En podd, en intervju och åtta ofärdiga tankar.

Ska vi sammanfatta sakar som hänt på en annan blogg jag är med och driver på sistone? Såkart vi ska!

Samtal med vänner

Först ut detta soma jag hoppas att ni inte missat. Jag och Hanna har startat en litteraturpodd!

"I "Samtal med vänner" diskuterar litteraturvetarna och vännerna Kaneli och Hanna livet genom litteraturen. I det första samtalet, ”Samtal med vänner”, pratar de om hur de lärt känna varandra och på vilka sätt litteraturen format deras vänskap. Med utgångspunkt i Sally Rooneys debutroman och Hanya Yanagiharas ”Ett Litet liv” diskuterar de hur samtal mellan vänner egentligen kan se ut. Kaneli hävdar att det finns bättre och sämre läsare och Hanna berättar om sitt behov att blotta sig själv.

LYSSNA PÅ PREMIÄRAVSNITTET HÄR. Eller var du nu föredrar att göra der. Finns där poddar finns osv."

Läs hela inlägget här. 

Missa inte heller HBLs intervju och kolumnen vi skrivit i anknytning till första avsnittet. 

Åtta tankar om Amanda Svenssons "Ett system så magnifikt att det bländar"

"Liksom i de flesta system är den här boken en förvirrande sak innan man förstår logiken. Väldigt länge söker jag knytpunkterna, ledtrådarna, felsluten innan ett mönster började ta form. Läsningen kräver beslutsamhet eftersom de första 200 sidorna kändes tröga och svårorienterade. När jag väl började förstå (eller tro att jag förstår) kunde jag inte lägga ifrån mig den."

Mathilda Larsson: Jag kämpar med att tysta kritikern i mig

"Jag var helt i chock. Jag började gråta. Jag ringde till mamma och kunde inte alls förstå vad som hade hänt." Så beskriver Mathilda Larsson känslorna efter att ett mejl damp ner i inkorgen i april och titulerade henne som vinnare i Arvid Mörne-tävlingen 2019. Saga träffade henne för att prata mer om skrivande och vad som händer efter tävlingen."


Läs Århundradets bokklubb och följ oss på instagram <3

 

23.05.2019 kl. 09:55

sommarlekar

Vi leker en lek. Att vi är lediga, inte bara över dagen utan i flera veckor. Vi leker att vi alltid vaknar sent och utvilade. Vi går ner till Broholmskajen, handlar croissanter och juice på vägen dit, tar en brieost också, när vi nu ändå leker. Nere på bryggan packar vi upp en stor röd termos med kaffe. Att vi ens äger en sån bevisar att det här bara är en sommarlek. Jag läser tidningen, alla nyheter känns avlägsna, så som nyheter känns juli. Andra saker är mer närvarande: det varma trädet mot min bara fotsula, en motorbåt som åker förbi, måsarnas skrik. Det är sommarklyschor men de känns så verkliga, inte alls som på låtsas.

Vi handlar örter till balkongen på Hagnäs torg, det hör till leken. Doften bland kärrorna med växter är berusande: violer och sockermunkar och en cigarett någonstans längre bort. Ett barn springer förbi med en ballong i handen.

Hemma i lägenheten leker vi att vi har ett extra rum: det är vår trädgård och salong. Jag sitter där hela eftermiddagen och läser. Mina axlar och armar är oljiga av solkräm, när jag rättar till solglasögonen lämnar mina fingrar svettiga avtryck på det mörka glaset. Parken nedanför mig har blivit grön. Träden är med på vår lek helt klart. Vår lek sträcker sig så långt jag kan se från balkongen. Ända till Tölö sträcker den sig.                                             

På kvällen blir det inte kallt. Vi äter citronpasta och sparris i solen, dricker iskallt vittvin som gjorts på druvor som vuxit i en dal på andra sidan jordklotet. Nu står flaskan mellan oss på bordet. Etiketten är blå. Jag tyckte den var snygg, det är därför jag valde den. Det behöver inte vara så begripligt, det är ju en lek. Det är bara en lek för hur ska det annars förklaras när perfekta sommardagar plötsligt händer i slutet av april?

