Ensam på det här stället jag tycker så mycket om

Jag är ensam på det här stället jag tycker så mycket om. Kom hit i söndags och åker hem ikväll. Jag har inte jobbat så flitigt som jag kunde ha. Jag har nästan inte jobbat alls, bara petat i texten, flyttat runt och funderat. Kokat mera kaffe. Gått ut i skogen. Känt fötterna sjunka ner i mossan, plockat stelfrusna trattkantareller. Hört bäckens porlande och klafset från mina skor som trampat mellan sjöarna. Lyssnat på det onomatopoetiska i dom orden: ”porla”, ”klafsa”. Tänkt att jag kanske är yrkesskadad redan nu, att jag inte ens kan gå genom skogen utan att använda ord som ”onomatopoetisk”.

Träffade två hjortar också när jag plockade svamp. Vi stod i varsin ända av en glänta och tittade ganska länge på varandra. Sen vände jag om och gick tillbaka åt mitt håll, tänkte att jag kan låta dem vara ifred, att det här är deras skog, lika mycket som den är min. Sen tänkte jag att det där är en tanke jag hämtat från Ronja Rövardotter, nästan ordagrant. Eller kanske det är all ekofeminism jag läst, all kritik mot antropocentrismen. Sen tänker jag att det är skevt och skenheligt att jag inte kan låta hjortarna vara ifred utan att paketera det i akademiska termer.

Det är konstigt att tänka att jag aldrig varit ensam här innan den här sommaren, att jag aldrig ens längtat efter det. Jag har alltid älskat ensamheten men föredragit den som finns i städer: det anonyma i offentliga sammanhang. Att vara ensam här är helt annorlunda. Liksom ytterst självcentrerat som samtidigt förlösande: det finns ju inget annat att förhålla sig till. Jag förvånas över hur tiden rör sig när ingen annan lägger sig i, förvånas över självklarheten med vilken jag sköter sånt som ska skötas, förvånas över hur jag rör mig längs vägarna när ingen ser på, och framförallt: hur mina tankar rör sig när de får vara för sig själv tillräckligt länge.

Också eftermiddagssolen rör sig på andra ställen i trädgården nu än i somras. Jag sätter mig på ett provisoriskt ställe i gräset som ljuset råkar träffa. Häller upp kaffe ur termosen, kisar ner mot vattnet. Det är så skevt att jag flyr hit när jag känner att jag inte orkar med mig själv, som att en plats kunde lösa mina problem. Det är skevt men ändå känner jag hur jag blir lugnare av att vara här. Mina problem försvinner inte, men jag får avstånd till dem, både geografiskt och emotionellt. Det är enklare att vara här, enklare att vara själv, enklare om jag bara skulle stanna kvar. I trädgården finns fortfarande mogna björnbär. Ändå längtar jag redan till stan. 


PS Imorgon börjar bokmässan i Helsingfors! På bokklubbsbloggen tipsar vi om vilka program vi ser mest framemot! Kom dit ju!


 

25.10.2017 kl. 19:42

undantagstillstånd

I fredags var det sol och jag och Vilma skolkade från gradu-skrivande och promenerade ut till Fårholmen och Granholmen istället.

Ni tänker kanske att jag inte ens gjort annat i oktober än promenerat längs Helsingfors kustlinjer med henne? önskar att det kunde vara en heltidssysselsättning men tyvärr, så funkar väl inte livet.

Stötte på dom här gulliga också. Dom bor på Granholmen och gillar att bli klappade. Eller vad vet jag om dom gillar det men de skyggar i varje fall inte för folk så jag antar att de inte hatar det? Vilma berättade att klappa på djur är lite som att klappa sig själv, det har liksom samma lugnande effekt som att själv bli klappad.

Oktober förresten, fan vad fint det är. Det finns något i när årstiderna byter, den där korta övergångsperioden på våren när allt är klargrönt och svindlande och på hösten när allt brinner upp och luften är kripsig, som är extra inbjudande att vara i. Kanske det är undantagstillståndet, eller att vi i båda ändorna förvånas över att eftermiddagssolen är varm, att det känns som något vi måste ta vara på. Idk.

