saker som består

Den här bloggen söker ständigt sitt format liksom mitt liv söker rutiner. Ena stunden tycks saker falla på sin plats och i andra är de upprivna igen. Alternativt är det hela bloggosfären som ömsar skinn, och gjort det en längre tid.

Som läsare njuter jag av det långsammare tempot: sporadiska uppdateringar och genomtänkta helheter har en lugnande effekt på mig. När tillvaron inte ständigt uppdateras i realtid utan utvalda bitar delas med eftertanke och utrymme för reflektion tänker jag mig att innehållet också kommer förblir relevant över ett längre tidsspann. Visst är det fin (ovärderligt) att ha kvar så mycket omedelbart material från sina tonår och tidiga vuxenålder, men samtidigt finns det något utmattande i mängden innehåll. Jag önskar att jag ska läsa igenom inläggen från de här åren efteråt och inte känna mig helt matt.   

Dessutom önskar jag att minnena också ska få leva sitt egna liv, utvecklas av egen tyngd. Mina blogginlägg har format så mycket av hur jag kommer ihåg min gymnasietid och mina studieår och ibland undrar jag hur jag skulle minnas dem om de fått leva sitt egna liv.

Eller hur vi överhuvudtaget skulle leva våra liv om vi slutade föreviga.

Och sen vill jag ändå inte det, sluta alltså. För varför inte spara tidiga vårkvällar, varandras framgångar, vardagen, hur solen färgar cavan i guld? Varför inte se till att minnas det sen senare.

16.04.2019 kl. 11:24

isarna

fotoalbum, februari 2019

01.04.2019 kl. 12:07

livstecken

Lördag

brunch

kompisar

sol

=

saker som gör snålblåsten och snöstormarna i slutet av mars uthärdliga. 

26.03.2019 kl. 11:16

Kontur #5: Djur

Jag har gjort en tidning. Konturs femte nummer närmare bestämt. Vi är ju ett kollektiv som står bakom tidningen, med roterande chefredaktörer. Det femte numret har temat Djur och det är jag och Mathilda Larsson som varit redaktörer för det. Tycker det blev så fint!

Tänkte ge et ett utdrag från förordet: 

"Gemensamt för flera av texterna i det här numret visade sig vara just den paradoxala dikotomin människa-djur, och blicken där emellan. Vi kan aldrig veta exakt hur ett djur känner och tänker och när vi pratar om djur måste vi därför också kritiskt granska oss själva. Den relevanta frågan är inte vad en katt ser när den tittar på två människor som har sex, utan varför vi som människor blir generade av dess blick. Det här numret av Kontur inleds med ett utdrag ur Anna Tuomikoskis översättning av filosofen och poststrukturalisten Jacques Derridas L’animal que donc je suis (2003), som första gången utkommer på finska våren 2019. Det är en självrannsakande undersökning av vem vi är i djurets ögon och vem djuren är i våra. Texterna och bildkollaget som följer studerar och utmanar de sätt vi har att betrakta och förhålla oss till djur –  de fiktiva, faktiska och symboliska. Flera av texterna rör sig i gränslandet mellan teoretiska perspektiv, personlig essäistik och skönlitteratur. Det kan ses som en uppluckring av kategorier och gränsdragningar också i vidare bemärkelse." 

Tycker ni ska följa @tidskriftenkontur på instagram för att ha koll på var tidningen går att köpa, och annat som händer kring den såklart!

Ger er en bonusbild från releasefesten också, på två förkylda personer som ser lite förvirrade ut. Var så sjuk att jag knappt mindes hur man pratar med folk, stod bara där och nickade och försökte le när folk kom fram och skulle säga grejer. Så går det ibland osv. Hoppas ni gillar tidningen i alla fall :) 

19.03.2019 kl. 15:17

Vi bokade en resa till Tallinn

- Hängde en hel eftermiddag i en hotellsäng i vita frotémorgonrockar. 

- Gick till Kumu och kollade på konst, bland annat Konrad Mägis naturlandskap. Älskade dem. Köpte med några vykort med Venedigmotiv.

- Åt middag på Restoran V, drack rödvin, höll handen över bordet. 

- Åt hotellfrukost mmhmmm. 

- Promenerade runt i Telliskivi, rotade bland kläderna på Humana, kollade på dyra doftljus och handgjord keramik i små affärer. 

- Åt lunch på Ülo, delade på sötpotatisfries med kimchi och rostad lök till förrätt, planerade färglada kakelväggar vi ska ha i kommande lägenheter. 

