Novemberupdate och lite bilder från London

November hörni, va fan ska man säga. Kom hem igår klockan halv fem och det var så mörkt ute att det lika bra kunde ha varit mitt i natten. Imorse åt vi frukost typ klockan 10 och jag tyckte fortfarande att det var skymning ute, som att ljuset helt enkelt inte räckte in genom fönstret. Men förutom en seg förkylning som vägrar ge sig och en lika seg trötthet mår jag bra. Dessutom finns ju sovmornar och värmeljus och mjuka tröjor att gräva in sig i. Det här ska väl gå.

Men, till saken alltså, London för några veckor sedan:

På fredagen satt vi under värmelampor och drack öl och tog igen vad som ens händer i varandras liv.

Och åt ramen och pad thai och blev tipsy. Förresten kolla gulligaste namesake-powerduon, kände mig som tredje hjulet med dem, fast på ett bra sätt, som att jag fick gästspela i deras gäng en stund <3

Följande dag åkte jag och Sarah hem till Sara för att äta livets brunch med henne och Bella. Värt att slösa en hel lördag i London på att få dricka mimosas och tusen påtår kaffe med dom.

Ikväll ska Mia komma hit och dricka glögg och lägga tarotkort och imorgon ska jag och Lotte äta brunch. Ändå få saker som hjälper mot november effektivare än att boka in grejer med kompisar, att få prata av sig, och lyssna på hur dom jag gillar mår.

Publicerad 24.11.2017 kl. 16:32

2 grejer värda att nämnas

Hej ni har väl inte missat att Postrestories fjärde nummer kom ut för ett par veckor sedan? Glömde skriva om det då men bättre sent än aldrig eller nåt sånt. Det är Hanna Ylöstalo som skrivit novellen och Ulla Donner som illustrerat. Följ med på instagram var de går att få tag på!

En annan kul grej som är värd att hypas lite var att jag för någon vecka sen mötte upp bokklubben för att hälsa på Märta Tikkanen och hänga med henne en hel eftermiddag. Vi pratade om livet och litteraturen och feminism och kärlek och kollade runt i hennes bokhylla och utbytte boktips. Lätt ett life goal jag nu kan pricka av.

Dessutom filmade vi alltihop så i januari ska ni få se resultatet.

Publicerad 18.11.2017 kl. 15:23

Himmel över London

Drog till London över helgen, mest för att typ, why not. När jag var 15 och hängde där en vecka föll jag head over heels för det stora, kaotiska och fulfina med den staden. På planet hem då hade jag sån ångest, det kändes hopplöst att tvingas återvända till högstadiekorridorerna nu när jag visste att Brick Lanes loppisar och Notting Hills pastellhus fanns. Att alla museer och marknader och pubbar och killar med lugg och bittisk accent fanns. Tänkte länge att jag skulle flytta dit nån dag.

Igår på planet hem kände jag inte samma. Tvärtom kände jag en ro i att komma hem. Att det är i Helsingfors och på Skatudden jag ska bo och leva just nu. Att jag inte längtar härifrån. Det kändes som en fin och trygg bekräftelse på att jag just nu mitt i alla osäkerhetsfaktorer är på en bra plats i livet.

Men med det är det inte sagt att London inte fortfarande skulle vara fint och fantastiskt. Liksom, kolla bara här ovan, när vi i fredags råkade pricka in den här utsikten mot den här himlen från Tates tionde våning. Det är den stunden på resor som jag ofta gillar mest: de där första kvällarna, när skymningen lägger sig och alla ljusen tänds och hela kvällen och natten och resan ännu ligger framför en.

Publicerad 15.11.2017 kl. 18:39

saker jag gjorde i helgen

Promenerade längs dom här stränderna. Gör det typ varannan dag minst så inget nytt under skymningshimlen så att säga.

Blev bjuden på cocktails av min mamma. Hon påstod att hon aldrig druckit riktiga cocktails förr (tvivlar på det iofs) så tyckte det var passande aktivitet ändå.

Gick på hemmafest med svartklädda grafiker och drack rödvin, spelade spel och klappade en gullig katt.

*Gick på stan* med Linn. Kollade på konst på gallerier och hängde på Stockmanns köksavdelning, som vilket annat gammalt gift par som helst. Lol.

Gick på födelsedagsfest hos Saga och drack GTs och åt godis och satt i små ringar och pratade med kompisar jag inte sett på länge. Hemmafester for life <3

Åt livets avokadomackor (citronzest! citronsaft! mynta! chili!) och började på den här boken som Hanna lånade åt mig.