Mådde så bra av att komma hit ut ändå <3

23.10.2017 kl. 20:57

levande människor känner och annat från senaste tiden

Hej ni som undrat hur jag ens mår just nu: jag är fine, ibland svajar livet, oftast löser det sig. Och ångest, självförakt och bekräftelsebehov har sina funktioner de med, på nåt vänster vis. Vi ska kanske inte vara så rädda för att må dåligt ibland? Gick på releasfest för Blaue Fraus bok Någon hatar oss igen igår och pratade om just det här: hur vi går så upp i våra projekt att vi tillslut går sönder, hur vi överpresterar och tror att världen kommer rämna ifall vi inte handlar vårt skit. Tror inte det. Hittade det här utdraget ur boken i affischformat också, kändes träffande:

Anyway, skulle egentligen skriva ett inlägg om kultur jag konsumerat på senaste tiden. I flera månader bara läst, lyssnat och sett grejer som inte lämnat intryck. Jag kan rent teoretiskt tycka att de är bra, men de har inte lämnat spår, fastnat någonstans, intrycken bara rinner av som om jag var gjord av teflon. Men nu de senaste veckorna har det vänt. Som att någon rispat upp teflonytan med en gaffel, allt fastnar. Kom på teorin att det kanske är så att när en känner sig emotionellt ostabil är en mera mottaglig för konst och kultur? Frågade Saga och Vilma om det här, och de nickade fundersamt och sa att det kan ligga något i det.

Har i alla fall reagerat starkt på olika grejer på senaste tiden. Det kan vara svinjobbigt också, men det är ju också en ynnest att få känna. I Om livets mening citerar Merete Mazzarella David Grossman som säger att ”Levande människor sörjer”, mindre dramatiskt uttryckt tänker jag att citatet kunde vara ”levande människor känner”.

Ja på tal Om livets mening: Har läst (och levt i, pratat om, citerat) den de senaste veckorna. Har alltid känt mig dragen till essän som genre, men när jag väljer böcker fastnar jag ändå i den skönlitterära poolen så att säga. Ska försöka åtgärda i framtiden! I alla fall, Merete skriver med häpnadsväckande lätthet om livet stora (och svåra) teman. Önskar att jag i hennes ålder kommer ha ens hälften av hennes allmänbildning och samtidigt känner jag mig aldrig fördummad när jag läser, tvärtom, jag känner mig snarare uppfylld och smart, nästan som att jag själv också kunnat tänka dom här tankarna, dra dom här slutsatserna. Håller inte alltid med henne och gillade vissa kapitel betydligt mer än andra (t ex det om ondska och det om sorg, positiv hehe). Men ändå, älskade den här läsupplevelsen!

En annan bok jag läst (kämpat, kravlat mig igenom) är Vladimir Nabokovs Lolita. Jag skriver ju min gradu om Darling River och eftersom den så starkt utgår från Lolita kändes det på tiden att ta mig an romanen. Handlar om Humbert Humbert som trånar efter, utnyttjar och blint älskar den tolvåriga Dolores Haze, aka Lolita. Skrev ju tidigare att den är vidrig och välskriven, vilket på nåt sätt sammanfattar det för mig. Den är tungläst och skoningslös, men jag kommer ändå inte från hur bra den är, hur mångbottnad, hur intressanta samtal den lätt till när jag pratat om den med kompisar.

Förra veckans torsdag löste jag mina livskriser på det ytterst mogna och genomtänkte sättet: gick och blev full på konstutställningar med gratisvin. Inte hållbart kan jag tala om. Men men. Svängde förbi lite olika gallerier tills jag tillslut genom ösregnet tog mig till Kiasma. När vi kollat igenom Ars Fennica nomineringarna som var orsaken för dagens fest gick jag och Hanna upp till femte våningen för att kolla på Korakrit Arunanondchains utställning. Kan hända att det var pga salongsberusningen eller för att vi var nästan ensamma i utrymmet men vi blev liksom så tagna av allt. Kontrasterna mellan det traditionella och det moderna, alla youth culture referenserana, naturbilden som mötte den extremt teknologiserade världen på ett liksom fascinerande och hotfullt sätt. Den oändliga detaljrikedomen, ljuset, ljudvärlden, stämningen. Gå och se!

Sist men inte minst. Har lyssnat på Iiris Viljanens Mercedes helt orimligt mycket den senaste veckan, alltså, verkligen, minns inte när jag senaste gått så upp i ett album. Försökte lyssna på den redan då den släpptes, men hade inget tålamod då, fick inget grepp om låtarna. Men nu en dag när jag stod i regnet och väntade på spårvagnen sa det klick. Hon ska spela i Helsingfors samma dag som jag fyller år, så jag ställde in alla planer på födelsedagsfest och köpte biljett dit istället.

 

19.10.2017 kl. 15:22

livet som en länge sedan sönderspelad maggio-ballad

I söndags såg jag Manifesto på Konsthallen (megahäftig, gå och se den ifall du är i Helsingfors i helgen, men se till att ha energi och helst inte vara bakis och ha megasvajigt humör så som jag hade, eh var lite ångesttriggande..).