- Tog en otroligt svensk fika på ett ställe som hette just det, Fika, innan vi promenerade tillbaka mot hotellet för att hämta våra saker. Det började regna igen, vi fick gå omvägar runt vattenpölarna, bådas batterier tog slut och jag kunde inte låta bli att säga "jag tycker så mycket om dig" med hundra meters mellanrum. 

11.03.2019 kl. 10:56

självreflektion

fotoalbum, september 2018


Tycker så mycket om bilderna Ville tar på mig. 

Det finns något avskalat, filterlöst i de fotona. Jag ser helt främmande ut för mig själv, förvånas ofta över hur jag egentligen tycks se ut, lite som man förvånas över sin egen inbandade röst innan man vant sig vid att höra den.

Samtidigt finns det något instinktivt igenkännade: där är den där personen ju, som ibland syns i spegeln en millisekund innan man lägger på sin spegelmin, eller som när man går på stan och skymtar någon man tror sig känna igen i ett skyltfönster, tills man fattar att det var en reflektion av en själv i profil snett bakifrån. 

Idag när jag tittade igenom gamla fotoalbum från 1970- och 80-talen upplevde jag samma instinktiva igenkänning, som att jag för ett kort ögonblick kunde känna igen drag från varandra i olika släktingar, men nästa sekund inte kunde avgöra vem det var som liknade vem.

Jag betraktar bilderna Ville tagit med en mycket större noggranhet än andra foton som finns av mig själv. Det kan ju verka som ett något narcissistiskt betende, men för mig handlar det om en helt annan slags självstudie än den som sker genom selfiekameran. Då menar jag inte heller att det skulle handla om att söka efter släktingars ansiktsuttryck i mitt egna, utan snarare fascineras jag på något sätt av att hitta det bekanta i det okända, speciellt när det gäller ens egna ansikte. 


Okej ifall det fortfarande klingar narcissism här så ger jag det åt er, men vafan, det här är ju en blogg om mig av mig så kankse det självupptagna egentligen är givet. Har hur som helst en hel rulle bilder från september till februari som jag tänkte visa åt er, ifall ni tål den här typen av självreflektion. 

 

06.03.2019 kl. 20:06

Vinterträdgården

Fotoalbum, februari 2019

25.02.2019 kl. 10:47

Solen gör sitt

Snödrivorna ligger tunga och blöta längs trottoarkanterna, bilarna är parkerade snett och långt ut på gatan, som om plåtkarosserna bara blivit liggande där på måfå. Det är mitten av februari och jag vet inte ens vad jag ska skriva. 

Jag läser mer om dagarna än vad jag pratar, men har ändå svårt att gå grepp om böckerna, avgöra vad jag tycker, vilka saker som känns relevanta. Vandrar runt bland möblerna, tömmer kaffekoppar, öppnar flikar och stänger dem sen. Lyssnar på poddar om dystopiska framtidsvisioner, om bidöden, matsvinnet och översvämningarna som kommer ta kuststäderna. Utanför pågår världen som förr, det har börjat snöa igen, en tjock våt matta av vitt hänger i luften. 

När jag väl pratar handlar det mest om apokalyptiska framtidsscenarios jag tänkt på, eller min egna vilsenhet inför arbetslivets oinspirerande utsikter. Jag får för mig att folk inte tycker jag är speciellt trevlig just nu, men byter ändå inte samtalsämne. 

Jag träffar kompisar och de frågar hur det går. Jag ger dem oklara svar som vagt anknyter till verkligheten. Jag tänker på offerproblematik och otillräcklighet, klimatutopier, kustremsorna i norra Italien, hur klipporna störtar rakt ner i medelhavet. Jag tänker att jag borde träffa folk oftare, men orkar inte styra upp mer än det nödvändiga. Jag ältar i telefonen tills min mamma säger att hon måste gå, gömmer mitt ansikte i hans halsgrop om nätterna, sitter mittemot Malin på olika caféer, dricker vin i Hannas kök medan hon skär upp ingredienserna till middagen. Det är skönt att umgås med dem jag sett så mycket på senaste tiden, det finns så mycket vi slipper förklara. 

Jag har bokat ett dyrt hotellrum med extrastort badkar, för två personer. Min mormor fiskar upp vispgrädden från fastlagsbullen med en tesked. Linn ringer och säger att hon kommer till Helsingfors. 

Solen gör sitt. 

På nåt sätt är jag väl ändå nöjd med tillvaron. 