Avslutade helgen med att köpa fryspizza och pepsi och kolla på serier i sängen. Vilken liten klisché ändå.

Publicerad 07.11.2017 kl. 15:22

två böcker som bara fick stjärnor och hjärtan av mig

En bok jag sett framemot att läsa i höst och som jag äntligen efter att ha lyssnat på två samtal med författaren gick och köpte, var den här. 7, en samling diktprosa av Martina Moliis-Mellberg. Satt och läste den mellan varven sista dagen på bokmässan, inträngd på golvet i ett litet utrymme bakom Tottiscenen, bland skarvsladdar och ytterjackor och glömde allt annat för en stund. Samlingen består av fem avsnitt, alla döpta efter olika hav. Havet är den mest konkreta gemensamma nämnaren, och vattentematiken fungerar bra för att illustrera det jag tänker att dikterna egentligen handlar om: längtan, till och ifrån, att hitta rätt hos andra, men framförallt komma till ro med sig själv.

Älskade alla delar, men kanske var det den första, Stilla havet, som jag ändå gillade mest, som jag redan hunnit läsa om. Dom här bilderna är från den.

En annan bok som jag läste i början av veckan och älskade är den här. Det kändes lugnt när mina känslor dog, av Bim Eriksson. Har tänkte läsa den forever men liksom inte orkat få tag på den, tills förra veckan då jag var inne och reserverade böcker på bibliotekets sidor och plötsligt kom ihåg den här. Lämpligt nog såg jag Bim på bokmässan i söndags när hon och Ulla Donner pratade om feministiska seriealbum och vad var då mer passande än att på måndagen gå efter boken och sträckläsa den i köket trots att vi hade gäster?

Albumet består av en del fristående längre serier (t ex den med hamstern, den börjar såhär och är helt fans heart breaking) som alla är rätt mörka men fyllda av ärliga känslor, vilket är fint.

Fast sen finns det ändå en del humor i det tragiska, såklart, hur ska en annars kunna handskas med sorgliga grejer?

Avslutar med den här pga fin <3

Publicerad 03.11.2017 kl. 15:23

ignorerar måndagen där utanför

Hej och hälsningar från vårt kök. Här kommer en realtidsuppdatering för en gångs skull.

Har bott på bokmässan sen i torsdags och skulle egentligen skriva ett inlägg med intryck därifrån men tydligen räcker inte min energi så långt. Men läs Hannas inlägg därifrån. Hon sätter ord på många av mina tankar.

Idag har vi introducerat begreppet världens bästa måndag i våra liv. Bäst och bäst men mysigast i alla fall. Har ätit en sen frukost, druckit tusen koppar kaffe och kollat på Vår tid är nu med Hanna (tips! så bra serie). Sen kom Saga hit med färska kardemummabullar och glögg och nu är vi sju personer här som debriefar helgen, blir eftermiddagstipsy och ignorerar måndagen där utanför. Kanske är det tröttheten efter en intensiv helg eller avståndet till vardagen men det är som att något hårt lossnat i mig och nu är jag bara mjuk inombords. Det kanske går över redan imorgon, men då får jag bara minnas att det kändes såhär just nu.

ska dricka mera glögg nu, bye

Publicerad 30.10.2017 kl. 16:22

Ensam på det här stället jag tycker så mycket om

Jag är ensam på det här stället jag tycker så mycket om. Kom hit i söndags och åker hem ikväll. Jag har inte jobbat så flitigt som jag kunde ha. Jag har nästan inte jobbat alls, bara petat i texten, flyttat runt och funderat. Kokat mera kaffe. Gått ut i skogen. Känt fötterna sjunka ner i mossan, plockat stelfrusna trattkantareller. Hört bäckens porlande och klafset från mina skor som trampat mellan sjöarna. Lyssnat på det onomatopoetiska i dom orden: ”porla”, ”klafsa”. Tänkt att jag kanske är yrkesskadad redan nu, att jag inte ens kan gå genom skogen utan att använda ord som ”onomatopoetisk”.

Träffade två hjortar också när jag plockade svamp. Vi stod i varsin ända av en glänta och tittade ganska länge på varandra. Sen vände jag om och gick tillbaka åt mitt håll, tänkte att jag kan låta dem vara ifred, att det här är deras skog, lika mycket som den är min. Sen tänkte jag att det där är en tanke jag hämtat från Ronja Rövardotter, nästan ordagrant. Eller kanske det är all ekofeminism jag läst, all kritik mot antropocentrismen. Sen tänker jag att det är skevt och skenheligt att jag inte kan låta hjortarna vara ifred utan att paketera det i akademiska termer.

