Rosévin och körsbärsblom och annat som händer just nu.

Sånt som är min tillvaro just nu:

Ni vet när körsbärsträden blommar och alla kala kvistar omvandlas till klargröna fluffiga små moln. När livet bor på soliga parkbänkar och i rosévin ur platsmuggar. När jag livnär mig på falska föreställningar och vansinniga tidsperspektiv, på kvällspromenader och doften av färskt gräs och grill.

Dom dagarna rinner mellan mina fingrar nu. Egentligen borde jag väl skriva mera tenta och samla mindre fräknar på kinderna. I alla fall inte räkna ner dagar eller våndas över en ensam enkelbiljett i min inkorg. Den gäller om 48 dagar för ett flyg med avgång Kastrup destination Helsingfors.

Jag plockar upp en näve sand vid havet. Det är finkornigt och första gången någonsin som dimman inte döljer horisonten. Jag kan se lyftkranarna vid den danska kusten, jag kan se var Öresundsbron dyker ner i sin tunnel. Jag kan känna luften av tång och hur allt rinner mellan mina fingrar.

 

24.04.2015 kl. 16:44

Utdrag ur anteckningar från senaste tiden:

Jag skriver till dig efter fem dagars tystnad och du säger att inget alls är okej. Jag köper kardemummabullar och åker hem till dig och vi sitter vid köksbordet och pratar om annat tills allt är bra igen.

Vinden river upp damm och fjolårslöv och alla känslor. Den river upp doften av jord och torr asfalt. Jag saknade horisonten men visste inte att dom här flata fälten fungerar likadant. Du ringer mig, din röst knastrar genom blåsten och över haven. Men det är din röst. Du berättar att du just lagt in en lasagne i ugnen. Jag ser små gröna droppar ytterst ute på kvistarna. Tänker på ditt liv och mitt liv och på hur mycket jag saknar en vardag med dig. Du berättar att solen skiner in genom fönstret. Jag frågar vad du använde för fyllning till lasagnen.

Det är kväll nu. Stormen har blåst upp igen och jag är trött. Ändå tar jag nyckeln och telefonen och cykellampan. Åker hem till dig. Du kokar te åt oss och jag lägger mina kalla fötter mot elementet under ditt fönster. Vi pratar inte om vad vi gjort utan vad vi känt, inte om vad vi sagt utan vad vi tänkt. Ute har det slutat blåsa.

En kväll äter vi väldiga mängder pasta och spelar yatzy. Jag slår fem ettor på två slag och vinner för första gången i mitt liv.

Sedan plötsligt crash boom bang väller all ångest över mig. Exakt allt känns totalt meningslöst. Jag ligger i fosterställning och lyssnar på sorgliga låtar, allt är obehagligt, olustigt, onödigt.

Följande morgon har jag glömt alltihop. Så brukar det gå med min ångest. Jag kokar kaffe och ägg. Springer fort genom förmiddagen och skogsdungar där solen silas in genom trädgrenarna. Utanför Lux doftar det cigaretter och lunchlådor. Vi köper saffransglass och går inte in innan solen gått ner för länge sedan.

19.03.2015 kl. 17:58

And maybe we are sinners, but love it ain't no crime, I'll get you through the check points, I'll drive us through the night.

Den här vintern har vädermässigt varit en av de värsta i mitt liv. Det har varit never-ending storm och spöregn och rått och ruskigt och rent ut sagt förjävligt.

Och sedan plötsligt en dag är himlen strålande blå och vägarna kantas av gulsippor i drivor. Vi sitter ute mellan föreläsningarna, trängs på bänkarna och trappstegen och minns ni hur underbart det känns när solen värmer bar hud?

Det blir det kväll men skymningen är försenad med flera timmar. Luften doftar nybakade kanelbullar och torr asfalt, och jag tar ännu en påtår för samtalsämnen sinar inte.

När jag slutligen cyklar hem liknar himlen marmorerat papper i alla pasteller. Det kanske regnar imorgon igen, men det gör inte så mycket, tänker jag, för vi har överlevt ännu en vinter.