 

I väderleksrapporten säger de att det är vanligt med enstaka varma dagar i april. Nu är det visserligen lite varmare än vanligt, men som sagt.

I väderleksrapporten säger de att det är vanligt att det fortfarande är kallt i maj. Nu är det visserligen kallare än det brukar, men ändå.

I väderleksrapporten säger de att det är vanligt med snöiga vintrar. Nu var det visserligen rekordmycket snö i vintras, men ja.

I väderleksrapporten säger de att indiansomrar är vanliga. Nu var det visserligen exceptionellt med 18 garder i slutet av oktober, men men.

 

Vi leker bara en lek, då kan saker vara lite som man vill.  

09.05.2019 kl. 10:00

Påsksöndag

fotoalbum, april 2019

02.05.2019 kl. 21:09

saker som består

Den här bloggen söker ständigt sitt format liksom mitt liv söker rutiner. Ena stunden tycks saker falla på sin plats och i andra är de upprivna igen. Alternativt är det hela bloggosfären som ömsar skinn, och gjort det en längre tid.

Som läsare njuter jag av det långsammare tempot: sporadiska uppdateringar och genomtänkta helheter har en lugnande effekt på mig. När tillvaron inte ständigt uppdateras i realtid utan utvalda bitar delas med eftertanke och utrymme för reflektion tänker jag mig att innehållet också kommer förblir relevant över ett längre tidsspann. Visst är det fin (ovärderligt) att ha kvar så mycket omedelbart material från sina tonår och tidiga vuxenålder, men samtidigt finns det något utmattande i mängden innehåll. Jag önskar att jag ska läsa igenom inläggen från de här åren efteråt och inte känna mig helt matt.   

Dessutom önskar jag att minnena också ska få leva sitt egna liv, utvecklas av egen tyngd. Mina blogginlägg har format så mycket av hur jag kommer ihåg min gymnasietid och mina studieår och ibland undrar jag hur jag skulle minnas dem om de fått leva sitt egna liv.

Eller hur vi överhuvudtaget skulle leva våra liv om vi slutade föreviga.

Och sen vill jag ändå inte det, sluta alltså. För varför inte spara tidiga vårkvällar, varandras framgångar, vardagen, hur solen färgar cavan i guld? Varför inte se till att minnas det sen senare.

16.04.2019 kl. 11:24

isarna

fotoalbum, februari 2019

01.04.2019 kl. 12:07

livstecken

Lördag

brunch

kompisar

sol

=

saker som gör snålblåsten och snöstormarna i slutet av mars uthärdliga. 

26.03.2019 kl. 11:16

Kontur #5: Djur

Jag har gjort en tidning. Konturs femte nummer närmare bestämt. Vi är ju ett kollektiv som står bakom tidningen, med roterande chefredaktörer. Det femte numret har temat Djur och det är jag och Mathilda Larsson som varit redaktörer för det. Tycker det blev så fint!

Tänkte ge et ett utdrag från förordet: 

"Gemensamt för flera av texterna i det här numret visade sig vara just den paradoxala dikotomin människa-djur, och blicken där emellan. Vi kan aldrig veta exakt hur ett djur känner och tänker och när vi pratar om djur måste vi därför också kritiskt granska oss själva. Den relevanta frågan är inte vad en katt ser när den tittar på två människor som har sex, utan varför vi som människor blir generade av dess blick. Det här numret av Kontur inleds med ett utdrag ur Anna Tuomikoskis översättning av filosofen och poststrukturalisten Jacques Derridas L’animal que donc je suis (2003), som första gången utkommer på finska våren 2019. Det är en självrannsakande undersökning av vem vi är i djurets ögon och vem djuren är i våra. Texterna och bildkollaget som följer studerar och utmanar de sätt vi har att betrakta och förhålla oss till djur –  de fiktiva, faktiska och symboliska. Flera av texterna rör sig i gränslandet mellan teoretiska perspektiv, personlig essäistik och skönlitteratur. Det kan ses som en uppluckring av kategorier och gränsdragningar också i vidare bemärkelse." 

