Vi skulle ha berättat bättre lögner som var schyssta för oss båda, eller kanske hållit käften så vi helt slapp att förlåta. Vi skulle ha väntat några dagar, några nätter tills det lagt sig, men vi var hungriga och unga, förvirrade och dumma.

 

Den senaste tiden har jag varit ganska mycket upp och ner, ifrågasatt mig själv och mitt liv och hur jag hamnade här. Men kanske att all obefogad ångest till slut gick att härleda och det jag trodde jag ville ha var raka motsatsen till vad som får mig att må bra.

Allt kunde vara hjärtskärande sorgligt om det inte vore för att jag vaknade i morse och kände mig fullkomligt fjäderlätt. Det här är bara ett av miljontals sätt att uttrycka det hela på, men ärligt talat orkar jag inte återvända eller utreda det hela desto mer.

22.01.2015 kl. 22:22

Mellanrum

Hej ni. Känns som evigheter sedan jag bloggade senast.

Jag har gjort så himla mycket och inget alls, dokumenterat delar men glömt det mesta. Pluggat och jobbat, förträngt och mått förträffligt. Träffat kompisar konstant men flytt sociala sammanhang. Vakat för länge av varierande orsaker. Levt i gränslandet mellan borta och hemma, ledig och pliktskyldig, ledsen och lycklig.

Imorgon åker jag tillbaka till Lund och det kunde vara sorgligt eller det kunde vara underbart men jag orkar inte riktigt känna efter.

11.01.2015 kl. 19:32

Dan före dan.

Den här julen hade jag tänkt maxa allt men istället har december förflutit för fort och jag har haft fullt upp med att vara förvirrad och verklighetsflyktig. Jag orkar inte försöka förklara sånt jag inte förmår formulera, ens för mig själv. Men nu är Helsingfors nerbäddad i pudersnö, alla presenter är paketerade och jag tänker mig att vi finner någon slags ro vi med, så småningom.

23.12.2014 kl. 17:02

Vanmäktigt och intetsägande.

Det är studierelaterade slutspurter och ännu en vecka kvar i Skåne innan jag åker hem till Helsingfors. Vi borde väl ta ut det sista av denna underbara höst, men jag går mest på tomgång och tänker så lite som möjligt. All överanalys gör mig illamående och jag säger ändå sällan högt vad jag egentligen tänker på.

10.12.2014 kl. 18:09

Det här är värt att dö för, jag tror mitt hjärta blöder.

Alltså livet just nu. Bara så brutalt roligt helt enkelt. Är vansinnigt lycklig över att vara här just nu. Vi har verkligen maxat det i helgen. Druckit sannslösa mängder bubbel och tagit suddiga selfies och tänkt att ingenting kan vinna just detta.

(Men även suttit på en bänk med telefonen i handen och känt något gå sönder pyttelite. Sedan samma natt gömma sig under täcket i våldsam abstinensattack efter bästisar. Vill verkligen inte leva mitt liv ifrån dem. Inte nu och inte någonsin. Orkar egentligen inte prata om detta eftersom jag inte orkar tänka på det. Men ändå.)

Tänkte avsluta helgen med godis och film för det är väl så en gör? Hörs imorgon med bättre bildkvalitet. 

09.11.2014 kl. 19:26

Ge ingen tid till ånger, det blir bra vad som än kommer.

Under helgen tog jag tag i en grej jag velat göra rätt länge: städade upp i arkivet här på bloggen. Det är inte riktigt klart än, men ändå. Trillade över en massa gulligt. Och så detta inlägg. Det skrev jag efter senaste gången jag bläddrat lite i arkivet. Tänkte att det vore kul att göra om. Så här har ni oktober, från 2009-2014.

2009:

Oktober 2009 och jag var 15 år gammal. Det hade gått två månader av gymnasiet och jag hade redan ångest inför tanken att det någon gång skulle ta slut. För i den här staden och med de här människorna ville jag bara hänga alltid och förevigt. Och gud vad vi hängde. I stora dröser i parkerna och på caféer och på varje hemmefest vi kunde hitta. Ska jag vara ärlig så är mina minnen från den här tiden ganska suddiga, men ett vet jag säkert. Jag visste med 100% att jag hamnat rätt.

2010:

Oktober 2010 och jag hade skavsår bakom revbenen sådär som 16-åringar kan få ibland. Orsakerna var oklara eller det gamla vanliga. Vi var rastlösa efter det verkliga livet, inlåsta i våra tonårskroppar och barndomshem, försatta att genomleva obligatorisk undervisning och hemkomsttider. Men vi fick väl göra det bästa av situationen. Så vi slösade bort eftermiddagar på diverse caféer och helger på knäppa fester hos folk vi knappt kände. Jag drömde mig bort väldigt mycket och glömde nog ibland att ta vara på hur lycklig jag verkligen var.

2011:

Oktober 2011 och jag var slutkörd av höstens studentskrivningar. Vi åkte över till Stockholm en helg och hängde i Gamla stan och på Södermalm. Hemma i Helsingfors hade hemmafesterna tagit slut och jag hatade att vara sjutton av hela mitt hjärta. Helgerna blev en brokig skara stökiga nätter i skumma barer bakom hörnen. Resten av tiden drack jag för mycket kaffe och bodde i bakrummen på teatern. Umgicks väldigt intensivt med mina vänner där. Vi kommunicerade via internskämt och visste alltid var vi hade varandra. Jag gömde mig bakom strålkastarljusen och mitt i all osäkerhet var det den tryggaste platsen jag visste.

