Kräftskiva 2018

 

Det är onsdag nu och jag börjar äntligen känna mig som en människa igen efter helgen. Körde tre dagars-Flow för första gången på två år och tydligen tar det på krafterna att dricka skumpa dygnet runt från fredag till söndag? Vi kan kolla på bilder därifrån när jag orkat gå igenom dem. 

Tänkte visa de jag tog på vår kräftiskiva för ett par veckor sedan istället. Eller egentligen var det bara helgen före flow med känns som tusen år sedan. Vi brukar ha den i slutet av augusti och den får ofta markera att sommaren är slut nu, men i år inföll den redan första helgen efter juli. Det var när luften ännu låg som en varm tryckande massa överallt och man helst badade en gång i timmen om man fick välja. Det är ju fortfarande inte speciellt svalt, det finns fortfarande sommar kvar om vi väljer att se det så, men ändå, det här känns som en halv evighet sedan. 

Men ja alltså, kräftiskivan. Vad ska jag säga? älskar den här festen, hur folk trängs på verdanda, skriker sig hesa under middagen och hur natten efter det håller på för evigt. Gillar till och med de grusiga, trötta ögonen på mina kompisar dagen efter, till och med den där hysteriskt trötta hemresan när det bara är jag och Saga kvar.

 

15.08.2018 kl. 10:33

juli så länge det varade

Status: brunbränd, solblekt. 

Linn fyllde 25. Vi åkte ut till skärgården och drack vin på en segelbåt. Det sista jag minns innan jag gick och la mig på morgonen var att hon stod barfota och dansade på bryggan.

Min födelsedag i december inträffar alltid på olika dagar, någonstans mellan måndag och söndag, men Linn fyller år i juli och då är det alltid bara sommar. 

En rastlös vecka spenderade jag i stan. Helst på en skuggig plats i en park, med en kompis och cavaflaska och böcker det inte går att prata sig mätt på. Oftast ändå ensam i en varm lägenhet, framför jobb jag inte hanterat att ta tag i. Ångesten sen. 

Andades lättare om nätterna. 

Åkte tillbaka till sjöarna. 

Satt sen sista veckan och jobbade här, balanserandes mellan juli och resten av livet. 

Tack juli du var alla drömmars månad ifall det inte vore för klimatförändring, framtidsångest och solsting. 

08.08.2018 kl. 11:28

de va fan total eclipse of the heart

Det var blodmåne och Linn och Hanna hade båda fyllt 25 och det var orsaker nog att ordna fest. Spräckte min kameras skärm mot en klippa tidigare i somras men lagom till förra fredagen var den reparerad. Så då fick den hänga med och föreviga den här kosmiska händelsen, mina kompisar och deras kompisar och hur vi irrade genom Kottby på jakt efter månen som var dold bakom ett molntäcke. 

Kommer titta på de här bilderna efteråt och tänka att det här var sommaren då vi aldrig någonsin hade långärmat på oss, inte ens på parkeringsplatser halv tre på morgonen, till och med då var det för varmt. 

02.08.2018 kl. 18:02

Tre dagar i stan

Sju dagar på landet är tillräckligt för att jag ska tappa tidsperspektivet. När jag återvänder till stan känns den som ett helt annat ställe än den plats jag lämnade. Värmen är annorlunda här, den lägger sig som en klibbig hinna över kroppen, omöjlig att helt avlägsna ens med kalla duschar. När jag sorterar tvätten ligger där en långärmad svart tröja, som en underlig udda relik från en annan årstid, ändå är det inte ens två veckor sedan jag senast tvättade.

De förbereder toppmötet i centrum och stänger av nästan alla passager till Skatudden. Vid backen till Uspenskij ser jag en tant med en handmålad skylt: Finland <3 Trump. När hon passerar får jag en plötsligt lust att rycka skylten ur handen på henne och kasta ner på bilvägen. Men istället går jag förbi, orkar inte se, tänker att det måste finnas andra sätt.

För att överleva hettan, undvika toppmötet, åker vi ut till öarna. Färjan plöjer igenom vattnet, jag ser de blågröna algerna virvla runt i svallvågorna, ändå är det en lättnad att vara här. Mina sandaler fylls av sand innan vi hunnit halvvägs runt ön, det är lättare att gå utan. Klipporna är varma, vi ligger tätt intill varandra på en filt, jag undrar om det finns något som doftar så gott som den solvarma huden hos någon man tycker om.  