Tycker ni ska följa @tidskriftenkontur på instagram för att ha koll på var tidningen går att köpa, och annat som händer kring den såklart!

Ger er en bonusbild från releasefesten också, på två förkylda personer som ser lite förvirrade ut. Var så sjuk att jag knappt mindes hur man pratar med folk, stod bara där och nickade och försökte le när folk kom fram och skulle säga grejer. Så går det ibland osv. Hoppas ni gillar tidningen i alla fall :) 

19.03.2019 kl. 15:17

Vi bokade en resa till Tallinn

- Hängde en hel eftermiddag i en hotellsäng i vita frotémorgonrockar. 

- Gick till Kumu och kollade på konst, bland annat Konrad Mägis naturlandskap. Älskade dem. Köpte med några vykort med Venedigmotiv.

- Åt middag på Restoran V, drack rödvin, höll handen över bordet. 

- Åt hotellfrukost mmhmmm. 

- Promenerade runt i Telliskivi, rotade bland kläderna på Humana, kollade på dyra doftljus och handgjord keramik i små affärer. 

- Åt lunch på Ülo, delade på sötpotatisfries med kimchi och rostad lök till förrätt, planerade färglada kakelväggar vi ska ha i kommande lägenheter. 

- Tog en otroligt svensk fika på ett ställe som hette just det, Fika, innan vi promenerade tillbaka mot hotellet för att hämta våra saker. Det började regna igen, vi fick gå omvägar runt vattenpölarna, bådas batterier tog slut och jag kunde inte låta bli att säga "jag tycker så mycket om dig" med hundra meters mellanrum. 

11.03.2019 kl. 10:56

självreflektion

fotoalbum, september 2018


Tycker så mycket om bilderna Ville tar på mig. 

Det finns något avskalat, filterlöst i de fotona. Jag ser helt främmande ut för mig själv, förvånas ofta över hur jag egentligen tycks se ut, lite som man förvånas över sin egen inbandade röst innan man vant sig vid att höra den.

Samtidigt finns det något instinktivt igenkännade: där är den där personen ju, som ibland syns i spegeln en millisekund innan man lägger på sin spegelmin, eller som när man går på stan och skymtar någon man tror sig känna igen i ett skyltfönster, tills man fattar att det var en reflektion av en själv i profil snett bakifrån. 

Idag när jag tittade igenom gamla fotoalbum från 1970- och 80-talen upplevde jag samma instinktiva igenkänning, som att jag för ett kort ögonblick kunde känna igen drag från varandra i olika släktingar, men nästa sekund inte kunde avgöra vem det var som liknade vem.

Jag betraktar bilderna Ville tagit med en mycket större noggranhet än andra foton som finns av mig själv. Det kan ju verka som ett något narcissistiskt betende, men för mig handlar det om en helt annan slags självstudie än den som sker genom selfiekameran. Då menar jag inte heller att det skulle handla om att söka efter släktingars ansiktsuttryck i mitt egna, utan snarare fascineras jag på något sätt av att hitta det bekanta i det okända, speciellt när det gäller ens egna ansikte. 


Okej ifall det fortfarande klingar narcissism här så ger jag det åt er, men vafan, det här är ju en blogg om mig av mig så kankse det självupptagna egentligen är givet. Har hur som helst en hel rulle bilder från september till februari som jag tänkte visa åt er, ifall ni tål den här typen av självreflektion. 

 

06.03.2019 kl. 20:06

Vinterträdgården

Fotoalbum, februari 2019

25.02.2019 kl. 10:47

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com