Ensam på det här stället jag tycker så mycket om

Jag är ensam på det här stället jag tycker så mycket om. Kom hit i söndags och åker hem ikväll. Jag har inte jobbat så flitigt som jag kunde ha. Jag har nästan inte jobbat alls, bara petat i texten, flyttat runt och funderat. Kokat mera kaffe. Gått ut i skogen. Känt fötterna sjunka ner i mossan, plockat stelfrusna trattkantareller. Hört bäckens porlande och klafset från mina skor som trampat mellan sjöarna. Lyssnat på det onomatopoetiska i dom orden: ”porla”, ”klafsa”. Tänkt att jag kanske är yrkesskadad redan nu, att jag inte ens kan gå genom skogen utan att använda ord som ”onomatopoetisk”.

Träffade två hjortar också när jag plockade svamp. Vi stod i varsin ända av en glänta och tittade ganska länge på varandra. Sen vände jag om och gick tillbaka åt mitt håll, tänkte att jag kan låta dem vara ifred, att det här är deras skog, lika mycket som den är min. Sen tänkte jag att det där är en tanke jag hämtat från Ronja Rövardotter, nästan ordagrant. Eller kanske det är all ekofeminism jag läst, all kritik mot antropocentrismen. Sen tänker jag att det är skevt och skenheligt att jag inte kan låta hjortarna vara ifred utan att paketera det i akademiska termer.

Det är konstigt att tänka att jag aldrig varit ensam här innan den här sommaren, att jag aldrig ens längtat efter det. Jag har alltid älskat ensamheten men föredragit den som finns i städer: det anonyma i offentliga sammanhang. Att vara ensam här är helt annorlunda. Liksom ytterst självcentrerat som samtidigt förlösande: det finns ju inget annat att förhålla sig till. Jag förvånas över hur tiden rör sig när ingen annan lägger sig i, förvånas över självklarheten med vilken jag sköter sånt som ska skötas, förvånas över hur jag rör mig längs vägarna när ingen ser på, och framförallt: hur mina tankar rör sig när de får vara för sig själv tillräckligt länge.

Också eftermiddagssolen rör sig på andra ställen i trädgården nu än i somras. Jag sätter mig på ett provisoriskt ställe i gräset som ljuset råkar träffa. Häller upp kaffe ur termosen, kisar ner mot vattnet. Det är så skevt att jag flyr hit när jag känner att jag inte orkar med mig själv, som att en plats kunde lösa mina problem. Det är skevt men ändå känner jag hur jag blir lugnare av att vara här. Mina problem försvinner inte, men jag får avstånd till dem, både geografiskt och emotionellt. Det är enklare att vara här, enklare att vara själv, enklare om jag bara skulle stanna kvar. I trädgården finns fortfarande mogna björnbär. Ändå längtar jag redan till stan. 


PS Imorgon börjar bokmässan i Helsingfors! På bokklubbsbloggen tipsar vi om vilka program vi ser mest framemot! Kom dit ju!


 

Publicerad 25.10.2017 kl. 19:42

undantagstillstånd

I fredags var det sol och jag och Vilma skolkade från gradu-skrivande och promenerade ut till Fårholmen och Granholmen istället.

Ni tänker kanske att jag inte ens gjort annat i oktober än promenerat längs Helsingfors kustlinjer med henne? önskar att det kunde vara en heltidssysselsättning men tyvärr, så funkar väl inte livet.

Stötte på dom här gulliga också. Dom bor på Granholmen och gillar att bli klappade. Eller vad vet jag om dom gillar det men de skyggar i varje fall inte för folk så jag antar att de inte hatar det? Vilma berättade att klappa på djur är lite som att klappa sig själv, det har liksom samma lugnande effekt som att själv bli klappad.

Oktober förresten, fan vad fint det är. Det finns något i när årstiderna byter, den där korta övergångsperioden på våren när allt är klargrönt och svindlande och på hösten när allt brinner upp och luften är kripsig, som är extra inbjudande att vara i. Kanske det är undantagstillståndet, eller att vi i båda ändorna förvånas över att eftermiddagssolen är varm, att det känns som något vi måste ta vara på. Idk.

Mådde så bra av att komma hit ut ändå <3

Publicerad 23.10.2017 kl. 20:57

livet som en länge sedan sönderspelad maggio-ballad

I söndags såg jag Manifesto på Konsthallen (megahäftig, gå och se den ifall du är i Helsingfors i helgen, men se till att ha energi och helst inte vara bakis och ha megasvajigt humör så som jag hade, eh var lite ångesttriggande..).

Efteråt gick jag och Maria runt Tölöviken i regnet, ventilerade tryck mot bröstet, fick röda kinder och hår som krusade sig vid tinningen.

Imorse läset jag i tidningen att det regnat rekordmycket i början av oktober i år. Blir på nåt banalt sätt lugn av sån statistik, som att någon sagt det högt nu, att det inte ska regna såhär mycket egentligen. Att det inte ska vara såhär.

