lättare att andas

Har utnyttjat min ostrukturerade tillvaro till att hantera ångest och stress på det sättet som alltid tycks funka bäst: sticka.

I tisdags tog jag och Ville bussen till mitt landeställe för att skriva gardu, äta pasta och dricka rödvin typ. Det är lättare att andas där och det här är inte första gånger jag säger det. 

Jag jobbar med att färdigställa min magisteruppstats och hantera tanken på en framtid utanför universitetets trygga kontext. Ifrågasätter det här samhället och hur andra tycks klara av att existera här. Varför skapar vi så människorfientliga system att leva i? 

Har lyssnat på två podcastavsnitt som tangerar de här tankarna, som samtidigt var triggande och trösterika:

Omaa luokkaa podcasten pratade om bluffarsyndrom, hur  arbetmarknaden är föråldrad och osynkad med samtiden och varför den driver unga till ångest och utmattning. Förresten tips för Omaa luokkaa podcasten överlag, för dem som fattar finska! 

Kropp och själs avsitt Kriget om din uppmärksamhet som diksuterar sociala medier och vad de gör med våra hjärnor. Tar avstamp i Guardians uppmärksamamde artikel från oktober förra året. Det är obehagligt men just därför så viktig att ta sig an. 

 

Undrar också om mars någonsin kommer ta slut? kanske våren har glömt bort det här stället helt? Kanske jag ba ska flytta ut till landet, blir självförsörjande, stänga av nätet på mobilen och leva lycklig i alla mina dagar? 

24.03.2018 kl. 12:52

litteratur + snittblommor som plåster på marsdimman

Har tipsat om litteratur jag gillar på ratatas förstasida. Ville variera genrena lite och bredda på vad som räknas som en bok, därvar blev det serialbum, novell och kortroman. Det kändes lugnt när mina känslor dog skrev jag om i höstas och efter Välkommen till Amerika var Helioskatastrofen bara en naturlig fortsättning. Sara Stridsberg är ju evigt aktuell och vill en ha det briljanta med hennes texter komprimerat är American Hotel ett givet alternativ. Läs tipsen här. 

Samma köksbord och blommor, annan bok! Jag och Saga recenserade Rafael Donners essäsamling på Århundradets bokklubb. Jag tycker ni ska läsa den! 

15.03.2018 kl. 17:40

"Tystnaden mjukar upp konturerna så att allt kläs i ett slags dis. Vi kan kalla det halvdagar. Vi kan kalla det vad som helst"

I januari läste jag fyra böcker varav två var såna som stannar kvar i kroppen och tankarna också efter att sista sidan är utläst. 

Arabian Lauri av Anja Kauranen

Allt börjar en tidig försommarmorgon på väg hem från en fest. Sabu har känt Lauri i sjutton dagar, den adertonde har precis börjat. Lauri bor på Damaskusvägen i Helsingfors och är besatt av Lawrance of Arabia. Han vinner konstnärliga och litterära pris, ordnar excentriska fester i sin trädgård och omges ständigt av ett enturage av vänner och beundrare. Sabu är en till synes karaktärslös fågelskådare som Lauri får upp intresset för. Mellan dem växer det fram en oväntad vänskap. Det är mitten av 80-talet, högkonjunkturen peakar och ungdomens gränslöshet har aldrig varit påtagligare. Sabu, Lauri och deras vänner lever sorglöst: de är unga, framgångsrika, de har varandra. Tills tillvaron börjar krackelera.

Finns så mycket att säga om den här boken, men jag avhåller mig från att gå för djupt in i analyserna nu. Kan ju bara konstatera att jag älskade alla intertextuella referenser, Helsingforsskildringen, tidsbilden och den melankoliska, nostalgiska undertonen. läs! 

Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård

Den här lilla och hypnotiska berättelsen tog mig med storm. Ellen är elva år och har slutat prata helt och hållet. Hon bor i en stor lägenhet med sin mamma och bror, pappan är död. De är en ljus familj berättar Ellen. Hon berättar det gång på gång. Fast hon själv slutat prata, och hennes bror har spikat fast sin sovrumsdörr och kommer inte ens ut för att gå på toa, istället kissar han i glasflaskor han har under sängen. Mamman gör sitt bästa för att vara på sina barns sida, vara en god mor. Hon finns till för dem om morgnarna, lagar frukost åt dem, stryker längs håret. De är ju en ljus familj. Trots allt med pappa, allt som hände redan innan han dog.

