There's nothing more confusing than the loss you've caused yourself, and all in all I feel you're like me and we're the trees still green in November.

Det här med november hörni. Hur ödelagt och dystert det kan bli, och sedan just i all tysthet och uppgivenhet så vackert.

Det finns ett värde i att låta saker falla, att stanna upp och stänga av en liten stund.

Ibland kan jag tycka att november är skönt just därför att det är så jobbigt. Vi sänker våra ribbor: när vi förväntar oss lite mindre, nöjer vi oss mer.

Eller är det bara jag?

19.11.2015 kl. 15:03

Helgerna som var.

Det var två helger som försvann. Dom svaldes av sig själva och av allt som omringade dem. Dom svaldes av det som inte omringade dem med. Jag trevar efter det som är fel mitt i allt som är perfekt. Det finns inte i betongsalen, inte i vinet som är gratis, inte i det som kostar heller. Felet finns inte solen som skiner in i köket, inte i tomma kaffekoppar, inte i havet som ligger spegelblankt i skymningen. Ändå finns det i allt det där, och i allt som inte är där. Eller kanske finns det inte alls. Kanske det bara svalde sig själv.

14.10.2015 kl. 15:48

Hem är gatorna du blöder på var du än befinner dig.

Nu har vi bott på Skatudden i snart en och en halv månad och jag trivs här så löjligt bra. Det är spännande med olika hem, hur väl vi trivs i dem och hur det avspeglas i livet i allmänhet. Jag har funderat mycket på de senaste åren och hur mitt liv sett ut, just i förhållande till var jag bott. Jag gick ju liksom från att ha bott på samma ställe i stort sätt hela mitt liv (från 2 till 19 år) till att under två år ha flyttat fram och tillbaka 5 gånger. Därför har jag rotat i bildarkiv och minnen och listat upp mina hem genom åren, häng med:

 1993-1995: Vallgård, i en etta med mina föräldrar. Minns ju obvioulsy inget från den här tiden, men vi hade en enorm, lummig innergård och min dåvarande bästis och äldsta barndomsvän bodde i samma hus så antar att jag trivdes ganska bra.


1995-2013: Malm, i ett gult trähus från 1920-talet, med syrener och äppelträd och knarrande trappor. Jag hade en typisk lycklig villa-förorts-uppväxt (ok det där är nog inget ord, sorry, men ni fattar?) där jag och min syster rände runt på gatorna och gårdarna och lekte med grannarna. När jag blev tonåring ogillade jag av principskäl förortsmiljön, familjeidyllen och avståndet till centrum. Efter att jag flyttade därifrån har jag däremot insett hur mycket jag älskar huset och trädgården, hur mycket trygghet och sinnesro det finns i doften som slår emot mig när jag stiger in genom dörren där.

januari 2013-maj 2013: Styrmansgatan, i en drömmig tvårummare, en vår när Helsingfors var extra fin. Jag såg vinden riva loss isen vid Havshamnen, läste ca hundramiljoner klassiker i den ljusblåa soffan, kokade nudlar i det pytte lilla köket och hade förfest på vardagsrumsgolvet ca varje lördag. Jag bodde där bara i fyra månader, men på nåt sätt blev det startskottet allt som följde.

Maj 2013- augusti 2014: Vallgård igen, i en stökig studentlägenhet några hundra meter från där jag bodde två årtionden tidigare. Här var jag både lyckligare och olyckligare än någonsin tidigare, och ändå oftast bara mitt uppe i livet: spilla kaffe på köksbordet, promenera längs Backasgatan, kolla på serier i sängen, alltid vara på väg bort. Det var oändligt mycket tomhet trots stora känslor, eller kanske precis tvärtom.

Augusti 2014- juni 2015: Lund, i övre våningen i en villa lite utanför centrum. Kom på att jag i princip aldrig tog några bilder på rummet, men vi hade en liten trädgård med tomatplantor och ett magnolieträd och jag hade vimplar ovanför sängen. Jag kan inte skriva mer om Lund just nu. Orkar inte handskas med det faktum att jag skapade ett hem åt mig någonstans, en känsla av att tillhöra ett kontext, att vara trygg, och sedan en dag bara stiga ombord på ett flygplan och åka därifrån.

augusti 2015- : Mesotoko, längst ute i ändan av Skatudden, på sjunde våningen, omringad av havet, med konturerna av Helsingfors avbildade mot himlen. Jag vill stanna upp en tid nu tror jag, och inte flytta mer på ett tag.