Och hörni jag tror att det kan vända. Jag kan backa lite och omvärdera, se hur orden faller på plats, hur de för vidare. Idag sken solen och efter lunch bestämde jag mig för att ta ledigt resten av dagen. Återvände till Tölövikens höstidyll, lyssnade på Hillas och Inaris senaste avsnitt, vände ansiktet mot solen och tänkte att nu lämnar vi den här regnperioden här.

 

Publicerad 13.10.2017 kl. 15:20

stå stilla en liten stund

Träffade Vilma i lördags för att prata av mig lite och bolla tankar med. Vi gick upp genom Rödbergen och värmde händerna mot pappmuggar, passerade huset jag bodde i som nittonåring, alla tinnar och torn i gamla Eira och tillslut havet som låg som en ljus spegel mot mörk himmel. Vi pratade bland annat om kroppsnoja, problematiska modersrelationer och skvaller på universitet. Har känt Vilma i ca exakt två år och plötsligt någonstans utan att jag vet när har hon blivit en av mina mest självklara personer. Fint va?

Annars mår ärligt talat sådär just nu. Det finns så mycket halvfärdigt som jag försöker orientera mig i, formulera så att det kommunicerar vidare från mina egna tankedimensioner. Det är så trassligt att jag inte vet var jag ska börja. Ibland går det. Ganska ofta stirrar jag blint på ett blinkade sträck och undrar vad som ska komma härefter. Är så förbannat osäker på mig själv plötsligt, rädd för att det jag trodde var något att ta fasta på ska visa sig vara mediokert.

Vaknar med ett ryck varje morgon, alltid innan alarmet ska ringa. Är så närhetskrank att jag skäms. Skäms över hur mycket jag bryr mig. Som om det här skulle definiera hela mig, jag vet att det inte gör det, men klarar ändå inte av att ta avstånd. Stillar istället min oro med att boka in möten. Konkreta snabba saker med direkt respons. Det är betryggande att jobba med något som inte ska innefatta hela ens identitet, där saker rör sig fortare, där jag lyckas leverera, med lätthet till och med.

Återvänder till de tomma raderna tillslut. Landar i ovetskapen, att det är ett ställe att vara på det med, att stå stilla i en stund.  

Publicerad 09.10.2017 kl. 15:47

eftermiddagsdrinkar och tankeprocesser

Fredagen till ära kommer här en sista serie bilder från när vi var i Lappland. Luka bjöd på GTs på verandan en kväll och vi turades om att kö:a låtar vi levt i under tonåren. Fint att ha känt varandra redan då, att vi mindes varandras favoriter, kunde gissa oss till dem innan introt kört igång, att vi ibland köade samma låtar, berättade gemensamma minnen för varandra.

Sjukt att det där var en månad sedan. September kom och gick och jag försöker formulera något övergripligt men raderar allt istället. Det är okej, kanske till och med bättre.

Jag sitter på biblioteket och skriver på det som ska manifestera och sammanfatta sex år av utbildning på det här universitetet. Jag jobbar med att inse att jag inte kan producera perfekt text ur tomma intet, att själva skrivandet måste få vara en process, på samma sätt som tankarna. Det är där i mellanrummet mellan förvirrning och insikt jag vill vara, där idéerna rör sig, där kunskap om en sak leder till ny förbryllellse. Jag önskar bara att jag vore lugnare, mer självsäker, inte så förbannat rastlös. Jag önskar att jag kommit längre, för jag tror att lugnet kommer när det finns lite mer färdigt material att röra sig i.

Ska återvända till mina halvfärdiga processer nu, jobba vidare, röra runt lite i lugn och ro.

Publicerad 06.10.2017 kl. 12:05

söndagshej och klargörelse

En söndag då jag läste Lolita ute på Sveaborgs klippor (den är vidrig men så välskriven), Maria i Oskars fönster i torsdags och hur gryningen färgade havet i fredags när jag inte kunde sova.

Blev lite ställd av alla kommentarer jag fått, både irl och på bloggen, av hur många som har en åsikt om att jag sa att jag kanske inte längre vill (tack alla ni som skrev så fint<3). Från att nästan ingen kommenterar har plötsligt väldigt många personer väldigt många åsikter. Jag menar det inte på ett dåligt sätt, utan bara att jag blev lite förvånad och förvirrad. Oftast är det ju bara jag som hörs här inne.

För att klargöra: nej jag ska inte radera bloggen och nej just nu ska jag inte sluta. Jag försöker hitta ett sätt att skriva som känns bra. Jag vet inte hur mycket det kommer att påverka innehållet, men jag har tänkt på det här så sjukt länge, att det inte känns bra som det är nu, att det inte känns ärligt, varken mot mig själv eller er som läsare. Och att det kändes fel att inte säga det högt. Så nu har jag sagt det och nu vet ni.

Publicerad 01.10.2017 kl. 11:02

Septemberljuset och villrådigheten

En solig helg-frukost, Hanna i snäckhalsband och kvällssolen i sepetmber.