2012:

Oktober 2012 var jag 18 år och nyinskriven på universitetet. Om dagarna läste jag mest dammiga romaner och irrade runt på biblioteken. Om nätterna kunde vad som helst hända. Aldrig har Helsingfors nattliv varit lika spännande. Som att precis vad som helst kunde hända en lördag efter 23. Så vi drack mjölkdrinkar och klistrade fast lös-mustascher. Hamnde på fest hos reality-tv-kändisar och hånglade upp folk vars namn vi glömt redan innan natten var slut. När jag fick nog åkte jag ut till landet istället och andades tystnad. Skrev långa essäer om litteraturteorier och förstod inget alls av någonting.

2013:

Oktober 2013 och Vallgård var krispigt i höstsolen. Min tillvaro var en perfekt uppbyggd konstellation av allt jag älskar med livet. Böcker och vänner och fester. Må vara att jag älskade mina kompisar mera då än när jag var 15 år och Helsingfors mera än någonsin. Men vad hjälper det när jag trots det tröttnat på allt. Och perfekta konstellationer är lätta att ta sönder och ärligt talat fick jag nog av mig själv för länge sedan.  

2014:

Oktober 2014 och jag är 20 år. Det har gått två månader sedan jag lämnade allt jag en gång aldrig ville leva utan. Ibland tänker jag att jag vet minde om saker nu än då jag var 15 år. Men det stämmer såklart inte. Jag läser ord jag skrivit då och vill ärligt talat mest krama den där personen som står bakom dem. Säga att nej allt kommer inte alltid vara bra, men fy fan vad roligt du kommer ha det. För livet är den här fantastiska grejen som du aldrig fullt ut kan ha koll på. Och plötsligt bor du i världens drömmigaste lilla håla och vet varken ut eller in förutom att vad som helst kan hända imorgon. För det är liksom så det känns nu.

 

22.10.2014 kl. 17:58

Retrospect is such a cruel invention.

 

Igår träffade jag Sara och Nina och tog lite bilder i Stadsparken. Såg ut såhär då. Bra kuriosa kring kappan: min mormor sydde den åt mig då jag var sex år och skulle gå på begravning. Jag hatade den då men nuförtiden är den ett av mina abslut bästa plagg.

Annars då? Lider av akut livskris och framtidsångest. Prokastinerar allt jag inte vet vad jag skall göra av och ringer min mamma fem gånger på raken trots att jag vet att hon inte har något svar på de frågor jag aldrig ställer.

Så går det ibland när en är 20 år och vill för mycket och för lite och tillslut inte vet ut eller in. Ja ja blir nog bra. Nu ska jag cykla iväg för att träffa Jannica och äta kanelbullar.

09.10.2014 kl. 15:06

Vår verklighet

 

Här borta tappar jag fotfästet från verkligheten och de kontexter som vanligtvis dirigerar min tillvaro.

Här ute äter vi långsamma frukostar i trädgården och irrar bort oss i solen och fiktionen. Här simmar vi en gång i kvarten minst, sjunker ner i det svala vattnet och välbeheget. Här serveras alla måltider utomhus och utan klockslag.

Vi sitter på verandatrappan och dricker kaffe, återger anekdoter från när vi var små. Dricker iskallt vittvin och lägger tarotkort om nätterna. Här springer vi genom skogen och simmar längder kors och tvärs över sjön, fnittrar mera än vad som borde vara möjligt för att kunna flyta samtidigt.

Men visst flyter vi. Planlöst fram i en tillvaro där molnen på himlen är få och de guldglittriga solnedgångrana oändliga. Här ute somnar vi sött till nattbrisen som fladdrar i gardinerna och vaknar sedna upp till en ny dag. Här ute äter vi långasamma frukostar i trädgården och bläddrar förbi alla grymma nyheter, för de är så fruktansvärt långt borta att de inte längre vidrör vår verklighet.

27.07.2014 kl. 12:56

Puss


Bilden är från min studentdag för två år sedan.

Idag tar en av mina finaste personer på hela jordklotet studenten. Jag är ju så rysligt stolt över min Vilja. Trots att jag under min karriär som storasyster gjort mitt bästa för att lära henne diverse olika hyss har hon nästan alltid skött sig så jäkla exemplariskt att jag knappt förstår hur det är möjligt. Nåja kanske bra att jag misslyckats på den punkten. Tänker fira genom att ge henne en miljon pussar och skåla med champagne.

31.05.2014 kl. 09:41

Försommarnätter

Sommarkvällar när vi dricker skumvin vid Domkyrkan och på Esplanaden, öppnar alla fönster och vägarar stanna inne mera än små korta stunder åt gången. Middagar som sköljs ner med iskallat vittvin och värmen som inte ens skymingen som slutligen infinner sig kan råda bot på. Jag försöker väl mitt bästa att andas in allt för det är nu nu nu som allt det där vi längtat efter sker. Men att ta vara på allt är svårt för hur konserverar man doften av nyutspruckna syrener, hoppfullhet och våra skratt när vi ramlar ner för observatoriebacken någonstans mellan natt och tidig morgon.

25.05.2014 kl. 16:24

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com