Det är natten

Hej hörni! Jessica som är min studiekompis har tagit ett jättefint initiativ och startat en recensionsblogg där läsande personer recenserar såväl nyutkomna böcker som gamla klassiker. Tidigare i veckan skrev jag en recension om boken här ovan:

Det är torsdag eftermiddag första dagen av Göteborgs bokmässa och jag försöker bana mig fram genom människomassorna när jag plötsligt hör någon säga: ”Att vilja träffa en författare för att man tycker om det han skriver är som att vilja träffa ankan för att man tycker om ankleverpastej”. Påståendet får mig att stanna upp. Det är Margaret Atwood som sagt så. Fast den som nu talade var Karolina Ramqvist, med anledning att Nordstedts just gett ut hennes essä "Det är natten".

För att få en förklaring till det knäppa citatet och dessutom läsa resten av texten (och en massa andra recensioner!), gå in på Boksikt.

07.10.2016 kl. 11:46

Boktips i september

 

Medan jag hänger på bokmässan i Göteborg känns det ju ganska passande med två boktips (dessutom extra passande iom att jag köpte båda böckerna just i Göteborg på samma mässa fast september 2015)

Den allvarsamma leken – Hjalmar Söderberg

Den här är ju känd som en väldigt lättläst klassiker, om omöjlig kärlek i Stockholm i början av 1900-talet. Jag skriver utan tvekan på dom punkterna. Läste den på typ en dag under midsommarhelgen i somras, hux flux hade tre timmar i hängmattan försvunnit och ett årtionde längtan med det.

Arvid och Lydia träffas som väldigt unga, på en sommarhus vid havet, och blir supermegaförälskade. Dock måste mannen på den tiden ha medel att försörja inte bara sig själv utan också en hel familj innan han kan gifta sig, och är Arvid inte riktigt där än. Så deras vägar skils åt, och Lydia gifter sig med en äldre och rikare herreman. Tio år senare möts de igen av en slump, och inleder ett hemligt förhållande.

Jag hade ganska mycket fördomar mot boken, kanske främst eftersom jag har en så himla gubbig bild av Hjalmar Söderberg (man kan i och för sig fråga sig vilken manlig författare jag inte har en gubbig bild av och sen påbörja en diskussion om omvända fördomar men det skiter vi i nu), men var väl ändå positivt överraskad (jag menar, läste ut den på en dag, det tyder väl på att det inte var helt värdelös läsning).

Jag tror att mycket av varför folk brukar gilla Den allvarsamma leken beror på att den både är väldigt typisk för sin egen samtid, så att läsaren direkt förflyttas till hundra år bakåt i tiden, men samtidigt så pass modern att en kan läsa den på 2010-talet och känna igen sig i den (tror dessutom att den som är uppvuxen i Stockholm faller för hur staden beskrivs i den, åter igen av samma orsak, om den hade utspelat sig i Helsingfors skulle jag lätt ha gillat den dubbelt så mycket tror jag). Själv upplever jag Den allvarsamma leken som en kärlekshistoria rätt och slätt och sen inte så mycket annat.

Ps. är super sugen på att läsa För Lydia av Gunn-Britt Sundström som ska vara ett svar på Den allvarsamma leken. 1. För att det verkligen var Lydia som jag tyckte var intressantast 2. Eftersom Gunn-Britt Sundström ligger på listan av författare jag upptäckte förra året och vill läsa mera av.

 

Händelser vid vatten – Kerstin Ekman

Ifall Den allvarsamma leken gick på en dag så tog den här typ halva sommaren (iofs att den var närmare 600 sidor, vilket såklart kan ha en viss inverkan). Det var någon som ironiskt kommenterade att ”jaha det krävs att det är någon som suttit i Svenska akademien som skrivit den för att en litteraturvetare ska plocka upp en deckare” och det lite tragiska med det är ju att det typ är sant. Plockade med boken på en ”ta tre betala för två” grej och skulle knappast ha valt den här på basen av annat än författarnamnet och att jag var nyfiken just på att hon skrivit deckare från början. Anyway:

Händelser vid vatten är en ganska maffig bok, som utspelar sig i ett litet samhälle långt uppe i norra Sverige. En midsommarnatt på 70-talet sker ett dubbelmord ute i skogen. Trots ett färggrant persongalleri och många möjliga misstänkta förblir fallet oupplöst. Men mordet är inte det enda som händer just den natten: Johan, den yngsta och utstötta i en brödraskara, rymmer från samhället och liftar över gränsen till Norje med en mystiskt kvinna från Finland. Annie, en lärare från Stockholm, anländer med sin 6-åriga dotter. Hon ska undervisa i ett hippiekollektiv där hennes pojkvän bor, men ingen från kollektivet är där för att plocka upp dem när de kommer med bussen.