05.03.2015 kl. 20:02

Vi skulle ha berättat bättre lögner som var schyssta för oss båda, eller kanske hållit käften så vi helt slapp att förlåta. Vi skulle ha väntat några dagar, några nätter tills det lagt sig, men vi var hungriga och unga, förvirrade och dumma.

 

Den senaste tiden har jag varit ganska mycket upp och ner, ifrågasatt mig själv och mitt liv och hur jag hamnade här. Men kanske att all obefogad ångest till slut gick att härleda och det jag trodde jag ville ha var raka motsatsen till vad som får mig att må bra.

Allt kunde vara hjärtskärande sorgligt om det inte vore för att jag vaknade i morse och kände mig fullkomligt fjäderlätt. Det här är bara ett av miljontals sätt att uttrycka det hela på, men ärligt talat orkar jag inte återvända eller utreda det hela desto mer.

22.01.2015 kl. 22:22

Mellanrum

Hej ni. Känns som evigheter sedan jag bloggade senast.

Jag har gjort så himla mycket och inget alls, dokumenterat delar men glömt det mesta. Pluggat och jobbat, förträngt och mått förträffligt. Träffat kompisar konstant men flytt sociala sammanhang. Vakat för länge av varierande orsaker. Levt i gränslandet mellan borta och hemma, ledig och pliktskyldig, ledsen och lycklig.

Imorgon åker jag tillbaka till Lund och det kunde vara sorgligt eller det kunde vara underbart men jag orkar inte riktigt känna efter.

11.01.2015 kl. 19:32

Dan före dan.

Den här julen hade jag tänkt maxa allt men istället har december förflutit för fort och jag har haft fullt upp med att vara förvirrad och verklighetsflyktig. Jag orkar inte försöka förklara sånt jag inte förmår formulera, ens för mig själv. Men nu är Helsingfors nerbäddad i pudersnö, alla presenter är paketerade och jag tänker mig att vi finner någon slags ro vi med, så småningom.

23.12.2014 kl. 17:02

Vanmäktigt och intetsägande.

Det är studierelaterade slutspurter och ännu en vecka kvar i Skåne innan jag åker hem till Helsingfors. Vi borde väl ta ut det sista av denna underbara höst, men jag går mest på tomgång och tänker så lite som möjligt. All överanalys gör mig illamående och jag säger ändå sällan högt vad jag egentligen tänker på.

10.12.2014 kl. 18:09

Det här är värt att dö för, jag tror mitt hjärta blöder.

Alltså livet just nu. Bara så brutalt roligt helt enkelt. Är vansinnigt lycklig över att vara här just nu. Vi har verkligen maxat det i helgen. Druckit sannslösa mängder bubbel och tagit suddiga selfies och tänkt att ingenting kan vinna just detta.

(Men även suttit på en bänk med telefonen i handen och känt något gå sönder pyttelite. Sedan samma natt gömma sig under täcket i våldsam abstinensattack efter bästisar. Vill verkligen inte leva mitt liv ifrån dem. Inte nu och inte någonsin. Orkar egentligen inte prata om detta eftersom jag inte orkar tänka på det. Men ändå.)

Tänkte avsluta helgen med godis och film för det är väl så en gör? Hörs imorgon med bättre bildkvalitet. 

09.11.2014 kl. 19:26

Ge ingen tid till ånger, det blir bra vad som än kommer.

Under helgen tog jag tag i en grej jag velat göra rätt länge: städade upp i arkivet här på bloggen. Det är inte riktigt klart än, men ändå. Trillade över en massa gulligt. Och så detta inlägg. Det skrev jag efter senaste gången jag bläddrat lite i arkivet. Tänkte att det vore kul att göra om. Så här har ni oktober, från 2009-2014.

2009:

Oktober 2009 och jag var 15 år gammal. Det hade gått två månader av gymnasiet och jag hade redan ångest inför tanken att det någon gång skulle ta slut. För i den här staden och med de här människorna ville jag bara hänga alltid och förevigt. Och gud vad vi hängde. I stora dröser i parkerna och på caféer och på varje hemmefest vi kunde hitta. Ska jag vara ärlig så är mina minnen från den här tiden ganska suddiga, men ett vet jag säkert. Jag visste med 100% att jag hamnat rätt.

