommarprat ifall du inte redan gjort det. 

26.02.2018 kl. 10:07

Attrib.

Den här novellsamlingen köpte jag i London i november förra året och läst i lite då och då sen dess. Jag läste den nästsista novellen igår och efteråt satte jag mig ner och försökte formulera några tankar om samlingen. 

I november skrev jag att de första sidorna i den här ”lindade mig kring sitt lillfinger”. Det gjorde inte närapå alla noveller, tvärtom, men ändå är Attrib. är en av de häftigare novellsamlingar jag läst. På baksidan står det att ”Attrib. And other stories celebrates the tricksiness of language just as it confronts its limits” och ja, sällan har jag läst något som på ett lika fängslande och fascinerande sätt, med lika delar allvar och humor, bemöter språk, kommunikation och ord, och framförallt dess begränsningar.

Men det kommer med sitt pris. För att uppskatta novellerna ska de läsas med samma koncentration som akademiska texter kräver, minutiöst, för tappar man fokus tappar man bollen. Det gör jag då och då, och då blir novellerna helt ogripbara ordlekar som inte öppnar sig. De gånger jag läste koncentrerat däremot, alltså, wow. Jag började studera litteratur för att jag inte kom på nåt jag tycker är häftigare än vad ord kan göra, och de här novellerna kretsar just kring det temat: ords gränser och gränslöshet. 

Ska läsa den sista novellen ännu, låta den smälta på tungan som en bit mörk choklad, långsamt och med eftertanke. 

08.02.2018 kl. 16:24

“Om du inte tror på nationalism, religion eller vill gifta dig, vad tror du på egentligen, frågade han mig. Efter att ha tänkt en stund svarade jag vänskap."

 

Helgen till ära kommer här lite festliga *mingelbilder* på mina kompisar från Konturs releasefest för någon vecka sedan. 

Tycker ni borde gilla och följa Kontur på sociala medier, och dessutom köpa nyaste numret som har temat Vänskap. För vad är ens finare än vänner hörni? nä just det, inget. 

 

19.01.2018 kl. 17:36

november november november

Har knappt rört min kamera den här månaden. Är väl iofs årets mörkaste och vem orkar med gryniga gula bilder anyways? men livet pågår ju trots avsaknaden av bevismaterial på internet. LOL såklart. Grejer från den här månaden som trots allt förevigats:

Har en ny favorithobby! gå ensam på museum! tyvärr inte helt så ensam som den här bilden vill ge sken av (önskar jag fick gå runt som enda personen på British Museum…) men alltså gå själv, inte i sällskap av någon. Låter tacky men jag upplever det som att intrycken får sjunka in och landa när jag inte konstant behöver kommentera (ens med minerna, kroppsspårket) hur jag reagrar på dem.

En annan ensam-aktivitet jag sysslade med i London medan mina kompisar jobbade vara att sitta själv på café utan en dator och arbetsuppgifter framför sig. Varför är det så lätt och naturligt i andra städer men inte i den en bor i? I alla fall: skrev ner spontana tankar som jag vill kunna vidareutveckla senare. Och läste såklart. Hängde i en bokhandel två timmar och valde böcker med omsorg. Landade på två novellsamlingar vars första sidor virade mig kring sina lillfinger.

En söndag måste jag och Saga avsätta för jobb och hon föreslog att vi kanske kunde göra det i tropiken istället för på nåt café. Så då åkte vi till Vinterträdgården. Det var förvisso inte tropiskt, snarare svinkallt där, men vi syremättat och grönt i alla fall.

En grej jag gillar med november är ändå hur snälla folk blir mot sig själv. Jag sänker ribban i de situationer där det går, stannar inne, bingare serier, hånglar typ. Har varit besatt av Vår tid är nu hela hösten och i söndags kollade vi nästan hela första säsongen av Mindhunter. Två briljanta serietips från mig till dig :)

Har läst några böcker som vanligt, till exempel den här som jag gillade! skrev kort om den också: "Den här boken är ju väldigt hypad just nu, och en del av mig förstår inte helt varför. Det är ju bara en förhållanderoman? Men en annan del av mig förstår precis."

Hade livets helg förra helgen. Dansade t ex till Northern Soul på Puttes hela lördagsnatten. Att dansa är ju världen bästa genväg till att må bra! Varsågod för livets grynigaste bild på mig och min nya manchesterbyxor förresten :)

Och sen sist men inte minst, #dammenbrister! La upp den här bilden på instagram igår med bildtexten: "Dagens mer än passande gradu-läsning. På grund av mitt val av ämne omges jag dagligen av vidriga berättelser om övergrepp. Det är tungt och jag har tröstat mig med att mitt material är fiktivt. Men världen i vilket det skrivits är inte det. Våra berättelser är verklighet. Gå in på astra.fi/dammenbrister och bevittna revolutionen" Tycker ni ska göra det nu ifall ni inte redan gjort det!

 

28.11.2017 kl. 20:21

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com