Tjugo år senare ser Annie en natt något från sitt fönster som påminner henne om mordet, som på många sätt lever kvar under ytan i hela byn. Och vips så börjar det hända igen.

En stor del av boken går åt till att följa upp de olika personerna och vad de haft för sig den där midsommarnatten och året som följde. Jag vet inte hur många gånger jag ba ”men huuur hänger det här ihop med dom som blev knivhuggna i tältet”, (svaret är såklart: inte alls och på alla sätt). Trots att den tar tid på sig är handlingen väldigt driven, vilket gör att läsningen aldrig känns tung eller långrandig. Dessutom är karaktärerna intressanta och språket tillsynes lika lätt som balett (heheh) (men vid närmare tillsyn just så intrikat som att göra perfekta piruetter). Vill så himla mycket prata om slutet också, men låter bli för det skulle såklart spoila det för er andra.

 

24.09.2016 kl. 09:12

Indiansommar

Den senaste veckan har väderet varit extra dreamy och livet rätt roligt också. Vi börjar för prick en vecka sedan när jag satt och väntade på Hanna på en bänk på Esplanaden och lyssnade på Aldrig bli som förr på repeat.

Sen dök hon upp och vi köpte en flaska rödvin och styrde stegen söderut.

Satte oss på en parkbänk och drack vinet och talade om livet. Vet inte var jag skulle vara utan Hanna ibland <3

Det var ju design week just då så efter att vi tömt glasen gick vi bort till Skillnaden och Onar som hade någon slags releasefest. Träffade kompisar där och drack gratis drinkar och sånt. Jag och Linn hade ett minigräl som ofc var helt obefogat och när vi kom fram till det så gick vi till Diana-parken och delade på en lonkero och svor evig vänskap typ.

Annat som jag gjort är t ex gått runt i Berghäll. Har till skillnad från ca alla jag känner i min ålder aldrig längtat efter att flytta dit, men ändå att Torckelbacken kanske är stans finaste kvarter.

Har också gjort såna klyshiga saker som *suttit på uteserveringar, läst böcker (ok bara en bok) och spanat på folk som går förbi*.

På tal om boken. Den har jag läst en hel del fast jag aldrig tycks komma någon vart. Dock att den är väldigt fin så hänger gärna i den länge länge, men ändå knäpp känsla att jag läser och läser men hundörat tycks inte flytta sig nämnvärt framåt?

I måndags visade de Casablanca som utomhusbio vid Mattolaituri. Har sett filmen kanske 3-4 gånger och varje gång missar jag lite presentationen av de olika gubbarna som jobbar för polisen (eller är tyskar?) och är därför förvirrad över vem som egentligen vill vad.

Jag tänker också alltid att jag borde vara mer provocerad över hur gubbig den är och hur hjälplösa kvinnorna (eller allstå: en kvinna) är (typ när Ingrid Bergman lutar sig mot Humphery Bogart och säger "I can't think, you have to think for the both of us" och han bah: japp japp det ska jag göra, oroa inte ditt lilla huvud med någonting alls).

Fast sen slutar det med att dom spelar "As times goes by" och jag bah: whatever jag dör det är ju så romantiskt och tragiskt och fint ändå.

Fast vad annat kan man ens tycka när horisonten ser ut såhär i bakgrunden??

På tisdagen körde jag mina morfäräldrar till min mormors barndomsgård som ligger typ 40 min utanför Helsingfors. Där finns en äppelträdgård t ex med så mycket äpplen att jag får pyttelite svindel och ångest.

Vi plockade lite av dom som var röda och fina. Sen drack vi kaffe och åt äppelpaj och pratade om årtionden som gått. Det är sjukt egentligen, hur lite man vet om sina föräldrars och deras föräldrars liv från tiden innan man själv föddes. Vet inte varför men den senaste tiden har jag varit helt orimligt intresserad av det.

Sen ska vi inte glömma att det egentligen är mitten av september och att jag går på föreläsningar och äter på unicafe igen. Mellan varven har jag och Saga suttit på Domkyrkans trappor och pratat om allt som är fel med världen (ni vet terrorism, Donald Trump, Helsingin Sanomats kolumnister, nedskärningarna på Universitetet för att nämna några saker). Sen gick vi på föreläsning och för att bli klokare och i framtiden kunna motverka all idiotism som finns out there.