2010:

Oktober 2010 och jag hade skavsår bakom revbenen sådär som 16-åringar kan få ibland. Orsakerna var oklara eller det gamla vanliga. Vi var rastlösa efter det verkliga livet, inlåsta i våra tonårskroppar och barndomshem, försatta att genomleva obligatorisk undervisning och hemkomsttider. Men vi fick väl göra det bästa av situationen. Så vi slösade bort eftermiddagar på diverse caféer och helger på knäppa fester hos folk vi knappt kände. Jag drömde mig bort väldigt mycket och glömde nog ibland att ta vara på hur lycklig jag verkligen var.

2011:

Oktober 2011 och jag var slutkörd av höstens studentskrivningar. Vi åkte över till Stockholm en helg och hängde i Gamla stan och på Södermalm. Hemma i Helsingfors hade hemmafesterna tagit slut och jag hatade att vara sjutton av hela mitt hjärta. Helgerna blev en brokig skara stökiga nätter i skumma barer bakom hörnen. Resten av tiden drack jag för mycket kaffe och bodde i bakrummen på teatern. Umgicks väldigt intensivt med mina vänner där. Vi kommunicerade via internskämt och visste alltid var vi hade varandra. Jag gömde mig bakom strålkastarljusen och mitt i all osäkerhet var det den tryggaste platsen jag visste.

2012:

Oktober 2012 var jag 18 år och nyinskriven på universitetet. Om dagarna läste jag mest dammiga romaner och irrade runt på biblioteken. Om nätterna kunde vad som helst hända. Aldrig har Helsingfors nattliv varit lika spännande. Som att precis vad som helst kunde hända en lördag efter 23. Så vi drack mjölkdrinkar och klistrade fast lös-mustascher. Hamnde på fest hos reality-tv-kändisar och hånglade upp folk vars namn vi glömt redan innan natten var slut. När jag fick nog åkte jag ut till landet istället och andades tystnad. Skrev långa essäer om litteraturteorier och förstod inget alls av någonting.

2013:

Oktober 2013 och Vallgård var krispigt i höstsolen. Min tillvaro var en perfekt uppbyggd konstellation av allt jag älskar med livet. Böcker och vänner och fester. Må vara att jag älskade mina kompisar mera då än när jag var 15 år och Helsingfors mera än någonsin. Men vad hjälper det när jag trots det tröttnat på allt. Och perfekta konstellationer är lätta att ta sönder och ärligt talat fick jag nog av mig själv för länge sedan.  

2014:

Oktober 2014 och jag är 20 år. Det har gått två månader sedan jag lämnade allt jag en gång aldrig ville leva utan. Ibland tänker jag att jag vet minde om saker nu än då jag var 15 år. Men det stämmer såklart inte. Jag läser ord jag skrivit då och vill ärligt talat mest krama den där personen som står bakom dem. Säga att nej allt kommer inte alltid vara bra, men fy fan vad roligt du kommer ha det. För livet är den här fantastiska grejen som du aldrig fullt ut kan ha koll på. Och plötsligt bor du i världens drömmigaste lilla håla och vet varken ut eller in förutom att vad som helst kan hända imorgon. För det är liksom så det känns nu.

 

22.10.2014 kl. 17:58

Retrospect is such a cruel invention.

 

Igår träffade jag Sara och Nina och tog lite bilder i Stadsparken. Såg ut såhär då. Bra kuriosa kring kappan: min mormor sydde den åt mig då jag var sex år och skulle gå på begravning. Jag hatade den då men nuförtiden är den ett av mina abslut bästa plagg.

Annars då? Lider av akut livskris och framtidsångest. Prokastinerar allt jag inte vet vad jag skall göra av och ringer min mamma fem gånger på raken trots att jag vet att hon inte har något svar på de frågor jag aldrig ställer.

Så går det ibland när en är 20 år och vill för mycket och för lite och tillslut inte vet ut eller in. Ja ja blir nog bra. Nu ska jag cykla iväg för att träffa Jannica och äta kanelbullar.

09.10.2014 kl. 15:06

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com