10.10.2015 kl. 15:50

Mesotoko life


Små bitar av det som nu är livet, detaljer av sånt jag passerar dagligen:  ett sovrum i eftremiddagsskenet, lördagskvällar och söndagsmornar och det sista av solen i tisdags.

Jag är i Göteborg nu förresten, så vi kanske inte hörs förrän nästa vecka. Puss så länge.

24.09.2015 kl. 13:23

Så kom augusti

Så kom augusti – eller egentligen kom den väl redan en vecka sedan någonstans mellan vodka-mate och ökända dansgolv i Berlin, men då var jag någon annanstans inte där dit vemodet når mig. Nu frontalkrockar jag med insikten om att sommaren lider mot sitt slut – knappt innan jag upplevt att den verkligen börjat. Vi skyller väl på vädret allihop.

Den här veckan har jag varit dödligt stressad över miljoner småsaker och igårkväll grät jag ut all min mascara av en orsak jag glömt innan tårarna var upptårkade. Då körde min mamma mig till en liten sjö så att jag kunde ta ett nattdopp (för sånt läker det mesta ju). Och sen körde vi till landet och grillade halloumi och tittade på en skitdålig film. Sånt en har mammor för <3

Idag ska jag på kräftskiva och det är väl en av livets top tio saker så nu mår jag prima. Vi försöker höras snart igen har miljoner storys to tell xx

08.08.2015 kl. 10:48

då och nu och sen

mobilbilder från den senaste månaden

Hej ni.

Min tillvaro är så fruktansvärt paradoxal just nu. Jag saknar Helsingfors ganska mycket. Jag saknar mina vänner där. Inte så att jag vill åka och hälsa på, eller att jag vill ringa dem och tala en stund. Det kommer inte hjälpa. Jag saknar ett tillstånd och en tillvaro där med dem utan tidsbegränsningar och en vetskap om att vi måste skynda nu för snart är jag borta igen. Jag vill åka dit och vara där. Men jag vet inte hur det är meningen att jag någonsin skall kunna lämna Lund. Lund som just nu är vackrare än någonsin. Jag har ett helt liv här. Allt som är min vardag och veckoslut och verklighet. ina människor och platser och händelser. Jag älskar det här stället. När jag lämnar det är det definitivt.

Jag ignorerar egentligen allt det här. Och sedan kommer jag in här och skall skriva ett casual inlägg om saker jag gjort på sistone (som att äta kanelbullar på uteserveringar och dricka öl på Arimans och läsa böcker i trädgården) men mellan raderna skriker all den sentimentalitet som är stycket här ovanför och då blev resultatet den här ordspyan istället. 

Ni får leva med det tills vidare.

21.05.2015 kl. 15:50

Dra en gräns på en karta, som en idiot, som att det faktiskt var skillnad på Möllan på Manhattan på Las Vegas eller Jägersro.

Sista dagen då Vilja var här tog jag med mig henne till Malmö för att visa henne allt som är briljant med den staden. Vi satt på uteserveringar och hade argsinta samtal om politik, prövade på extravaganta 60-tals klänningar på Beyond Retro och åt falafels i Folkets park.

Sen sa jag "nu går vi till havet". Så då promenarade vi genom hela staden och Slottsparken tills luften började lukta saltvatten. Det är verkligen något jag saknar i Lund, kusten och horisonten och vågorna.

Efteråt gick vi tillbaka mot stationen, kramades hårt och sedan tog vi tåget åt var sitt håll. Det är något jag gjort ganska många gånger vid det här laget. Stått där under tidtabellerna på Malmö central och lite tafatt sagt adjö. Gett flyktiga kramar och pussar och försvunnit ner för rulltrappan utan att kunna se mig om.

Jag är inte bra på att handskas med definitiva och slutgiltiga avsked. Jag säger inte "hejdå" jag säger  "vi ses sen", för det är så jag vill ha det. Tur då kunde en tänka sig, att jag nu nog inte ska behöva stå där och säga hejdå något mer. Nu ska jag nog inte ha flera personer på besök innan jag själv åker bort. Det är bara det att det nog är det mest definitiva och slutgiltiga avskedet av dem alla.