Det är bara om nätterna som luften är behaglig. Jag går ut och dricker vin och träffar kompisar. Det finns fester att gå på överallt, alla är där och det blir aldrig kallt. På morgonen cyklar vi hem över bron, jag står vid fönstret och ser solen gå upp sen. Tänker att jag antagligen kan räkna nätterna jag minns att det varit såhär varmt i Helsingfors på fingrarna på ena handen, men att alla tio fingrar och alla tio tår inte räcker för att räkna gångerna jag stått här och sett ljuset dyka upp bakom horisonten. Sen tänker jag att gångerna jag ännu ska göra det antagligen är färre än de varma nätterna.

Mina föräldrar bjuder oss på middag. Vi åker tillbaka ut på havet, brisen mot huden är varm. Färjan rundar Skatudden, jag tänker att strandlinjen borde se annorlunda ut från det här perspektivet, men det gör den inte, den är bara olidligt bekant. Senare, när det blivit mörkt, klättrar vi upp på taket. På andra sidan vattnet lyser gatubelysningen upp vägarna och broarna, som pärlhalsband av ljus. Jag berättar om den första hösten här, hur jag brukade ligga på taket och aldrig riktigt vänja mig vid utsikten. 

Efter tre dagar i stan bestämmer jag att det enda vettiga är att fara tillbaka till landet. På morgonen innan jag åker läser jag i tidningen om toppmötet. På en av bilderna ser jag tanten med skylten, den jag ville rycka ur hennes hand. Men jag ser också bilder på andra skyltar, läser om motdemonstrationerna som tusentals människor tappert, trots hettan, tagit sig till, medan jag varit upptagen med annat. 

20.07.2018 kl. 14:55

Semesteralbum

juli 2018

16.07.2018 kl. 13:13

hemvant

Jag var på en fest i lägenheten ett nyår för några år sedan. Vi kom dit sent, närmare morgonen, och jag kände inte de som bodde där. Egentligen kände jag nästan ingen på festen, och hade ingen lust att lära känna någon heller. Helst skulle jag väl ha varit någonstans med alla mina kompisar istället. Det var en tid då jag var ganska ointresserad av att umgås med andra än dem, så för att slippa satte jag mig i det sovrummet som var tomt, drack cava och surade.

Efteråt säger han att han kommer ihåg när vi kom, han säger att han hälsade på oss, att han minns Linns ansikte. Jag måste rimligtvis ha stått alldeles bredvid. Om jag gräver i minnet kan jag frammana bilden: hur vi står i hallen, golvet ett hav av skor och vinterjackor, någon som tittar upp, det är han som bor här, säger hej, fortsätter vidare. Egentligen är det ingen bild, snarare en skugga. Det kan hända att det bara är en efterkonstruktion. När vi träffas ett halvår senare känner vi hur som helst inte igen varandra.

En morgon i april följande vår går jag hemåt längs Norra kajen, det är samma väg jag gick efter den där nyårsfesten, samma väg jag gått minst ett par gånger i veckan det senaste halvåret. Skatudden tecknar sig i motljus på andra sidan, siluetten höjer sig hemvant ur havet. Det finns ingen annan plats på jorden som lika kompromisslöst innebär hem för mig, och ändå passerar jag uteserveringarna och isbrytarna fylld av vemod.

När jag kommer in genom dörren sitter Hanna i köket och äter frukost. Vi småpratar om helgen, om livet. Allt är odramatiskt och också det här är hemvant, tills hon avbryter mig och säger att det verkligen låter som att jag vill det. Jag frågar henne om hon vill, hon säger att hon tror det. Vi säger att det är länge tills dess, nästan sex månader, hela våren och sommaren. Vi har hur mycket tid som helst.

Nu har halva sommaren snart gått och på andra sidan vattnet har vi rivit ner tapeter, målat om väggarna, köpt nya möbler. Jag har börjat röra mig hemvant genom rummen.

Linn frågar mig om jag skulle ha trott det då, den där nyårsaftonen, att jag senare skulle bo i den lägenheten, med honom från hallen som jag kanske inte ens kommer ihåg att jag hälsat på. Nej svarar jag, det är klart att jag inte skulle ha trott det. Jag drack ju bara mitt vin, steg upp sen, sökte reda på mina skor och gick hem. 

