då och nu och sen

mobilbilder från den senaste månaden

Hej ni.

Min tillvaro är så fruktansvärt paradoxal just nu. Jag saknar Helsingfors ganska mycket. Jag saknar mina vänner där. Inte så att jag vill åka och hälsa på, eller att jag vill ringa dem och tala en stund. Det kommer inte hjälpa. Jag saknar ett tillstånd och en tillvaro där med dem utan tidsbegränsningar och en vetskap om att vi måste skynda nu för snart är jag borta igen. Jag vill åka dit och vara där. Men jag vet inte hur det är meningen att jag någonsin skall kunna lämna Lund. Lund som just nu är vackrare än någonsin. Jag har ett helt liv här. Allt som är min vardag och veckoslut och verklighet. ina människor och platser och händelser. Jag älskar det här stället. När jag lämnar det är det definitivt.

Jag ignorerar egentligen allt det här. Och sedan kommer jag in här och skall skriva ett casual inlägg om saker jag gjort på sistone (som att äta kanelbullar på uteserveringar och dricka öl på Arimans och läsa böcker i trädgården) men mellan raderna skriker all den sentimentalitet som är stycket här ovanför och då blev resultatet den här ordspyan istället. 

Ni får leva med det tills vidare.

21.05.2015 kl. 15:50

Dra en gräns på en karta, som en idiot, som att det faktiskt var skillnad på Möllan på Manhattan på Las Vegas eller Jägersro.

Sista dagen då Vilja var här tog jag med mig henne till Malmö för att visa henne allt som är briljant med den staden. Vi satt på uteserveringar och hade argsinta samtal om politik, prövade på extravaganta 60-tals klänningar på Beyond Retro och åt falafels i Folkets park.

Sen sa jag "nu går vi till havet". Så då promenarade vi genom hela staden och Slottsparken tills luften började lukta saltvatten. Det är verkligen något jag saknar i Lund, kusten och horisonten och vågorna.

Efteråt gick vi tillbaka mot stationen, kramades hårt och sedan tog vi tåget åt var sitt håll. Det är något jag gjort ganska många gånger vid det här laget. Stått där under tidtabellerna på Malmö central och lite tafatt sagt adjö. Gett flyktiga kramar och pussar och försvunnit ner för rulltrappan utan att kunna se mig om.

Jag är inte bra på att handskas med definitiva och slutgiltiga avsked. Jag säger inte "hejdå" jag säger  "vi ses sen", för det är så jag vill ha det. Tur då kunde en tänka sig, att jag nu nog inte ska behöva stå där och säga hejdå något mer. Nu ska jag nog inte ha flera personer på besök innan jag själv åker bort. Det är bara det att det nog är det mest definitiva och slutgiltiga avskedet av dem alla.

Jag vill inte tänka på det här egentligen, men jag kan inte längre skaka av mig den tanken heller.

29.04.2015 kl. 12:43

Rosévin och körsbärsblom och annat som händer just nu.

Sånt som är min tillvaro just nu:

Ni vet när körsbärsträden blommar och alla kala kvistar omvandlas till klargröna fluffiga små moln. När livet bor på soliga parkbänkar och i rosévin ur platsmuggar. När jag livnär mig på falska föreställningar och vansinniga tidsperspektiv, på kvällspromenader och doften av färskt gräs och grill.

Dom dagarna rinner mellan mina fingrar nu. Egentligen borde jag väl skriva mera tenta och samla mindre fräknar på kinderna. I alla fall inte räkna ner dagar eller våndas över en ensam enkelbiljett i min inkorg. Den gäller om 48 dagar för ett flyg med avgång Kastrup destination Helsingfors.

Jag plockar upp en näve sand vid havet. Det är finkornigt och första gången någonsin som dimman inte döljer horisonten. Jag kan se lyftkranarna vid den danska kusten, jag kan se var Öresundsbron dyker ner i sin tunnel. Jag kan känna luften av tång och hur allt rinner mellan mina fingrar.

 

24.04.2015 kl. 16:44

Utdrag ur anteckningar från senaste tiden:

Jag skriver till dig efter fem dagars tystnad och du säger att inget alls är okej. Jag köper kardemummabullar och åker hem till dig och vi sitter vid köksbordet och pratar om annat tills allt är bra igen.

Vinden river upp damm och fjolårslöv och alla känslor. Den river upp doften av jord och torr asfalt. Jag saknade horisonten men visste inte att dom här flata fälten fungerar likadant. Du ringer mig, din röst knastrar genom blåsten och över haven. Men det är din röst. Du berättar att du just lagt in en lasagne i ugnen. Jag ser små gröna droppar ytterst ute på kvistarna. Tänker på ditt liv och mitt liv och på hur mycket jag saknar en vardag med dig. Du berättar att solen skiner in genom fönstret. Jag frågar vad du använde för fyllning till lasagnen.

Det är kväll nu. Stormen har blåst upp igen och jag är trött. Ändå tar jag nyckeln och telefonen och cykellampan. Åker hem till dig. Du kokar te åt oss och jag lägger mina kalla fötter mot elementet under ditt fönster. Vi pratar inte om vad vi gjort utan vad vi känt, inte om vad vi sagt utan vad vi tänkt. Ute har det slutat blåsa.

