gjord av sten

Tre dagar, nio böcker och två uppsatser senare har inget alls förändrats förutom utom att körsbärsträden slagit ut i blom och jag rivit upp sår runt vristerna. Jag behövde komma bort för att klara av mig själv, men att isolera sig sker alltid på bekostnad av verkligheten.

När jag återvänder är asfalten varm och mitt rum känns dammigt. Som om det var länge sedan jag var här senast, länge sedan den här våren hände: När dimman täckte hustaken, tio timmars sömn inte hjälpte mot tröttheten och jag googlade sönder internet för att få svar på varför jag inte kunde andas. Som om det var länge sedan otillräckligheten var det enda som räckte till, så länge sedan att jag glömt hur viljestyrkan tillslut återvände.

Det känns som så länge sedan att det kanske inte hände

och inget alls har ju ändå förändrats förutom att jag fortfarande lider av verklighetskomplex

och numera dessutom har skrapsår på benen.

08.05.2016 kl. 22:29

(Everything that you've come to expect)

Hanna säger att jag skrattade högt. Jag förstår först inte vad hon menar. Det gjorde jag väl inte? Jag lutar mig mot solvarma väggar, försvinner in i mörka salar, somnar sällan i tid. Jag tvättar alla ytor, häller upp frikostigt med vin, fnittrar. Men sen går jag ändå ifrån allt.

Bläddrade i mitt arkiv i lördags för en grej som kommer upp i veckan (*stay tuned*). Blev lite nostalgisk över hur mycket tid jag kunde sätta ner på att blogga då. Eller hur mycket tid jag hade överlag: på att tänka, känna efter, låta bli att känna, på att klubba, sova, plugga, vaka, fika, leva.

Fast alltihopa kanske bara är en form av förnekelse? För jag hade ju tid i helgen: hur mycket som helst. Att läsa böcker och låta bli, att gå på middag och dricka vin. Att städa och plugga och springa. Jag vet inte varför det känns som att jag var frånvarande fast jag ju i var där. Dessutom hade Hanna kanske rätt, jag kanske skrattade.

11.04.2016 kl. 23:33

Lätt som sockervadd, orolig som magsår.


Nu ekar här tyst igen. Det beror lika mycket på tidsbrist som bristande intresse. Det kanske går om imorgon eller så gör det aldrig det. Vi får helt enkelt se.

Till dess kommer här mobilbilder från senaste tiden och två frågor som var svårare att svar på än jag trodde.  

Vad har du haft för dig på senaste tiden: Vakat senare än vanligt, vaknat tidigare än nödvändigt. Ätit popcorn, dansat. Kramat kompisar som är hemma över påsken. Lyssnat på ljudböcker, gått på middagar. Bläddrat förbi alla nyheter jag inte orkar känna ångesten över.

Hur har du känt dig på senaste tiden: Lätt som sockervadd, orolig som magsår. 

23.03.2016 kl. 10:47

Insnöade

Hej hur mår ni riktigt?

Jag börjar så småningom tröttna lite på kroniskt förfrusna tår och alla dessa omvägar jag åtar mig i försök att undvika kylan. Fast annars mår jag fint.

Mina kurser körde igång igen igår och att vara tillbaka i föreläsningssalarna känns fint. Jag satt mest på biblioteket i höstas och skrev själv, vilket jag i och för sig älskade, men det blev lite ensamt ibland. Jag fick för mycket tid att tänka efter.

Ganska länge hade jag en tydlig plan för vad jag skulle göra till näst. Liksom bli student, börja plugga på universitetet, flytta utomlands en tid, få min kandidatexamen. Målet var alltid att förflytta sig farmåt.

För första gången på länge, kanske någonsin, känner jag nu att det är dags att backa lite. Att det också kan vara tillåtet att återvända till format som visat sig fungera förr, att få stanna upp vid dem och vara nöjd ett tag. Medan nya planer låter sig ta form, i lugn och ro.

20.01.2016 kl. 10:06

Nitton grader på en natt

Temperaturen sjönk nitton grader på en natt. Isblommorna växte över fönsterglasen. Jag stod barfota och såg på havet där bakom, hur de ångade upp i luften, evaporerade i intet.

Vi undviker utomhus, där alla avstånd ökat. Fem minuter blev för mycket, femhundra meter otänkbart. Spårvagnen frös fast i sina skenor, vi satt i var sitt hörn och huttrade. Rörde oss över torget mot respektive dörrar, in i mörka trapphus. 

Jag utnyttjar de sista dagarna av jullovet som redan räckt för länge till att inte göra något alls. Läser böcker om andra platser. Skriver samma mening om och om ingen, som om fortsättningen skulle följa av sig själv, om vi bara upprepar redan beprövade beteendemönster tillräckligt många gånger om.

Den femte morgonen lade sig isen. Ny snö föll från himlen, täckte över alla spår.

Vi börjar om igen.

08.01.2016 kl. 14:15

There's nothing more confusing than the loss you've caused yourself, and all in all I feel you're like me and we're the trees still green in November.

Det här med november hörni. Hur ödelagt och dystert det kan bli, och sedan just i all tysthet och uppgivenhet så vackert.

Det finns ett värde i att låta saker falla, att stanna upp och stänga av en liten stund.

Ibland kan jag tycka att november är skönt just därför att det är så jobbigt. Vi sänker våra ribbor: när vi förväntar oss lite mindre, nöjer vi oss mer.

