lättare att andas

Har utnyttjat min ostrukturerade tillvaro till att hantera ångest och stress på det sättet som alltid tycks funka bäst: sticka.

I tisdags tog jag och Ville bussen till mitt landeställe för att skriva gardu, äta pasta och dricka rödvin typ. Det är lättare att andas där och det här är inte första gånger jag säger det. 

Jag jobbar med att färdigställa min magisteruppstats och hantera tanken på en framtid utanför universitetets trygga kontext. Ifrågasätter det här samhället och hur andra tycks klara av att existera här. Varför skapar vi så människorfientliga system att leva i? 

Har lyssnat på två podcastavsnitt som tangerar de här tankarna, som samtidigt var triggande och trösterika:

Omaa luokkaa podcasten pratade om bluffarsyndrom, hur  arbetmarknaden är föråldrad och osynkad med samtiden och varför den driver unga till ångest och utmattning. Förresten tips för Omaa luokkaa podcasten överlag, för dem som fattar finska! 

Kropp och själs avsitt Kriget om din uppmärksamhet som diksuterar sociala medier och vad de gör med våra hjärnor. Tar avstamp i Guardians uppmärksamamde artikel från oktober förra året. Det är obehagligt men just därför så viktig att ta sig an. 

 

Undrar också om mars någonsin kommer ta slut? kanske våren har glömt bort det här stället helt? Kanske jag ba ska flytta ut till landet, blir självförsörjande, stänga av nätet på mobilen och leva lycklig i alla mina dagar? 

24.03.2018 kl. 12:52

litteratur + snittblommor som plåster på marsdimman

Har tipsat om litteratur jag gillar på ratatas förstasida. Ville variera genrena lite och bredda på vad som räknas som en bok, därvar blev det serialbum, novell och kortroman. Det kändes lugnt när mina känslor dog skrev jag om i höstas och efter Välkommen till Amerika var Helioskatastrofen bara en naturlig fortsättning. Sara Stridsberg är ju evigt aktuell och vill en ha det briljanta med hennes texter komprimerat är American Hotel ett givet alternativ. Läs tipsen här. 

Samma köksbord och blommor, annan bok! Jag och Saga recenserade Rafael Donners essäsamling på Århundradets bokklubb. Jag tycker ni ska läsa den! 

15.03.2018 kl. 17:40

snö snö snö

Åj det här inlägget har legat halvfärdigt i flera veckor och jag har tydligen helt glömt bort att publicera. Jag och Saga har vårt sedvanliga måndagsmöte och hon gick för att köpa en kaffe och sa "gör nåt kul under tiden" så tänkte passa på att skicka iväg det här ut i cyber rymden innan vinterlandskap börja kännas helt förlegade i vårvädert (ok önsketänkt I know, men i mars får en faktiskt önsketänka om våren lite). 

Anyway. 

I mitten av februari var jag uppe i Kajanaland och hälsade på Ville som var där hela månaden. Han hade ju varnat mig för mycket snö, men alltså, det här var next level mycket. Hade tre kompisar som följande vecka frågade mig om landskapen jag la upp på instagram ens var verkliga. "Sånt finns ju inte förutom i sagorna" sa en av dem, och jag kan inte annat än hålla med. 

Fast det här var alltså ingen saga av Elsa Beskow utan helt verkligt och bitande kallt och meterdjupt och kristallklart och ginstarnde och tyst. Känns nedvärderande att ens fotografera för bilderna är bara en blek kopia, men att inte alls föreviga visade sig vara ännu svårare. 

Nu kom Sagga tillbaka så dags att fortsätta jobba istället, hejdåå. 

26.02.2018 kl. 21:54

"Tystnaden mjukar upp konturerna så att allt kläs i ett slags dis. Vi kan kalla det halvdagar. Vi kan kalla det vad som helst"

I januari läste jag fyra böcker varav två var såna som stannar kvar i kroppen och tankarna också efter att sista sidan är utläst. 