En kväll äter vi väldiga mängder pasta och spelar yatzy. Jag slår fem ettor på två slag och vinner för första gången i mitt liv.

Sedan plötsligt crash boom bang väller all ångest över mig. Exakt allt känns totalt meningslöst. Jag ligger i fosterställning och lyssnar på sorgliga låtar, allt är obehagligt, olustigt, onödigt.

Följande morgon har jag glömt alltihop. Så brukar det gå med min ångest. Jag kokar kaffe och ägg. Springer fort genom förmiddagen och skogsdungar där solen silas in genom trädgrenarna. Utanför Lux doftar det cigaretter och lunchlådor. Vi köper saffransglass och går inte in innan solen gått ner för länge sedan.

19.03.2015 kl. 17:58

And maybe we are sinners, but love it ain't no crime, I'll get you through the check points, I'll drive us through the night.

Den här vintern har vädermässigt varit en av de värsta i mitt liv. Det har varit never-ending storm och spöregn och rått och ruskigt och rent ut sagt förjävligt.

Och sedan plötsligt en dag är himlen strålande blå och vägarna kantas av gulsippor i drivor. Vi sitter ute mellan föreläsningarna, trängs på bänkarna och trappstegen och minns ni hur underbart det känns när solen värmer bar hud?

Det blir det kväll men skymningen är försenad med flera timmar. Luften doftar nybakade kanelbullar och torr asfalt, och jag tar ännu en påtår för samtalsämnen sinar inte.

När jag slutligen cyklar hem liknar himlen marmorerat papper i alla pasteller. Det kanske regnar imorgon igen, men det gör inte så mycket, tänker jag, för vi har överlevt ännu en vinter.

05.03.2015 kl. 20:02

Vi skulle ha berättat bättre lögner som var schyssta för oss båda, eller kanske hållit käften så vi helt slapp att förlåta. Vi skulle ha väntat några dagar, några nätter tills det lagt sig, men vi var hungriga och unga, förvirrade och dumma.

 

Den senaste tiden har jag varit ganska mycket upp och ner, ifrågasatt mig själv och mitt liv och hur jag hamnade här. Men kanske att all obefogad ångest till slut gick att härleda och det jag trodde jag ville ha var raka motsatsen till vad som får mig att må bra.

Allt kunde vara hjärtskärande sorgligt om det inte vore för att jag vaknade i morse och kände mig fullkomligt fjäderlätt. Det här är bara ett av miljontals sätt att uttrycka det hela på, men ärligt talat orkar jag inte återvända eller utreda det hela desto mer.

22.01.2015 kl. 22:22

Mellanrum

Hej ni. Känns som evigheter sedan jag bloggade senast.

Jag har gjort så himla mycket och inget alls, dokumenterat delar men glömt det mesta. Pluggat och jobbat, förträngt och mått förträffligt. Träffat kompisar konstant men flytt sociala sammanhang. Vakat för länge av varierande orsaker. Levt i gränslandet mellan borta och hemma, ledig och pliktskyldig, ledsen och lycklig.

Imorgon åker jag tillbaka till Lund och det kunde vara sorgligt eller det kunde vara underbart men jag orkar inte riktigt känna efter.

11.01.2015 kl. 19:32

Dan före dan.

Den här julen hade jag tänkt maxa allt men istället har december förflutit för fort och jag har haft fullt upp med att vara förvirrad och verklighetsflyktig. Jag orkar inte försöka förklara sånt jag inte förmår formulera, ens för mig själv. Men nu är Helsingfors nerbäddad i pudersnö, alla presenter är paketerade och jag tänker mig att vi finner någon slags ro vi med, så småningom.

23.12.2014 kl. 17:02

Vanmäktigt och intetsägande.

Det är studierelaterade slutspurter och ännu en vecka kvar i Skåne innan jag åker hem till Helsingfors. Vi borde väl ta ut det sista av denna underbara höst, men jag går mest på tomgång och tänker så lite som möjligt. All överanalys gör mig illamående och jag säger ändå sällan högt vad jag egentligen tänker på.

10.12.2014 kl. 18:09

Det här är värt att dö för, jag tror mitt hjärta blöder.

Alltså livet just nu. Bara så brutalt roligt helt enkelt. Är vansinnigt lycklig över att vara här just nu. Vi har verkligen maxat det i helgen. Druckit sannslösa mängder bubbel och tagit suddiga selfies och tänkt att ingenting kan vinna just detta.

(Men även suttit på en bänk med telefonen i handen och känt något gå sönder pyttelite. Sedan samma natt gömma sig under täcket i våldsam abstinensattack efter bästisar. Vill verkligen inte leva mitt liv ifrån dem. Inte nu och inte någonsin. Orkar egentligen inte prata om detta eftersom jag inte orkar tänka på det. Men ändå.)

Tänkte avsluta helgen med godis och film för det är väl så en gör? Hörs imorgon med bättre bildkvalitet. 

09.11.2014 kl. 19:26

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com