Eller är det bara jag?

19.11.2015 kl. 15:03

Helgerna som var.

Det var två helger som försvann. Dom svaldes av sig själva och av allt som omringade dem. Dom svaldes av det som inte omringade dem med. Jag trevar efter det som är fel mitt i allt som är perfekt. Det finns inte i betongsalen, inte i vinet som är gratis, inte i det som kostar heller. Felet finns inte solen som skiner in i köket, inte i tomma kaffekoppar, inte i havet som ligger spegelblankt i skymningen. Ändå finns det i allt det där, och i allt som inte är där. Eller kanske finns det inte alls. Kanske det bara svalde sig själv.

14.10.2015 kl. 15:48

Hem är gatorna du blöder på var du än befinner dig.

Nu har vi bott på Skatudden i snart en och en halv månad och jag trivs här så löjligt bra. Det är spännande med olika hem, hur väl vi trivs i dem och hur det avspeglas i livet i allmänhet. Jag har funderat mycket på de senaste åren och hur mitt liv sett ut, just i förhållande till var jag bott. Jag gick ju liksom från att ha bott på samma ställe i stort sätt hela mitt liv (från 2 till 19 år) till att under två år ha flyttat fram och tillbaka 5 gånger. Därför har jag rotat i bildarkiv och minnen och listat upp mina hem genom åren, häng med:

 1993-1995: Vallgård, i en etta med mina föräldrar. Minns ju obvioulsy inget från den här tiden, men vi hade en enorm, lummig innergård och min dåvarande bästis och äldsta barndomsvän bodde i samma hus så antar att jag trivdes ganska bra.


1995-2013: Malm, i ett gult trähus från 1920-talet, med syrener och äppelträd och knarrande trappor. Jag hade en typisk lycklig villa-förorts-uppväxt (ok det där är nog inget ord, sorry, men ni fattar?) där jag och min syster rände runt på gatorna och gårdarna och lekte med grannarna. När jag blev tonåring ogillade jag av principskäl förortsmiljön, familjeidyllen och avståndet till centrum. Efter att jag flyttade därifrån har jag däremot insett hur mycket jag älskar huset och trädgården, hur mycket trygghet och sinnesro det finns i doften som slår emot mig när jag stiger in genom dörren där.

januari 2013-maj 2013: Styrmansgatan, i en drömmig tvårummare, en vår när Helsingfors var extra fin. Jag såg vinden riva loss isen vid Havshamnen, läste ca hundramiljoner klassiker i den ljusblåa soffan, kokade nudlar i det pytte lilla köket och hade förfest på vardagsrumsgolvet ca varje lördag. Jag bodde där bara i fyra månader, men på nåt sätt blev det startskottet allt som följde.

Maj 2013- augusti 2014: Vallgård igen, i en stökig studentlägenhet några hundra meter från där jag bodde två årtionden tidigare. Här var jag både lyckligare och olyckligare än någonsin tidigare, och ändå oftast bara mitt uppe i livet: spilla kaffe på köksbordet, promenera längs Backasgatan, kolla på serier i sängen, alltid vara på väg bort. Det var oändligt mycket tomhet trots stora känslor, eller kanske precis tvärtom.

Augusti 2014- juni 2015: Lund, i övre våningen i en villa lite utanför centrum. Kom på att jag i princip aldrig tog några bilder på rummet, men vi hade en liten trädgård med tomatplantor och ett magnolieträd och jag hade vimplar ovanför sängen. Jag kan inte skriva mer om Lund just nu. Orkar inte handskas med det faktum att jag skapade ett hem åt mig någonstans, en känsla av att tillhöra ett kontext, att vara trygg, och sedan en dag bara stiga ombord på ett flygplan och åka därifrån.

augusti 2015- : Mesotoko, längst ute i ändan av Skatudden, på sjunde våningen, omringad av havet, med konturerna av Helsingfors avbildade mot himlen. Jag vill stanna upp en tid nu tror jag, och inte flytta mer på ett tag.

10.10.2015 kl. 15:50

Mesotoko life


Små bitar av det som nu är livet, detaljer av sånt jag passerar dagligen:  ett sovrum i eftremiddagsskenet, lördagskvällar och söndagsmornar och det sista av solen i tisdags.

Jag är i Göteborg nu förresten, så vi kanske inte hörs förrän nästa vecka. Puss så länge.

24.09.2015 kl. 13:23

Så kom augusti

Så kom augusti – eller egentligen kom den väl redan en vecka sedan någonstans mellan vodka-mate och ökända dansgolv i Berlin, men då var jag någon annanstans inte där dit vemodet når mig. Nu frontalkrockar jag med insikten om att sommaren lider mot sitt slut – knappt innan jag upplevt att den verkligen börjat. Vi skyller väl på vädret allihop.

Den här veckan har jag varit dödligt stressad över miljoner småsaker och igårkväll grät jag ut all min mascara av en orsak jag glömt innan tårarna var upptårkade. Då körde min mamma mig till en liten sjö så att jag kunde ta ett nattdopp (för sånt läker det mesta ju). Och sen körde vi till landet och grillade halloumi och tittade på en skitdålig film. Sånt en har mammor för <3

Idag ska jag på kräftskiva och det är väl en av livets top tio saker så nu mår jag prima. Vi försöker höras snart igen har miljoner storys to tell xx

08.08.2015 kl. 10:48

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com