14.02.2019 kl. 12:46

Nattduksbord, fantastilandskap och böcker med klimattematik.

Hej ni vet väl att jag (och mina kompisar <3) bloggar om böcker här.

Här kommer några smakprov från sånt jag skrivit om under senaste tiden:

Jag skrev om vilka böcker jag hade på nattduksbordet i mitten av januari: "Jag hör till kategorin som alltid har minst fem böcker invid sängen. Inte så att jag läser på alla just nu, det är en blandning av sånt jag börjat lite på, sånt jag aktivt läser just nu och sånt jag hoppas hinna läsa snart." Här finns hela inlägget. 

"En spellista för sömnlösa nätter handlar inte om realism utan eskapism. Solin skildrar filmatiskt en tonårsvärld där allt det självdestruktiva är lockande. Rödvinsglasen och cigaretterna avlöser varandra, det finns fester att gå på varje kväll, det finns alltid en orsak att bli berusad. Människorna som Isabella umgås med är författare, konstnärer eller pluggar litteratur. De rör sig i flådiga takvåningar och gentrifierade industriområden, talar om politik, röker gräs, är hemligt förälskade i varandra. Sömnlösheten och ångesten tillför en eftersträvansvärd aura av mystik och svårhet. Snarare än att beröra eller behandla verkliga trauman skapar boken en stämning och estetik för karaktärerna att röra sig i. På så vis är En spellista för sömnlösa nätter ett ungdomens fantasilandskap framom en tonårsskildring förankrad i verkligheten." läs hela recensionen här. 

Idag skrev jag och Saga om böcker med klimattematik: "Den globala uppvärmningen och därmed följande klimatförändring syns givetvis även inom skönlitteraturen. Klimatet och naturen är teman som alltid figurerat i litteraturen, men sättet att närma sig temat har varierat mycket i olika tider. En specifik genre som vuxit fram under de senaste årtiondena är ekodystopier. Här kommer några tips på romaner (dystopier) där klimatförändringen och dess följder står i fokus. Ekodystopier gestaltar, trots att de kategoriseras som scifi, framtidsscenarios som ofta överensstämmer med vetenskaplig forskning i ämnet, och de känns därför i den här kontexten vassare än andra böcker med klimattematik." här finns hela inlägget. 

07.02.2019 kl. 15:26

lägesrapport

Fick tillbaka min kamera som varit sönder sen hösten! Raderade föregående inlägg om vad jag gjort hittills i januari pga. så sorgsna iphone-bilder, ville inte se dem någonsin igen, heh. Får göra så, det är min blogg. Vi tar en lägesrapport från nästsista dagen av månaden istället. 

Tänkt på: Jobb. Vad det är jag egentligen vill jobba med? Hur ska jag strukturera upp arbeten? Hur jags ka få till en balans mellan jobb, vila socialt liv? Sånt. 

Tittat på: Snöyran utanför fönstret. Gamla repriser av Friends pga. så tryggt och lugnande. Såg My Brilliant Friend på HBO också, den vara mycket bra. 

Läst: Milkman av Anna Burns och Blå av Maja Lunde.  

Planerat: In roliga saker på helgerna (och i vardagen för den delen). Som pizzadejt på fredagen, en helg i Tallinn, hälsa på Vilja i Åbo, föreställningar jag vill se. Saker att se framemot medan vintern passerar helt enkelt. 

Haft på mig: Vinterkläder. Lång varm kappa, mössa, halsduk, tröja, fleecestrumpbyxor. Enda rimliga i ett snötäckt januari. Såg en kvinna för några dagar sedan som hade tights och sneakers och bar hud där emellan, mitt i snödrivorna, blev typ stressad. Ett tips angående vinterskor förövrigt: köp varma skosulor: ullsulor, aluminiumsulor, fleecesulor, går att köpa hos vilken skomakare som helst. Då behöver man inte trixa med tjocka strumpor and stuff, och ens höstskor blir plötsligt varma vinterkängor. 

Lyssnat på: P3 dokumentären om orkanen Katrina, passar bra in i mina klimatkatastrofscenarios, hehe. 

Ätit: Hemma: rårakor, rödbetsbiffar, grönkål, enkla grejer som alltid är goda. Ute: ramen och thailändsk röd curry i kokosmjölk, mmmhhm, att äta sånt på vintern är som att få en kram inifrån.   

Längtat efter: Nu är det väl snart okej att börja tänka på att våren kommer komma nån gång i år också? 

30.01.2019 kl. 10:38

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com