När jag stod i köket på kvällen och lagade middag badade hela rummet i ett rosa sken från solnedgången utanför. Det ser ut så ca varannan kväll men jag tycks aldrig bli van utan blir lika hänförd varje gång horsionten färgas rosa.

Imorse låg det dimma över Skatudden och från och med nu lovar de mera moln och mindre indiansommar. Jag ska packa ihop mina saker och efter min föreläsning ska jag åka till landet över en långhelg. Ska läsa ut In Transit, skriva klart en text jag haft hängande och promenera i skogen åtminstone. Möjligen även dricka rödvin och kolla på deckare med min mamma. ha en fin helg ifall vi inte hörs innan den är slut <3

15.09.2016 kl. 09:44

Sommarläsning

Har varit skralt med boktips här i sommar, men här kommer i varje fall tre stycken som jag läste på bryggan när jag rymt från stan en vecka i juli.

Efter Ekot – Den här lilla pocketen råkade jag dra ut ur hyllan på Akademen när jag dödade tid där i juli. Impulsivköpte den pga fint omslag (lol världens mest seriösa litteraturvetare) och läste den sen på två dagar senare samma vecka. Olivia Bergdahl är ett sånt där wonderchild som blev svensk mästare i Poetry Slam som 17 åring, och Efter Ekot är hennes debutroman. Boken utspelar sig i Göteborg, där de dricker öl på Andra Långgatan, springer i kapp över Järntorget och nästan aldrig går på sina föreläsningar på Universitetet. Men den utspelar sig också på Västgötaslätten dit Fanny åkt för att hälsa på sin mormor. Eller rättare sagt dit Fanny flytt undan allt som hänt.

Efter Ekot är en bok om kärlek, om destruktiva förhållanden, om att tappa bort sig själv i någon annan. Den vände inte direkt upp och ner på min världsbild, men gillade den på väldigt många sätt.

SHAM – Jag har ett ganska älska-hata förhållande till Monika Fagerholms böcker, där jag dels tycker de är briljanta och dels tycker de är så ansträngande och störiga att jag bara vill låta bli att läsa. SHAM är inget undantag. Novellsamlingen handlar om tonårskap: identitet och sexualitet, om förhållandet till omvärlden, om den egna kroppen, om kärlek, vänskap, besatthet.

Har överlag ganska svårt för novellsamlingar. Istället för att gå in i en historia så som med romaner läser jag novellsamlingar på löpande band, utan att fastna vid innehållet för mera tid än det tar att ta sig till punkt. Då blir innehållet ofta lite lösrykt, efteråt minns jag bara ca hälften av novellerna. Så även med SHAM. Men de noveller jag minns är så underliga och amazing på just rätt sätt. 

Resa med lätt bagage – Just som jag klagat över novellsamlingar (obs att ja gillar noveller som enskilda verk väldigt mycket) kommer här en till. Så som namnet anspelar handlar dessa noveller om folk på resa, folk som är borta hemifrån, folk mellan olika ställen, folk i stunder av avsked.

Jag älskar Tove Janssons berättelser och sätt att skriva: det är så självklart och flytande och tillsynes enkelt, men samtidigt alltid fullt av överraskningar.

18.08.2016 kl. 12:27

Maken av Gunn-Britt Sundström

Länge sedan boktips igen! Har varit så himla insnöad i min kurslitteratur men nu äntligen är jag kvitt den för ett par månader (eller älskar ju verkliegn mina studier, ju längre jag kommer i dem desto mindre vill jag sluta, men behöver verkligen en liten paus nu). Anyway! En bok jag läste i våras som jag tänkt blogga om tusen gånger är i varje fall denna: 

Martina och Gustav träffas efter en föreläsning en dag i slutet av 60-talet. Gustav bjuder ut Martina, som först inte verkar speciellt intresserad. Men så småningom blir de ihop och kära i varandra. Romanen följer deras åtta år långa förhållande genom dess ljuspunkter och svårigheter, uppbrott och återföreningar. Det händer såklart en hel del i deras liv under åren, men romanens bärande tema är just deras förhållande. Frågan är inte om Martina och Gustav älskar varandra eller inte: de gör det. Frågan är vad som händer sen: när kärleken inte räcker för att få den gemensamma tillvaron att gå ihop, när de respektive parterna har olika synsätt och förväntningar på hur deras kärlek, samlevnad och förhållande ska manifesteras.