Tyckte om det hårfina spelet mellan att längta till och ifrån, att vilja älska och förklara, och samtidigt inte förmå, istället isolera sig.Lyssna förresten också på Lindo Boström Knausgårds sommarprat ifall du inte redan gjort det. 

26.02.2018 kl. 10:07

Attrib.

Den här novellsamlingen köpte jag i London i november förra året och läst i lite då och då sen dess. Jag läste den nästsista novellen igår och efteråt satte jag mig ner och försökte formulera några tankar om samlingen. 

I november skrev jag att de första sidorna i den här ”lindade mig kring sitt lillfinger”. Det gjorde inte närapå alla noveller, tvärtom, men ändå är Attrib. är en av de häftigare novellsamlingar jag läst. På baksidan står det att ”Attrib. And other stories celebrates the tricksiness of language just as it confronts its limits” och ja, sällan har jag läst något som på ett lika fängslande och fascinerande sätt, med lika delar allvar och humor, bemöter språk, kommunikation och ord, och framförallt dess begränsningar.

Men det kommer med sitt pris. För att uppskatta novellerna ska de läsas med samma koncentration som akademiska texter kräver, minutiöst, för tappar man fokus tappar man bollen. Det gör jag då och då, och då blir novellerna helt ogripbara ordlekar som inte öppnar sig. De gånger jag läste koncentrerat däremot, alltså, wow. Jag började studera litteratur för att jag inte kom på nåt jag tycker är häftigare än vad ord kan göra, och de här novellerna kretsar just kring det temat: ords gränser och gränslöshet. 

Ska läsa den sista novellen ännu, låta den smälta på tungan som en bit mörk choklad, långsamt och med eftertanke. 

08.02.2018 kl. 16:24

“Om du inte tror på nationalism, religion eller vill gifta dig, vad tror du på egentligen, frågade han mig. Efter att ha tänkt en stund svarade jag vänskap."

 

Helgen till ära kommer här lite festliga *mingelbilder* på mina kompisar från Konturs releasefest för någon vecka sedan. 

Tycker ni borde gilla och följa Kontur på sociala medier, och dessutom köpa nyaste numret som har temat Vänskap. För vad är ens finare än vänner hörni? nä just det, inget. 

 

19.01.2018 kl. 17:36

november november november

Har knappt rört min kamera den här månaden. Är väl iofs årets mörkaste och vem orkar med gryniga gula bilder anyways? men livet pågår ju trots avsaknaden av bevismaterial på internet. LOL såklart. Grejer från den här månaden som trots allt förevigats:

Har en ny favorithobby! gå ensam på museum! tyvärr inte helt så ensam som den här bilden vill ge sken av (önskar jag fick gå runt som enda personen på British Museum…) men alltså gå själv, inte i sällskap av någon. Låter tacky men jag upplever det som att intrycken får sjunka in och landa när jag inte konstant behöver kommentera (ens med minerna, kroppsspårket) hur jag reagrar på dem.

En annan ensam-aktivitet jag sysslade med i London medan mina kompisar jobbade vara att sitta själv på café utan en dator och arbetsuppgifter framför sig. Varför är det så lätt och naturligt i andra städer men inte i den en bor i? I alla fall: skrev ner spontana tankar som jag vill kunna vidareutveckla senare. Och läste såklart. Hängde i en bokhandel två timmar och valde böcker med omsorg. Landade på två novellsamlingar vars första sidor virade mig kring sina lillfinger.

En söndag måste jag och Saga avsätta för jobb och hon föreslog att vi kanske kunde göra det i tropiken istället för på nåt café. Så då åkte vi till Vinterträdgården. Det var förvisso inte tropiskt, snarare svinkallt där, men vi syremättat och grönt i alla fall.

En grej jag gillar med november är ändå hur snälla folk blir mot sig själv. Jag sänker ribban i de situationer där det går, stannar inne, bingare serier, hånglar typ. Har varit besatt av Vår tid är nu hela hösten och i söndags kollade vi nästan hela första säsongen av Mindhunter. Två briljanta serietips från mig till dig :)

Har läst några böcker som vanligt, till exempel den här som jag gillade! skrev kort om den också: "Den här boken är ju väldigt hypad just nu, och en del av mig förstår inte helt varför. Det är ju bara en förhållanderoman? Men en annan del av mig förstår precis."