Arabian Lauri av Anja Kauranen

Allt börjar en tidig försommarmorgon på väg hem från en fest. Sabu har känt Lauri i sjutton dagar, den adertonde har precis börjat. Lauri bor på Damaskusvägen i Helsingfors och är besatt av Lawrance of Arabia. Han vinner konstnärliga och litterära pris, ordnar excentriska fester i sin trädgård och omges ständigt av ett enturage av vänner och beundrare. Sabu är en till synes karaktärslös fågelskådare som Lauri får upp intresset för. Mellan dem växer det fram en oväntad vänskap. Det är mitten av 80-talet, högkonjunkturen peakar och ungdomens gränslöshet har aldrig varit påtagligare. Sabu, Lauri och deras vänner lever sorglöst: de är unga, framgångsrika, de har varandra. Tills tillvaron börjar krackelera.

Finns så mycket att säga om den här boken, men jag avhåller mig från att gå för djupt in i analyserna nu. Kan ju bara konstatera att jag älskade alla intertextuella referenser, Helsingforsskildringen, tidsbilden och den melankoliska, nostalgiska undertonen. läs! 

Välkommen till Amerika av Linda Boström Knausgård

Den här lilla och hypnotiska berättelsen tog mig med storm. Ellen är elva år och har slutat prata helt och hållet. Hon bor i en stor lägenhet med sin mamma och bror, pappan är död. De är en ljus familj berättar Ellen. Hon berättar det gång på gång. Fast hon själv slutat prata, och hennes bror har spikat fast sin sovrumsdörr och kommer inte ens ut för att gå på toa, istället kissar han i glasflaskor han har under sängen. Mamman gör sitt bästa för att vara på sina barns sida, vara en god mor. Hon finns till för dem om morgnarna, lagar frukost åt dem, stryker längs håret. De är ju en ljus familj. Trots allt med pappa, allt som hände redan innan han dog.

Tyckte om det hårfina spelet mellan att längta till och ifrån, att vilja älska och förklara, och samtidigt inte förmå, istället isolera sig.Lyssna förresten också på Lindo Boström Knausgårds sommarprat ifall du inte redan gjort det. 

26.02.2018 kl. 10:07

februariskalan

Plock från senaste tiden:

Hemmakontoret, solkatterna och isrosorna. En soliga dagars sammanfattning av tillvaron. 

Om jag inte visste bättre skulle den öppna balkongdörren kunna skvallra om våren. 

Issörjan i havet bevisar motsatsen. När lågtrycket slår till tränger sig det här gråa odefinierade in i bemärgen och tycks stanna där. 

Tur för den här kompisen då, som alltid ställer kniviga motargument, gör mig lite snällare och ambitiösare, och som får mig att skratta som få andra. 

Februariboet. Den uppmärksamma lägger märke till att jordgloben hamnat upp och ner. Mycket symboliskt för den som vill tolka det så. 

Annars då?

Vardagen avlöser sig själv. Jag fyller mina dagar med personer jag gillar, program jag gillar. Ni vet böcker och bruncher och fester. Ändå är vinterapatin är alltid lika överrsakande och ihållsam.

Jag bäddar in mig i mina egna tankar, i texter och word-dokument. Det finns ett motstånd i att ta mig ur det där mjuka jag byggt åt mig själv, som att jag helst bara skulle vilja vara kvar där. Jag kallar det mjukt nu, men vissa dagar skaver det med hårda oslipade kanter. Då försöker jag andas mig igenom det, tills ljuset ute blivit matt. 

Nu sitter jag på ett tåg på väg uppåt i landet. Ska åka till ett snöigt ställe och mest pussas och äta popcorn tills tisdagen. Sen är det inte mycket kvar tills det ren är mars. 

17.02.2018 kl. 09:29

Attrib.

Den här novellsamlingen köpte jag i London i november förra året och läst i lite då och då sen dess. Jag läste den nästsista novellen igår och efteråt satte jag mig ner och försökte formulera några tankar om samlingen. 

I november skrev jag att de första sidorna i den här ”lindade mig kring sitt lillfinger”. Det gjorde inte närapå alla noveller, tvärtom, men ändå är Attrib. är en av de häftigare novellsamlingar jag läst. På baksidan står det att ”Attrib. And other stories celebrates the tricksiness of language just as it confronts its limits” och ja, sällan har jag läst något som på ett lika fängslande och fascinerande sätt, med lika delar allvar och humor, bemöter språk, kommunikation och ord, och framförallt dess begränsningar.