Jämställdhet är ett genomgående tema för boken, även om det aldrig skrivs rakt ut. Feminism är ständigt närvarande i Martinas diskussioner med henne vänner, men framförallt något som är centralt i hennes och Gustavs förhållandeproblematik: att det måste gå på bådas villkor, vara rättvist och jämställt. Martina tar frikostigt för sig av livet, på ett lika självklart sätt som någon snubbe, medan Gustav ständigt tvingas kompromissa, och tänka om.

Förutom att boken innehåller briljanta diskussioner, med referenser till såväl stora tänkare som populärkulturella fenomen, är det en även en tidsresa till Stockholm på 1970-talet. Martina och Gustav cyklar runt staden, hänger på universitetet, klampar runt i träskor och söker växelmynt för att kunna ringa från telefonkioskerna.

Maken utom 1978 och var en succé redan från första början. Nu nästan 40 år senare är den fortfarande lika läsvärd, aktuell och underhållande.

 

30.05.2016 kl. 15:14

Bovetegröt och Bröderna Lejonhjärta

Vilken radiotystnad här inne dom senaste dagarna. Whoopise, så blir det ibland. Fick i alla fall lite dåligt samvete när jag kom på det så fick dra till mig classic bloggtrick: fancy söndagsfrukost.

Är helt besatt av bovetegröt atm. Det här är min favoritkombo:

  • 2 dl vatten
  • 1,5 dl boveteflingor
  • salt och socker (obs kan såklart utelämnas men jag gör det inte för gillar ju när mat smakar gott coh salt + sött är alltid vinnande kombination)
  • kardemumma (min andra besatthet förutom bovete)

Koka upp allt, toppa sen med banan, blåbär, kokosflingor och oatly och honung. Inte svårare än så.

Till frukosten har jag läst Bröderna Lejonhjärta som är vår följande bokklubbsbok. Malin och jag har gått en kurs i barnlitteratur och vi hypade Astrid Lindgren så mycket senaste gången så tillslut bestämde vi oss för att läsa henne allihop.

Hoppade förövrig över första delen när dom dör för orkade verkligen inte med nån gråtfest här på söndagförmiddagen. Dök rakt in i körsbärsidyllen istället. Nu är jag typ halvvägs och allt är sjukt spännande. Alltså folk, barnlitteratur är världens mest underskattade genre, just saying.

Ska forstätta läsa nu, Skorpan ligger i en gråtta och spionerar på fienden och jag minna inte alls vad som kommer att hända.

20.03.2016 kl. 12:41

Män kan inte våldtas.

Ett boktips kommer lastat, lämpligt feministiskt dagen till ära dessutom.

Märta Tikkanen skrev Män kan inte våldtas 1975 men boken är minst lika aktuell idag som då.

Boken handlar om Tova Randers. Hon är frånskild och har två tonåriga söner, hon bor i Tölö och arbetar som bibliotekarie. Tova är på alla sätt ganska vanlig och lever ett tämligen trevligt liv. På sin 40 års födelsedag går hon ut för att äta en biff och ta sig ett glas. Där träffar hon Martti Wester som bjuder henne hem till sig för ett glas likör. Hemma hos honom våldtar han henne. Istället för att anmäla brottet går hon hem och skäms. Men ur skammen växer sig en hämndplan fram. Tova bestämmer sig för att våldta sin våldtäcktman. 

Parallellt med Tovas hämndplan får läsaren följa med hennes inre monolog, där frågor kring kvinnornas ställning, (fri)sexualitet, kärlek och maktförhållanden dominerar. Tova fundera mycket kring hierarkin på hennes arbetsplats, på tidigare förhållanden och vad de betytt för henne, på hennes söner och på hur de ska växa upp till att bli män.

Män kan inte våldtas är en rolig, spännande och på många sätt lättläst bok. Den är relativt kort, men den rymmer enorma frågor som vi 40 år senare ännu inte tyckts hitta vettiga svar på. När vi i vår bokklubb prisade Beckomberga till höjderna och sedan ändå bara gav den 4/5 stjärnor undrade vi lite vilka böcker som liksom ens kan få 5 stjärnor.