Jag vill inte tänka på det här egentligen, men jag kan inte längre skaka av mig den tanken heller.

29.04.2015 kl. 12:43

Rosévin och körsbärsblom och annat som händer just nu.

Sånt som är min tillvaro just nu:

Ni vet när körsbärsträden blommar och alla kala kvistar omvandlas till klargröna fluffiga små moln. När livet bor på soliga parkbänkar och i rosévin ur platsmuggar. När jag livnär mig på falska föreställningar och vansinniga tidsperspektiv, på kvällspromenader och doften av färskt gräs och grill.

Dom dagarna rinner mellan mina fingrar nu. Egentligen borde jag väl skriva mera tenta och samla mindre fräknar på kinderna. I alla fall inte räkna ner dagar eller våndas över en ensam enkelbiljett i min inkorg. Den gäller om 48 dagar för ett flyg med avgång Kastrup destination Helsingfors.

Jag plockar upp en näve sand vid havet. Det är finkornigt och första gången någonsin som dimman inte döljer horisonten. Jag kan se lyftkranarna vid den danska kusten, jag kan se var Öresundsbron dyker ner i sin tunnel. Jag kan känna luften av tång och hur allt rinner mellan mina fingrar.

 

24.04.2015 kl. 16:44

Utdrag ur anteckningar från senaste tiden:

Jag skriver till dig efter fem dagars tystnad och du säger att inget alls är okej. Jag köper kardemummabullar och åker hem till dig och vi sitter vid köksbordet och pratar om annat tills allt är bra igen.

Vinden river upp damm och fjolårslöv och alla känslor. Den river upp doften av jord och torr asfalt. Jag saknade horisonten men visste inte att dom här flata fälten fungerar likadant. Du ringer mig, din röst knastrar genom blåsten och över haven. Men det är din röst. Du berättar att du just lagt in en lasagne i ugnen. Jag ser små gröna droppar ytterst ute på kvistarna. Tänker på ditt liv och mitt liv och på hur mycket jag saknar en vardag med dig. Du berättar att solen skiner in genom fönstret. Jag frågar vad du använde för fyllning till lasagnen.

Det är kväll nu. Stormen har blåst upp igen och jag är trött. Ändå tar jag nyckeln och telefonen och cykellampan. Åker hem till dig. Du kokar te åt oss och jag lägger mina kalla fötter mot elementet under ditt fönster. Vi pratar inte om vad vi gjort utan vad vi känt, inte om vad vi sagt utan vad vi tänkt. Ute har det slutat blåsa.

En kväll äter vi väldiga mängder pasta och spelar yatzy. Jag slår fem ettor på två slag och vinner för första gången i mitt liv.

Sedan plötsligt crash boom bang väller all ångest över mig. Exakt allt känns totalt meningslöst. Jag ligger i fosterställning och lyssnar på sorgliga låtar, allt är obehagligt, olustigt, onödigt.

Följande morgon har jag glömt alltihop. Så brukar det gå med min ångest. Jag kokar kaffe och ägg. Springer fort genom förmiddagen och skogsdungar där solen silas in genom trädgrenarna. Utanför Lux doftar det cigaretter och lunchlådor. Vi köper saffransglass och går inte in innan solen gått ner för länge sedan.

19.03.2015 kl. 17:58

And maybe we are sinners, but love it ain't no crime, I'll get you through the check points, I'll drive us through the night.

Den här vintern har vädermässigt varit en av de värsta i mitt liv. Det har varit never-ending storm och spöregn och rått och ruskigt och rent ut sagt förjävligt.

Och sedan plötsligt en dag är himlen strålande blå och vägarna kantas av gulsippor i drivor. Vi sitter ute mellan föreläsningarna, trängs på bänkarna och trappstegen och minns ni hur underbart det känns när solen värmer bar hud?

Det blir det kväll men skymningen är försenad med flera timmar. Luften doftar nybakade kanelbullar och torr asfalt, och jag tar ännu en påtår för samtalsämnen sinar inte.

När jag slutligen cyklar hem liknar himlen marmorerat papper i alla pasteller. Det kanske regnar imorgon igen, men det gör inte så mycket, tänker jag, för vi har överlevt ännu en vinter.

05.03.2015 kl. 20:02

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com