Men det kommer med sitt pris. För att uppskatta novellerna ska de läsas med samma koncentration som akademiska texter kräver, minutiöst, för tappar man fokus tappar man bollen. Det gör jag då och då, och då blir novellerna helt ogripbara ordlekar som inte öppnar sig. De gånger jag läste koncentrerat däremot, alltså, wow. Jag började studera litteratur för att jag inte kom på nåt jag tycker är häftigare än vad ord kan göra, och de här novellerna kretsar just kring det temat: ords gränser och gränslöshet. 

Ska läsa den sista novellen ännu, låta den smälta på tungan som en bit mörk choklad, långsamt och med eftertanke. 

08.02.2018 kl. 16:24

Glyptoteket

I helgen åkte vi till Malmö för att gå på bröllop. Men också bara äta falafels, dricka öl på Grand och väja för bilarna när vi skulle korsa Bergamnsgatan. Jag pekade ut ställen för Ville där mitt liv hände för tre år sedan och tänkte om och om igen hur hemvant hela staden kändes. Malmö <3

På söndagen var vi trötta och bakfulla och hade en dag i Köpenhamn att göra av med. Vi gick till Glyptoteket som jag trots otaliga Köpenhamnsbesök aldrig lyckats gå till. Stället är ju ganska hypat vilket ändå är rimligt. Vem gillar inte sju meter höga palmer i hallen liksom? Och sen långa gångar och rum med mosaikgolv och antika skulpturer. Kan ju inte bara var jag och min bakishjärna som uppskattade konceptet?

Sen drack vi kaffe i vinterträdgården och undrade om det skulle vara ok att ha liknande marmorbystar i sitt vardagsrum hemma egentligen. Det tycker jag i alla fall. 

30.01.2018 kl. 16:47

“Om du inte tror på nationalism, religion eller vill gifta dig, vad tror du på egentligen, frågade han mig. Efter att ha tänkt en stund svarade jag vänskap."

 

Helgen till ära kommer här lite festliga *mingelbilder* på mina kompisar från Konturs releasefest för någon vecka sedan. 

Tycker ni borde gilla och följa Kontur på sociala medier, och dessutom köpa nyaste numret som har temat Vänskap. För vad är ens finare än vänner hörni? nä just det, inget. 

 

19.01.2018 kl. 17:36

januari i pasteller

 

Sista dagen på jullovet vaknade jag till blå himmel och spegelblankt vatten. Hade redan hunnit ångestranta åt min mamma i telefon att det här inte kommer gå, vintren här är för lång och mörk.

Och sedan plötsligt en solig söndag utan planer. På eftermiddagen promenerade jag och Linn längs vattnet över till Berghäll och hamnade tillslut på tårtbuffé på Sandro. Det är betryggande att umgås när båda känner varandra som en självklarhet från långt tillbaka. Betryggande att vara i den kontexten.

Har förövrigt saknat vintersolen längs Skatuddens kustlinje insåg jag. Jag har kanske sagt det förr, att jag föredrar den här stadsdelen vintertid: allt det nakna, tysta, och sen havet som en pastellfärgad immig spegel. Tänkte på det här i samband med att jag såg filmen Venice Syndrome och blev påmind om att den staden ska besökas vintertid. Det kanske ligger nåt i det här med vatten och vinter. 

 

Lyckades tydligen skriva ett inlägg om sånt jag tänkt på utan att skriva om det jag egentligen tänkt på. Det är väl också en form av dokumentation? 

16.01.2018 kl. 10:18

en vecka jullov komprimerat

eller tre gånger två bilder från julafton till nyår:

Hanna i vårt kök på julaftonsmorgonen. 

Vilja och mellandagsdimman på landet. 

På nyårsaftonen drack jag skumpa i sängen med dom här, och åt blinier och gick på hemmefest och dansade och spillde popcorn. 

Idag finns det äntligen solljus ute efter vad som känns som flera veckor av lågt hängande ogenomträngligt grått. Ska ut dit nu och blicka mot ljuset. 

 

07.01.2018 kl. 12:45

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com