Mörkret var bara en skymning som försökte

 

Midsommaren kom och gick och jag och Vilja hade bjudit 20 stycken kompisar till vårt landställe. De dök upp med matkassar och vinflaskor och plockade alla blommor de kunde hitta för att binda kransar av. Vi dukade upp två långbord och en midsommarbuffé att vara avundsjuk över. Sjöng och snapsade, tog gruppbilder på verandan, smög ibland upp på övervåningen eller ner till sjön för att få prata i lugn och ro, eller hångla i smyg kanske.

Det var som alla midsommarnätter, att jag efteråt inte minns att det någonsin skulle ha varit mörkt. På bilderna efteråt syns det att vi hade disco på gården och att skogen där bakom var mörk, trots att himlen aldrig blev det. Cigaretterna rörde sig som eldflugor i luften, händerna som höll i dem var svåra att urskilja i dunklet. Men lika snabbt som den kom vek den undan för det korniga gryningsljuset. Vi satt nere vid vattnet i det daggiga gräset och sjön speglade den rosa morgonhimlen.

Efteråt när vi skulle gå och lägga oss sa jag åt Ville att jag helst alltid skulle somna precis innan ljuset blir vasst och verkligheten bryter stämningen. Ändå satt vi där vid vattnet tills solen gick upp. Jag somnade motvilligt en halv timme senare, med ryggen mot fönstret och ansiktet mot en varm hals.  

02.07.2018 kl. 16:37

hälsningar från semestern

Nu är vi väl inne i den där perioden igen när bloggossfären fylls av semesterbilder och inte så mycket annat? Hoppar på här och pyntar den här tisdagen med bilder från några veckor tillbaka då Saga och jag var på mitt landeställe och inte gjorde så mycket annat än hängde på bryggan, drack drinkar och läste böcker. Önskar att juli ska innehålla mest dom sakerna och nödvändigtvis inte så jättemycket mer.

Har mera semesterbilder på lagret förresten, hoppas ni sår ut med det här fluffiga innehållet tills semestervindarna avtar. 

26.06.2018 kl. 13:59

en sväng till sanddyner och solnedgångar

Jag skulle vilja skriva om böcker jag läst i vår och sånt, men det blir bara aldrig av. Dagarna är långa och varma och tiden går långsamt men är paradoxalt nog aldrig tillräcklig i sitt omfång. Mellan jobbvarven lyckdes jag ta mig ut till sydspetsen, det vill säga Hangö och teaterträffen. Alltså ändå vårens bästa spontanbeslut! Det var 2014 när jag var där senast, en hel evighet med tanke på allt liv som hänt sen dess, och samtidigt kändes det som att jag aldrig varit bort. 

 

Inte mycket utom detta drömmiga som fastnade på bild, men det gör inte så mycket. Sista morgonen såg vi en pjäs där vi bland annat fick anvisningar till hur en bygger ett minnsepalats. Nyckeln är att bestämma en mental bild som sedan får representera allt som hände runtomkring. Det här får bli mina. 

17.06.2018 kl. 19:56

mellan maj och juni

Det blev juni tillslut. Solnedgångarna och festerna har avlöst varandra i flera veckor, jag har tappat räkningen och glömt i vilken ordning allt hände, minns bara att nätterna var ljusa och varma, mättade med doften från blommande träd. Vi sov invirade i varandra varje natt trots att det blev för varmt, vaknade motvilligt om morgnarna, aldrig utvilade, alltid försenade, men med en ny kväll som redan skymtade i slutet av dagen. Jag minns stressade sms och min egen gråtiga röst i telefonen. Men på bilderna efteråt syns bara eftermiddagssolen, skumvinet, gryningen utanför dansgolvet och näktergalens sång över vattnet.

Eftermiddagen den tredje juni vaknar jag ensam och bakfull i en tom lägenhet. Klär på mig gårdagens klänning och går ut på gatan. Kronbladen virvlar fortfarande trötta runt på trottoaren. I vanligt fall skulle de knappt ha slagit ut än. 