Efteråt gick jag och Maria runt Tölöviken i regnet, ventilerade tryck mot bröstet, fick röda kinder och hår som krusade sig vid tinningen.

Imorse läset jag i tidningen att det regnat rekordmycket i början av oktober i år. Blir på nåt banalt sätt lugn av sån statistik, som att någon sagt det högt nu, att det inte ska regna såhär mycket egentligen. Att det inte ska vara såhär.

Och hörni jag tror att det kan vända. Jag kan backa lite och omvärdera, se hur orden faller på plats, hur de för vidare. Idag sken solen och efter lunch bestämde jag mig för att ta ledigt resten av dagen. Återvände till Tölövikens höstidyll, lyssnade på Hillas och Inaris senaste avsnitt, vände ansiktet mot solen och tänkte att nu lämnar vi den här regnperioden här.

 

13.10.2017 kl. 15:20

stå stilla en liten stund

Träffade Vilma i lördags för att prata av mig lite och bolla tankar med. Vi gick upp genom Rödbergen och värmde händerna mot pappmuggar, passerade huset jag bodde i som nittonåring, alla tinnar och torn i gamla Eira och tillslut havet som låg som en ljus spegel mot mörk himmel. Vi pratade bland annat om kroppsnoja, problematiska modersrelationer och skvaller på universitet. Har känt Vilma i ca exakt två år och plötsligt någonstans utan att jag vet när har hon blivit en av mina mest självklara personer. Fint va?

Annars mår ärligt talat sådär just nu. Det finns så mycket halvfärdigt som jag försöker orientera mig i, formulera så att det kommunicerar vidare från mina egna tankedimensioner. Det är så trassligt att jag inte vet var jag ska börja. Ibland går det. Ganska ofta stirrar jag blint på ett blinkade sträck och undrar vad som ska komma härefter. Är så förbannat osäker på mig själv plötsligt, rädd för att det jag trodde var något att ta fasta på ska visa sig vara mediokert.

Vaknar med ett ryck varje morgon, alltid innan alarmet ska ringa. Är så närhetskrank att jag skäms. Skäms över hur mycket jag bryr mig. Som om det här skulle definiera hela mig, jag vet att det inte gör det, men klarar ändå inte av att ta avstånd. Stillar istället min oro med att boka in möten. Konkreta snabba saker med direkt respons. Det är betryggande att jobba med något som inte ska innefatta hela ens identitet, där saker rör sig fortare, där jag lyckas leverera, med lätthet till och med.

Återvänder till de tomma raderna tillslut. Landar i ovetskapen, att det är ett ställe att vara på det med, att stå stilla i en stund.  

09.10.2017 kl. 15:47

eftermiddagsdrinkar och tankeprocesser

Fredagen till ära kommer här en sista serie bilder från när vi var i Lappland. Luka bjöd på GTs på verandan en kväll och vi turades om att kö:a låtar vi levt i under tonåren. Fint att ha känt varandra redan då, att vi mindes varandras favoriter, kunde gissa oss till dem innan introt kört igång, att vi ibland köade samma låtar, berättade gemensamma minnen för varandra.

Sjukt att det där var en månad sedan. September kom och gick och jag försöker formulera något övergripligt men raderar allt istället. Det är okej, kanske till och med bättre.

Jag sitter på biblioteket och skriver på det som ska manifestera och sammanfatta sex år av utbildning på det här universitetet. Jag jobbar med att inse att jag inte kan producera perfekt text ur tomma intet, att själva skrivandet måste få vara en process, på samma sätt som tankarna. Det är där i mellanrummet mellan förvirrning och insikt jag vill vara, där idéerna rör sig, där kunskap om en sak leder till ny förbryllellse. Jag önskar bara att jag vore lugnare, mer självsäker, inte så förbannat rastlös. Jag önskar att jag kommit längre, för jag tror att lugnet kommer när det finns lite mer färdigt material att röra sig i.

Ska återvända till mina halvfärdiga processer nu, jobba vidare, röra runt lite i lugn och ro.

06.10.2017 kl. 12:05

söndagshej och klargörelse

En söndag då jag läste Lolita ute på Sveaborgs klippor (den är vidrig men så välskriven), Maria i Oskars fönster i torsdags och hur gryningen färgade havet i fredags när jag inte kunde sova.