Såg att Hanna skrev att hon känner sig villrådig gällande sin blogg, att dess funktion är oklar, förutom som ett ställe för henne att dokumentera sin existens. Gud vad jag känner igen mig. I våras sa jag åt Linn att jag funderade på att lägga ner hela bloggen och då svarade hon att det har jag sagt förut men att jag aldrig ändå gör det. Visst och visst. Men den känslan brukar gå om på ett par veckor. Nu har det gått flera månader, kanske ett halvår, och den ligger fortfarande där och skaver mot kanterna.

Jag vill inte radera den här bloggen. Här finns för mycket av mina tonår, mina första steg som vuxen, alla gånger jag snubblat som bambi på isen, alla gånger det gått bra, fantastiskt till och med. Men jag vet för fan inte hur jag ska fortsätta, om jag ens ska fortsätta. De senaste halvåret, året, kankse till och med längre, har jag allt mer bloggat på autopilot. Fota, redigera, skriva går på sån rutin att jag där någonstans kanske glömde kolla om det ens är jag som skriver längre. Kankse det är något blogg-jag som utvecklades i de sena tonåren och sen inte hängde med när resten av mig gick vidare.

Så jag vet helt enkelt inte hur det kommer bli, vill ju inte försvinna härifrån helt. Ska fundera, bläddra lite i arkivet, testa mig fram. Inte göra något förhastat, kanske inga beslut alls, bara hoppas på att något som känns naturligt växer fram.

Publicerad 27.09.2017 kl. 13:16

livspussel och tre lapplandsbilder

Hej hörni här kommer tre bilder från lappland och lite vaga livsuppdateringar.

Tror den här veckan är den första då jag stannat i Helsingfors en hel vecka sen typ juni. Det känns fint. Har haft en vanlig helg här, ni vet som börjar på fredagen och slutar på måndagen, med vin och söndagpromenader och sånt. Pusslar med texter och tidtabeller och nånstans mellan tusen inbokade grejer i kalendern börjar vardagen urskiljas och jag gillar den.

Sen jag flyttade tillbaka hit 2015 har jag hela tiden tänkt att jag ska åka snart igen, att jag stannat kvar främst varit eftersom att åka inte varit ett alternativ. Nu när det är det inser jag att jag inte vill vara nån annanstans just nu. Att landa in den känslan är skönt.

Läser ni förresten ens längre? känns som att ni slutat kommentera anyway, och att jag kastar ut tankar i ett tomt cyberspace? hmm, kanske det skulle vara tryggt förresten, så skulle jag aldrig behöva fundera över vad jag kan och inte kan skriva offentligt?

Publicerad 19.09.2017 kl. 20:36

Eftermiddag i Åbo

På torsdagskvällen fick jag en nyck och bestämde mig för att skita i min neverending to do list på fredagen och åka till Åbo med min mamma istället. Vi kom fram lagom till lunch och hon bjöd mig och Vilja och Viljas bf på falafels på Kuori.

Efter lunchen åkte vi till Wäinö Aaltonens museum och såg utställningen av Jacob Hashimoto. Hypnotisk och häftig är två ord jag spontant skulle beskriva den med.

Fanns så mycket detaljer och stora helheter att kolla på. + att vi till slut fick måla egna små pappersfjädrar, haha kände mig som 5 år gammal med penseln i handen, men det var kul.

Efteråt åkte jag hem till Vilja och drack kaffe i hennes nya lägenhet innan jag hoppade på bussen hem. Så värt att ledigt då och då ifall en har möjlighet till det -->lugnare och gladare person--> effektivare och bätter arbetsprestationer i längden. Ska ut i spetemberlördagen nu, hörs!

Publicerad 16.09.2017 kl. 13:36

Utsikten och uppdatering

Här kommer mera bilder från färggranna fjäll och vida vyer från norr. I fredags bestäg vi Kiilapää som är ett fjäll nära Saariselkä. Vi var lätta att imponerana på så mindre skulle antagligen ha räckt, men vi klagade inte så att säga. Är så tacksam att vi kunde göra den här resan, att jag får rå över mina egna tidtabeller, att jag har kompisar som har stugor i lappland som vi får låna, och framförallt att jag har vänner som jag är så trygg med att vi kan snäsa åt varandra som störiga syskon och bli sams lika snabbt igen.

Nu är vi hemma igen och det är ganska skönt det också. Att ha rinnande vatten och lite eget space och kanske framförallt en vardag att hålla fast vid när livet känns ostabilt. Det är ganska mycket just nu, roliga grejer, men ändå. Mycket att styra upp och hålla reda på och hinna med. Fast nu är jag klar för ikväll, ska plocka fram grönsaker jag fått från trädgården på landet och göra middag nu. Skära upp lök och tomat och zucchini och omsorgsfullt välja kryddor.

hej så länge.

Publicerad 13.09.2017 kl. 18:12