04.07.2018 kl. 15:34

Mörkret var bara en skymning som försökte

 

Midsommaren kom och gick och jag och Vilja hade bjudit 20 stycken kompisar till vårt landställe. De dök upp med matkassar och vinflaskor och plockade alla blommor de kunde hitta för att binda kransar av. Vi dukade upp två långbord och en midsommarbuffé att vara avundsjuk över. Sjöng och snapsade, tog gruppbilder på verandan, smög ibland upp på övervåningen eller ner till sjön för att få prata i lugn och ro, eller hångla i smyg kanske.

Det var som alla midsommarnätter, att jag efteråt inte minns att det någonsin skulle ha varit mörkt. På bilderna efteråt syns det att vi hade disco på gården och att skogen där bakom var mörk, trots att himlen aldrig blev det. Cigaretterna rörde sig som eldflugor i luften, händerna som höll i dem var svåra att urskilja i dunklet. Men lika snabbt som den kom vek den undan för det korniga gryningsljuset. Vi satt nere vid vattnet i det daggiga gräset och sjön speglade den rosa morgonhimlen.

Efteråt när vi skulle gå och lägga oss sa jag åt Ville att jag helst alltid skulle somna precis innan ljuset blir vasst och verkligheten bryter stämningen. Ändå satt vi där vid vattnet tills solen gick upp. Jag somnade motvilligt en halv timme senare, med ryggen mot fönstret och ansiktet mot en varm hals.  

02.07.2018 kl. 16:37

hälsningar från semestern

Nu är vi väl inne i den där perioden igen när bloggossfären fylls av semesterbilder och inte så mycket annat? Hoppar på här och pyntar den här tisdagen med bilder från några veckor tillbaka då Saga och jag var på mitt landeställe och inte gjorde så mycket annat än hängde på bryggan, drack drinkar och läste böcker. Önskar att juli ska innehålla mest dom sakerna och nödvändigtvis inte så jättemycket mer.

Har mera semesterbilder på lagret förresten, hoppas ni sår ut med det här fluffiga innehållet tills semestervindarna avtar. 

26.06.2018 kl. 13:59

en sväng till sanddyner och solnedgångar

Jag skulle vilja skriva om böcker jag läst i vår och sånt, men det blir bara aldrig av. Dagarna är långa och varma och tiden går långsamt men är paradoxalt nog aldrig tillräcklig i sitt omfång. Mellan jobbvarven lyckdes jag ta mig ut till sydspetsen, det vill säga Hangö och teaterträffen. Alltså ändå vårens bästa spontanbeslut! Det var 2014 när jag var där senast, en hel evighet med tanke på allt liv som hänt sen dess, och samtidigt kändes det som att jag aldrig varit bort. 

 

Inte mycket utom detta drömmiga som fastnade på bild, men det gör inte så mycket. Sista morgonen såg vi en pjäs där vi bland annat fick anvisningar till hur en bygger ett minnsepalats. Nyckeln är att bestämma en mental bild som sedan får representera allt som hände runtomkring. Det här får bli mina. 

17.06.2018 kl. 19:56

mellan maj och juni

Det blev juni tillslut. Solnedgångarna och festerna har avlöst varandra i flera veckor, jag har tappat räkningen och glömt i vilken ordning allt hände, minns bara att nätterna var ljusa och varma, mättade med doften från blommande träd. Vi sov invirade i varandra varje natt trots att det blev för varmt, vaknade motvilligt om morgnarna, aldrig utvilade, alltid försenade, men med en ny kväll som redan skymtade i slutet av dagen. Jag minns stressade sms och min egen gråtiga röst i telefonen. Men på bilderna efteråt syns bara eftermiddagssolen, skumvinet, gryningen utanför dansgolvet och näktergalens sång över vattnet.

Eftermiddagen den tredje juni vaknar jag ensam och bakfull i en tom lägenhet. Klär på mig gårdagens klänning och går ut på gatan. Kronbladen virvlar fortfarande trötta runt på trottoaren. I vanligt fall skulle de knappt ha slagit ut än. 

09.06.2018 kl. 11:58

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com