Blev lite ställd av alla kommentarer jag fått, både irl och på bloggen, av hur många som har en åsikt om att jag sa att jag kanske inte längre vill (tack alla ni som skrev så fint<3). Från att nästan ingen kommenterar har plötsligt väldigt många personer väldigt många åsikter. Jag menar det inte på ett dåligt sätt, utan bara att jag blev lite förvånad och förvirrad. Oftast är det ju bara jag som hörs här inne.

För att klargöra: nej jag ska inte radera bloggen och nej just nu ska jag inte sluta. Jag försöker hitta ett sätt att skriva som känns bra. Jag vet inte hur mycket det kommer att påverka innehållet, men jag har tänkt på det här så sjukt länge, att det inte känns bra som det är nu, att det inte känns ärligt, varken mot mig själv eller er som läsare. Och att det kändes fel att inte säga det högt. Så nu har jag sagt det och nu vet ni.

01.10.2017 kl. 11:02

Septemberljuset och villrådigheten

En solig helg-frukost, Hanna i snäckhalsband och kvällssolen i sepetmber.

Såg att Hanna skrev att hon känner sig villrådig gällande sin blogg, att dess funktion är oklar, förutom som ett ställe för henne att dokumentera sin existens. Gud vad jag känner igen mig. I våras sa jag åt Linn att jag funderade på att lägga ner hela bloggen och då svarade hon att det har jag sagt förut men att jag aldrig ändå gör det. Visst och visst. Men den känslan brukar gå om på ett par veckor. Nu har det gått flera månader, kanske ett halvår, och den ligger fortfarande där och skaver mot kanterna.

Jag vill inte radera den här bloggen. Här finns för mycket av mina tonår, mina första steg som vuxen, alla gånger jag snubblat som bambi på isen, alla gånger det gått bra, fantastiskt till och med. Men jag vet för fan inte hur jag ska fortsätta, om jag ens ska fortsätta. De senaste halvåret, året, kankse till och med längre, har jag allt mer bloggat på autopilot. Fota, redigera, skriva går på sån rutin att jag där någonstans kanske glömde kolla om det ens är jag som skriver längre. Kankse det är något blogg-jag som utvecklades i de sena tonåren och sen inte hängde med när resten av mig gick vidare.

Så jag vet helt enkelt inte hur det kommer bli, vill ju inte försvinna härifrån helt. Ska fundera, bläddra lite i arkivet, testa mig fram. Inte göra något förhastat, kanske inga beslut alls, bara hoppas på att något som känns naturligt växer fram.

27.09.2017 kl. 13:16

livspussel och tre lapplandsbilder

Hej hörni här kommer tre bilder från lappland och lite vaga livsuppdateringar.

Tror den här veckan är den första då jag stannat i Helsingfors en hel vecka sen typ juni. Det känns fint. Har haft en vanlig helg här, ni vet som börjar på fredagen och slutar på måndagen, med vin och söndagpromenader och sånt. Pusslar med texter och tidtabeller och nånstans mellan tusen inbokade grejer i kalendern börjar vardagen urskiljas och jag gillar den.

Sen jag flyttade tillbaka hit 2015 har jag hela tiden tänkt att jag ska åka snart igen, att jag stannat kvar främst varit eftersom att åka inte varit ett alternativ. Nu när det är det inser jag att jag inte vill vara nån annanstans just nu. Att landa in den känslan är skönt.

Läser ni förresten ens längre? känns som att ni slutat kommentera anyway, och att jag kastar ut tankar i ett tomt cyberspace? hmm, kanske det skulle vara tryggt förresten, så skulle jag aldrig behöva fundera över vad jag kan och inte kan skriva offentligt?

19.09.2017 kl. 20:36

Eftermiddag i Åbo

På torsdagskvällen fick jag en nyck och bestämde mig för att skita i min neverending to do list på fredagen och åka till Åbo med min mamma istället. Vi kom fram lagom till lunch och hon bjöd mig och Vilja och Viljas bf på falafels på Kuori.

Efter lunchen åkte vi till Wäinö Aaltonens museum och såg utställningen av Jacob Hashimoto. Hypnotisk och häftig är två ord jag spontant skulle beskriva den med.

Fanns så mycket detaljer och stora helheter att kolla på. + att vi till slut fick måla egna små pappersfjädrar, haha kände mig som 5 år gammal med penseln i handen, men det var kul.

Efteråt åkte jag hem till Vilja och drack kaffe i hennes nya lägenhet innan jag hoppade på bussen hem. Så värt att ledigt då och då ifall en har möjlighet till det -->lugnare och gladare person--> effektivare och bätter arbetsprestationer i längden. Ska ut i spetemberlördagen nu, hörs!

16.09.2017 kl. 13:36

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com