Hade livets helg förra helgen. Dansade t ex till Northern Soul på Puttes hela lördagsnatten. Att dansa är ju världen bästa genväg till att må bra! Varsågod för livets grynigaste bild på mig och min nya manchesterbyxor förresten :)

Och sen sist men inte minst, #dammenbrister! La upp den här bilden på instagram igår med bildtexten: "Dagens mer än passande gradu-läsning. På grund av mitt val av ämne omges jag dagligen av vidriga berättelser om övergrepp. Det är tungt och jag har tröstat mig med att mitt material är fiktivt. Men världen i vilket det skrivits är inte det. Våra berättelser är verklighet. Gå in på astra.fi/dammenbrister och bevittna revolutionen" Tycker ni ska göra det nu ifall ni inte redan gjort det!

 

28.11.2017 kl. 20:21

2 grejer värda att nämnas

Hej ni har väl inte missat att Postrestories fjärde nummer kom ut för ett par veckor sedan? Glömde skriva om det då men bättre sent än aldrig eller nåt sånt. Det är Hanna Ylöstalo som skrivit novellen och Ulla Donner som illustrerat. Följ med på instagram var de går att få tag på!

En annan kul grej som är värd att hypas lite var att jag för någon vecka sen mötte upp bokklubben för att hälsa på Märta Tikkanen och hänga med henne en hel eftermiddag. Vi pratade om livet och litteraturen och feminism och kärlek och kollade runt i hennes bokhylla och utbytte boktips. Lätt ett life goal jag nu kan pricka av.

Dessutom filmade vi alltihop så i januari ska ni få se resultatet.

18.11.2017 kl. 15:23

två böcker som bara fick stjärnor och hjärtan av mig

En bok jag sett framemot att läsa i höst och som jag äntligen efter att ha lyssnat på två samtal med författaren gick och köpte, var den här. 7, en samling diktprosa av Martina Moliis-Mellberg. Satt och läste den mellan varven sista dagen på bokmässan, inträngd på golvet i ett litet utrymme bakom Tottiscenen, bland skarvsladdar och ytterjackor och glömde allt annat för en stund. Samlingen består av fem avsnitt, alla döpta efter olika hav. Havet är den mest konkreta gemensamma nämnaren, och vattentematiken fungerar bra för att illustrera det jag tänker att dikterna egentligen handlar om: längtan, till och ifrån, att hitta rätt hos andra, men framförallt komma till ro med sig själv.

Älskade alla delar, men kanske var det den första, Stilla havet, som jag ändå gillade mest, som jag redan hunnit läsa om. Dom här bilderna är från den.

En annan bok som jag läste i början av veckan och älskade är den här. Det kändes lugnt när mina känslor dog, av Bim Eriksson. Har tänkte läsa den forever men liksom inte orkat få tag på den, tills förra veckan då jag var inne och reserverade böcker på bibliotekets sidor och plötsligt kom ihåg den här. Lämpligt nog såg jag Bim på bokmässan i söndags när hon och Ulla Donner pratade om feministiska seriealbum och vad var då mer passande än att på måndagen gå efter boken och sträckläsa den i köket trots att vi hade gäster?

Albumet består av en del fristående längre serier (t ex den med hamstern, den börjar såhär och är helt fans heart breaking) som alla är rätt mörka men fyllda av ärliga känslor, vilket är fint.

Fast sen finns det ändå en del humor i det tragiska, såklart, hur ska en annars kunna handskas med sorgliga grejer?

Avslutar med den här pga fin <3

03.11.2017 kl. 15:23

levande människor känner och annat från senaste tiden

Hej ni som undrat hur jag ens mår just nu: jag är fine, ibland svajar livet, oftast löser det sig. Och ångest, självförakt och bekräftelsebehov har sina funktioner de med, på nåt vänster vis. Vi ska kanske inte vara så rädda för att må dåligt ibland? Gick på releasfest för Blaue Fraus bok Någon hatar oss igen igår och pratade om just det här: hur vi går så upp i våra projekt att vi tillslut går sönder, hur vi överpresterar och tror att världen kommer rämna ifall vi inte handlar vårt skit. Tror inte det. Hittade det här utdraget ur boken i affischformat också, kändes träffande:

Anyway, skulle egentligen skriva ett inlägg om kultur jag konsumerat på senaste tiden. I flera månader bara läst, lyssnat och sett grejer som inte lämnat intryck. Jag kan rent teoretiskt tycka att de är bra, men de har inte lämnat spår, fastnat någonstans, intrycken bara rinner av som om jag var gjord av teflon. Men nu de senaste veckorna har det vänt. Som att någon rispat upp teflonytan med en gaffel, allt fastnar. Kom på teorin att det kanske är så att när en känner sig emotionellt ostabil är en mera mottaglig för konst och kultur? Frågade Saga och Vilma om det här, och de nickade fundersamt och sa att det kan ligga något i det.