09.06.2018 kl. 11:58

Fagerö

I mitten av maj precis när sommaren slog till råkade både Saga och jag ha en ledig onsdag där mitt i kalenderveckan. Vad är då bättre än att ta färgan ut till en skärdårdsö? Så vi packade med solkräm och böcker och picknick och spenderade dagen bland technicolour vågor och vitsippor i värmebölja. Det var minst så dreamy som bilderna låter förstå. 

Fagerö ligger ungefär en timme utanför Helsingfors (färgan går från Nordsjö, obs) och har gästhamn och tältplatser och sånt. Och sedan en fantastisk sandstrand och klippor mot basicly öppet hav. Vill nästan inte tipsa er om det här stället för att det var nästan helt öde gjorde ju allt ännu finare. Men eftersom jag själv ändå mest verkar jobba och boka in mina lediga dagar på andra plaser så hoppas jag att ens någons ka få njuta av det här stället. 

04.06.2018 kl. 16:32

en analog vår

Jag har som någon som aktivt hängt med här i tusen år kanske kommer ihåg en gammal analog Pentax som jag ibland fotograferar med. Den är manuell och tung som fan, därav bär jag inte runt på den ofta direkt, men det händer. Den här våren till exempel har jag fotograferat en svartvit rulle, från mitten av april till mitten av maj, mest picknicks och vinglas och uteserveringar i ärlighetens namn, som det blir när en lämnar in sin gradu i samma väva som det blir sommar. Vi kollar:

Åkte till Krakow med honom och åt frukost i solen. 

En lördagseftermiddag promenerade Saga och jag upp genom Observatorieparken och ner genom Brunsparken bara för att smaka på vår finlandssvenskhet riktigt ordentligt. Huisit kiva var det. Nej skoja, vi gick där för att det är en bra sträcka att promenera bara. 

Hängde på landet med mina föräldrar några dagar, min pappa bjöd på Aperol på verandan och syrenernas blad höll precis på att spricka ut.

En cava med Vilma för det behövs ibland. 

<3

Sonja fyllde år och vi hade picknick i gräset som plötsligt var mörkgönt och mjukt. 

En söndag åt Vilma och jag brunch vid Broholmskajen. 

Förfestat i vårt kök har vi också gjort. Såklart. 

En måndag delade Hanna och jag på en Lambrusco med tillhörande snacks vid Tokoistranden, blev tipsy och pratade om allt vi aldrig hinner gå in på djupet med i vardagen. 

Hörni våren 2018 har varit så stressig och dimmig i mitt huvud, sentimental till bredden, men sen också oerhört overklig och lätt, som lambrusco på en måndag, som en svartvit kornig filmrulle som jag hittar i en flyttlåda om flera år. Imorgon är det juni.  

31.05.2018 kl. 17:54

som vit syren

Det blev maj och värmebölja och försommaren spolas förbi i fast forward. Vi gör så gått vi kan för att inte missa de varma sommarkvällarna, pastellhimlarna eller de tre dagar det tog för körsbärsträden i Kasberget att blomma ut. Men den här tiden kan ändå aldrig kapslas in, tas vara på. Jag tänker att jag borde skriva mer, om allt som händer, om livet som är som den där Karin Boye dikten som alltid citeras, men alla knoppar brast och blommade och jag hinner inte med.

Jag tänker på tiden mellan hägg och syren, och på det där andra citatet, som inte minns exakt hur det går eller vilken rysk poet som skrivit det men som jag ofta återkommer till.

"aldrig ångrar jag tiden som förgäves slösats bort, som blom från vit syren"

Vi dricker vin på balkonger och innergårdar, det verkar varken blir mörkt eller kallt ikväll heller, det finns fester att gå på, men jag vänder av åt andra hållet. I Vallgård blommar syrenerna, jag går rakt in bland blommorna och drar in doften. En kvart senare plockar han bort en larv från mitt hår och pussar mig i ansiktet, och jag tänker inget alls bara lägger mig i hans säng och somnar. 