Det är konstigt att tänka att jag aldrig varit ensam här innan den här sommaren, att jag aldrig ens längtat efter det. Jag har alltid älskat ensamheten men föredragit den som finns i städer: det anonyma i offentliga sammanhang. Att vara ensam här är helt annorlunda. Liksom ytterst självcentrerat som samtidigt förlösande: det finns ju inget annat att förhålla sig till. Jag förvånas över hur tiden rör sig när ingen annan lägger sig i, förvånas över självklarheten med vilken jag sköter sånt som ska skötas, förvånas över hur jag rör mig längs vägarna när ingen ser på, och framförallt: hur mina tankar rör sig när de får vara för sig själv tillräckligt länge.

Också eftermiddagssolen rör sig på andra ställen i trädgården nu än i somras. Jag sätter mig på ett provisoriskt ställe i gräset som ljuset råkar träffa. Häller upp kaffe ur termosen, kisar ner mot vattnet. Det är så skevt att jag flyr hit när jag känner att jag inte orkar med mig själv, som att en plats kunde lösa mina problem. Det är skevt men ändå känner jag hur jag blir lugnare av att vara här. Mina problem försvinner inte, men jag får avstånd till dem, både geografiskt och emotionellt. Det är enklare att vara här, enklare att vara själv, enklare om jag bara skulle stanna kvar. I trädgården finns fortfarande mogna björnbär. Ändå längtar jag redan till stan. 


PS Imorgon börjar bokmässan i Helsingfors! På bokklubbsbloggen tipsar vi om vilka program vi ser mest framemot! Kom dit ju!


 

Publicerad 25.10.2017 kl. 19:42

undantagstillstånd

I fredags var det sol och jag och Vilma skolkade från gradu-skrivande och promenerade ut till Fårholmen och Granholmen istället.

Ni tänker kanske att jag inte ens gjort annat i oktober än promenerat längs Helsingfors kustlinjer med henne? önskar att det kunde vara en heltidssysselsättning men tyvärr, så funkar väl inte livet.

Stötte på dom här gulliga också. Dom bor på Granholmen och gillar att bli klappade. Eller vad vet jag om dom gillar det men de skyggar i varje fall inte för folk så jag antar att de inte hatar det? Vilma berättade att klappa på djur är lite som att klappa sig själv, det har liksom samma lugnande effekt som att själv bli klappad.

Oktober förresten, fan vad fint det är. Det finns något i när årstiderna byter, den där korta övergångsperioden på våren när allt är klargrönt och svindlande och på hösten när allt brinner upp och luften är kripsig, som är extra inbjudande att vara i. Kanske det är undantagstillståndet, eller att vi i båda ändorna förvånas över att eftermiddagssolen är varm, att det känns som något vi måste ta vara på. Idk.

Mådde så bra av att komma hit ut ändå <3

Publicerad 23.10.2017 kl. 20:57

levande människor känner och annat från senaste tiden

Hej ni som undrat hur jag ens mår just nu: jag är fine, ibland svajar livet, oftast löser det sig. Och ångest, självförakt och bekräftelsebehov har sina funktioner de med, på nåt vänster vis. Vi ska kanske inte vara så rädda för att må dåligt ibland? Gick på releasfest för Blaue Fraus bok Någon hatar oss igen igår och pratade om just det här: hur vi går så upp i våra projekt att vi tillslut går sönder, hur vi överpresterar och tror att världen kommer rämna ifall vi inte handlar vårt skit. Tror inte det. Hittade det här utdraget ur boken i affischformat också, kändes träffande:

Anyway, skulle egentligen skriva ett inlägg om kultur jag konsumerat på senaste tiden. I flera månader bara läst, lyssnat och sett grejer som inte lämnat intryck. Jag kan rent teoretiskt tycka att de är bra, men de har inte lämnat spår, fastnat någonstans, intrycken bara rinner av som om jag var gjord av teflon. Men nu de senaste veckorna har det vänt. Som att någon rispat upp teflonytan med en gaffel, allt fastnar. Kom på teorin att det kanske är så att när en känner sig emotionellt ostabil är en mera mottaglig för konst och kultur? Frågade Saga och Vilma om det här, och de nickade fundersamt och sa att det kan ligga något i det.