Har i alla fall reagerat starkt på olika grejer på senaste tiden. Det kan vara svinjobbigt också, men det är ju också en ynnest att få känna. I Om livets mening citerar Merete Mazzarella David Grossman som säger att ”Levande människor sörjer”, mindre dramatiskt uttryckt tänker jag att citatet kunde vara ”levande människor känner”.

Ja på tal Om livets mening: Har läst (och levt i, pratat om, citerat) den de senaste veckorna. Har alltid känt mig dragen till essän som genre, men när jag väljer böcker fastnar jag ändå i den skönlitterära poolen så att säga. Ska försöka åtgärda i framtiden! I alla fall, Merete skriver med häpnadsväckande lätthet om livet stora (och svåra) teman. Önskar att jag i hennes ålder kommer ha ens hälften av hennes allmänbildning och samtidigt känner jag mig aldrig fördummad när jag läser, tvärtom, jag känner mig snarare uppfylld och smart, nästan som att jag själv också kunnat tänka dom här tankarna, dra dom här slutsatserna. Håller inte alltid med henne och gillade vissa kapitel betydligt mer än andra (t ex det om ondska och det om sorg, positiv hehe). Men ändå, älskade den här läsupplevelsen!

En annan bok jag läst (kämpat, kravlat mig igenom) är Vladimir Nabokovs Lolita. Jag skriver ju min gradu om Darling River och eftersom den så starkt utgår från Lolita kändes det på tiden att ta mig an romanen. Handlar om Humbert Humbert som trånar efter, utnyttjar och blint älskar den tolvåriga Dolores Haze, aka Lolita. Skrev ju tidigare att den är vidrig och välskriven, vilket på nåt sätt sammanfattar det för mig. Den är tungläst och skoningslös, men jag kommer ändå inte från hur bra den är, hur mångbottnad, hur intressanta samtal den lätt till när jag pratat om den med kompisar.

Förra veckans torsdag löste jag mina livskriser på det ytterst mogna och genomtänkte sättet: gick och blev full på konstutställningar med gratisvin. Inte hållbart kan jag tala om. Men men. Svängde förbi lite olika gallerier tills jag tillslut genom ösregnet tog mig till Kiasma. När vi kollat igenom Ars Fennica nomineringarna som var orsaken för dagens fest gick jag och Hanna upp till femte våningen för att kolla på Korakrit Arunanondchains utställning. Kan hända att det var pga salongsberusningen eller för att vi var nästan ensamma i utrymmet men vi blev liksom så tagna av allt. Kontrasterna mellan det traditionella och det moderna, alla youth culture referenserana, naturbilden som mötte den extremt teknologiserade världen på ett liksom fascinerande och hotfullt sätt. Den oändliga detaljrikedomen, ljuset, ljudvärlden, stämningen. Gå och se!

Sist men inte minst. Har lyssnat på Iiris Viljanens Mercedes helt orimligt mycket den senaste veckan, alltså, verkligen, minns inte när jag senaste gått så upp i ett album. Försökte lyssna på den redan då den släpptes, men hade inget tålamod då, fick inget grepp om låtarna. Men nu en dag när jag stod i regnet och väntade på spårvagnen sa det klick. Hon ska spela i Helsingfors samma dag som jag fyller år, så jag ställde in alla planer på födelsedagsfest och köpte biljett dit istället.

 

19.10.2017 kl. 15:22

livet som en länge sedan sönderspelad maggio-ballad

I söndags såg jag Manifesto på Konsthallen (megahäftig, gå och se den ifall du är i Helsingfors i helgen, men se till att ha energi och helst inte vara bakis och ha megasvajigt humör så som jag hade, eh var lite ångesttriggande..).

Efteråt gick jag och Maria runt Tölöviken i regnet, ventilerade tryck mot bröstet, fick röda kinder och hår som krusade sig vid tinningen.

Imorse läset jag i tidningen att det regnat rekordmycket i början av oktober i år. Blir på nåt banalt sätt lugn av sån statistik, som att någon sagt det högt nu, att det inte ska regna såhär mycket egentligen. Att det inte ska vara såhär.

Och hörni jag tror att det kan vända. Jag kan backa lite och omvärdera, se hur orden faller på plats, hur de för vidare. Idag sken solen och efter lunch bestämde jag mig för att ta ledigt resten av dagen. Återvände till Tölövikens höstidyll, lyssnade på Hillas och Inaris senaste avsnitt, vände ansiktet mot solen och tänkte att nu lämnar vi den här regnperioden här.

 

13.10.2017 kl. 15:20