 

20.05.2018 kl. 14:37

livet som dokumenterats de senaste veckorna

Lever i någon konstig mellanfas där jag plötsligt för första gången på 18 år inte längre har något plugg att fixa. Har för ganska länge sedan tappar kontakten till mitt 6-åriga jag så minns liksom inte ens hur det livet såg ut. Men de senaste veckrona minns jag än så länge: 

Efter att jag lämnat in min gradu åkte Ville och jag till Krakow och sommaren. Vi drack öl på innergårdar och åt god mat och somande tidigt och jag tänkte på när vi bokade resan i vintras och jag inte då kunde förstå att det skulle bli vår och jag skulle få texten färdig och att vi skulle hålla, men att vi var där nu. 

 

Väl hemma har jag nästan bara hängt med kompisar, tagit igen de veckorna jag knappt orkade träffa någon alls. Som den här kvällen då Oskar bjöd på middag och jag satt på golvet och byggde en ikea-pall och lyssnade på Maria och Linn. Så tryggt och hemvant att hänga med dem, utan att någonsin bli tråkigt <3

En fredag gick jag och Mia till vinterträdgården och drack kaffe och pratade om förhållanden. Lol, folks kärleksliv är nästan det enda min hjärna orkat processera de senaste veckorna, så trött har den varit. Känner att det är ganska skönt att känna att det håller på att vända nu...

 

Sen i lördags flög jag till Geneve med min pappa för att hälsa på Vilja som bor där den här våren. Det var också där jag plockade fram min kamera för första gången på flera veckor, så ska kanske lägga ihop nåt inlägg därifrån senare.  

Tänker att Krakow och Geneve får rama in de här konstiga veckorna av ledighet som mest handlat om kompisar och total dimma i hjärnan. Nu är jag iofs förkyld som fan och dötrött pga det, men tänker mig att jag ska börja styra upp livet igen så småningom när jag väl är frisk. 

03.05.2018 kl. 19:19

april darling

April är min mest ambivalenta och sentimentala månad. Det är inte på grund av vädret, även om den där ständiga pendeln mellan värmen och vårens alla bakslag kunde fungera som en träffande metafor, utan bara för att livet blivit så att april ofta gör mig ambivalent och sentimental. Tänkte först skriva att jag i år inte haft tid för dom känslorna, men egentligen är det väl precis tvärtom, att de nu är mer närvarande än på länge.

Jag försöker komma på vad jag gjort: sett isarna lossna runt Skatudden, hånglat, kollat på Planet Earth, somnat innan slutet. Säkert druckit vin nån gång men jag minns inte längre var eller med vem. Påbörjat sorgearbeten för saker som tar slut och samtidigt längtat vidare. Undvikit sociala situationer, tagit djupa andetag och känt att syret ändå inte fyller lungorna. Ätit utdragna frukostar mitt i veckan, kisat mot ljuset, låtit minuterna rinna iväg, haft ångest sen. Alltid återvänt till dokumentet på datorn.

I morse kände jag mig stressad över att jag inte skulle hinna skriva idag. Tills jag mindes att jag lämnade in texten igår, att jag inte ska skriva nåt mer, på det goda och det onda. Jag undrar om jag kommer minnas den känslan sen senare. Eller ifall jag bara kommer komma ihåg allt det där andra? 

16.04.2018 kl. 18:51

glimtar

Från slutet av februari till början av mars, mest folk jag gillar och kvällsljuset. 

Hängde i Vinterträdgården med Vilma en fredagseftermiddag som var solig men iskall. Det här var en tid sedan nu men vi drack kaffe och så vitt jag minns pratade vi om böcker och sen en del om universum för det hade Vilma funderat på. 

Plötsligt en dag blev det kväll innan det blev mörkt. Bara en sån sak. 

Det vackraste jag vet just nu. Obs fattar att det är en subjektiv åsikt, men ändå. 

På tal om vackert: de där första, tidiga vårkvällarna. 

Sen är Ville kanske det vackraste jag vet men han är tydligen inte den enda snygga som hänger i min säng. I söndags hade vi födelsedagsbrunch för Matilda som pågick i nio (9!) timmar. På eftermiddagen stal Hanna, Malin och jag en flaska prosecco från köket och pausade i solen i min säng en stund. 

04.04.2018 kl. 10:33

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com