Har i alla fall reagerat starkt på olika grejer på senaste tiden. Det kan vara svinjobbigt också, men det är ju också en ynnest att få känna. I Om livets mening citerar Merete Mazzarella David Grossman som säger att ”Levande människor sörjer”, mindre dramatiskt uttryckt tänker jag att citatet kunde vara ”levande människor känner”.

Ja på tal Om livets mening: Har läst (och levt i, pratat om, citerat) den de senaste veckorna. Har alltid känt mig dragen till essän som genre, men när jag väljer böcker fastnar jag ändå i den skönlitterära poolen så att säga. Ska försöka åtgärda i framtiden! I alla fall, Merete skriver med häpnadsväckande lätthet om livet stora (och svåra) teman. Önskar att jag i hennes ålder kommer ha ens hälften av hennes allmänbildning och samtidigt känner jag mig aldrig fördummad när jag läser, tvärtom, jag känner mig snarare uppfylld och smart, nästan som att jag själv också kunnat tänka dom här tankarna, dra dom här slutsatserna. Håller inte alltid med henne och gillade vissa kapitel betydligt mer än andra (t ex det om ondska och det om sorg, positiv hehe). Men ändå, älskade den här läsupplevelsen!

En annan bok jag läst (kämpat, kravlat mig igenom) är Vladimir Nabokovs Lolita. Jag skriver ju min gradu om Darling River och eftersom den så starkt utgår från Lolita kändes det på tiden att ta mig an romanen. Handlar om Humbert Humbert som trånar efter, utnyttjar och blint älskar den tolvåriga Dolores Haze, aka Lolita. Skrev ju tidigare att den är vidrig och välskriven, vilket på nåt sätt sammanfattar det för mig. Den är tungläst och skoningslös, men jag kommer ändå inte från hur bra den är, hur mångbottnad, hur intressanta samtal den lätt till när jag pratat om den med kompisar.

Förra veckans torsdag löste jag mina livskriser på det ytterst mogna och genomtänkte sättet: gick och blev full på konstutställningar med gratisvin. Inte hållbart kan jag tala om. Men men. Svängde förbi lite olika gallerier tills jag tillslut genom ösregnet tog mig till Kiasma. När vi kollat igenom Ars Fennica nomineringarna som var orsaken för dagens fest gick jag och Hanna upp till femte våningen för att kolla på Korakrit Arunanondchains utställning. Kan hända att det var pga salongsberusningen eller för att vi var nästan ensamma i utrymmet men vi blev liksom så tagna av allt. Kontrasterna mellan det traditionella och det moderna, alla youth culture referenserana, naturbilden som mötte den extremt teknologiserade världen på ett liksom fascinerande och hotfullt sätt. Den oändliga detaljrikedomen, ljuset, ljudvärlden, stämningen. Gå och se!

Sist men inte minst. Har lyssnat på Iiris Viljanens Mercedes helt orimligt mycket den senaste veckan, alltså, verkligen, minns inte när jag senaste gått så upp i ett album. Försökte lyssna på den redan då den släpptes, men hade inget tålamod då, fick inget grepp om låtarna. Men nu en dag när jag stod i regnet och väntade på spårvagnen sa det klick. Hon ska spela i Helsingfors samma dag som jag fyller år, så jag ställde in alla planer på födelsedagsfest och köpte biljett dit istället.

 

Publicerad 19.10.2017 kl. 15:22

livet som en länge sedan sönderspelad maggio-ballad

I söndags såg jag Manifesto på Konsthallen (megahäftig, gå och se den ifall du är i Helsingfors i helgen, men se till att ha energi och helst inte vara bakis och ha megasvajigt humör så som jag hade, eh var lite ångesttriggande..).

Efteråt gick jag och Maria runt Tölöviken i regnet, ventilerade tryck mot bröstet, fick röda kinder och hår som krusade sig vid tinningen.

Imorse läset jag i tidningen att det regnat rekordmycket i början av oktober i år. Blir på nåt banalt sätt lugn av sån statistik, som att någon sagt det högt nu, att det inte ska regna såhär mycket egentligen. Att det inte ska vara såhär.

Och hörni jag tror att det kan vända. Jag kan backa lite och omvärdera, se hur orden faller på plats, hur de för vidare. Idag sken solen och efter lunch bestämde jag mig för att ta ledigt resten av dagen. Återvände till Tölövikens höstidyll, lyssnade på Hillas och Inaris senaste avsnitt, vände ansiktet mot solen och tänkte att nu lämnar vi den här regnperioden här.

 

Publicerad 13.10.2017 kl. 15:20