Det här är en sån bok. Jag hoppa satt vi om 40 år kommit lite längre i den femisistiska kampen, kanske till och med till en punkt där den 8 mars skulle framstå som lite onödig. Tills dess tycker jag att alla ska läsa den här boken, istället för att köpa en massa rosor.

08.03.2016 kl. 11:28

Onsdag med djungelfeeling, lunchdejt och teaterbesök.

Måndag igen! Allstå hänger inte riktigt med i veckorna just nu, de bara flyger iväg hux flux medan jag försker hinna med. Anyway. Här kommer ett inlägg om förra veckans onsdag:

Dagen började i mitt rum. Jag har fått ett skrivbord och har därmed börjat jobba mera hemmifrån. Lömsk med så ljust sovrum och drömmig utsikt, kan fastna här i timmar. Linn har dessutom flyttat över en växt från sitt rum till mitt (olkart varför?) så nu finns det dessutom djungel-feeling över det hela.

Efter dagens föreläsning var det dags för lunchdejt med Linn och Maria.

Åkte till Kipsari i Taiken och åt någon god veggo-historia med sötpotatis och bönor och stuff. Sen pratade vi om pk-trender som t ex att allt för några år sedan kretsade kring miljöfrågor medan det nuförtiden är mer mänskliga rättigheter, antirasism och feminism. Eller var det bara vi som tycker detta?

Sen blev det kväll och jag mötte Saga på Svenska teatern. Dom har ett nytt projket där de uppmuntrar till att blogga om teater och bjöd mig därför på en fribiljett. Jag hade glömt plånboken hemma och Saga fick därför bjuda mig på skumpa. Kände mig *forever spoiled*.

Anyway: vi såg Sånger vi randen av ett grått hav. Pjäsen handlar om en liten by vid Östersjöns kust och dess invånare, som alla är lite knäppa på sina egna sätt. Stämningen är grå och domedagsaktig: men ändå just i sin tragiskhet ganska rolig. Kunde liksom inte bestämma om det var en dystopi eller komedi.

Jag gillade den anyway! Tyckte om att de använt sig av lite andra berättartekniker och att de blandade in inslag av film, även om det som tittare tog en stund att vänja sig vid det och det ibland blev lite väl kaotiskt på scenen med allt roadande.

Efteråt gick jag hela vägen hem. Kolla hur fint allt glittarde i det svarta vattnet. Tycker förövrigt det är skönt att få gå eller sitta ensam en stund efter att ha varit på typ teater eller film, att liksom inte genast behöva slängas in i vardagen, utan i lugn och ro få fundera på det en sett.

 

29.02.2016 kl. 12:23

Tre briljanta böcker jag läst hittills i år

Beckomberga- Sara Stridsberg

Sara Stridsbergs senaste roman kretsar kring Beckomberga mentalsjukhus och dess historia som institution, tidskapsel och en värld för sig. I berättelsens centrum står Jackie, som i vuxen ålder återvänder till sina minnesbilder från barndomen hon spenderade innanför sjukhusets portar, där hennes pappa var inlagd. Beckomberga är en familjesaga, som sträcker sig över fyra generationer. Det är en beskrivning på den skeva gränsen mellan att vara frisk och vara galen, mellan ljus och mörker, lycka och olycka.

Hade svårt att börja läsa något nytt efter att jag var klar med den här, för det gick inte riktigt att släppa taget. Lätt den vackraste boken jag läst hittills i år!

Århundradets Kärlekssaga- Märta Tikkanen

Det här är ju en klassiker! Hade förvisso läst utdrag ur den tidigare, men i januari läste jag den från pärm till pärm, och ba wow. Måste pausa då och då för att liksom kunna ta in allt. Diktsamlingen handlar om alkoholmissbruk, familjevåld, drömmen om ett jämställt äktenskap, och inte minst – besinningslös kärlek.

Århundradets kärlekssaga är fullkomligt briljant på ett självklart och okonstlat sätt. Om ni inte läst den: ba gör det, typ imorgon.

M Train- Patti Smith

Patti Smith skriver om sitt skrivande och om det liv som omringar hennes skrivande, om resor hon gjort och människor hon träffat, sånt som inspirerat henne. Hon skriver om sin besatthet av nordiska detektivserier, om sina katter, om Cafe Ino där hon sitter och skriver. Hon skriver om ensamheten som fortfarande finns kvar efter att hennes man dött, hur hon gråter på flygplan, blir full i Tokyo men gamla vänner. Hon skriver om huset hon drömmer om och om huset hon köpt, som förstördes i en storm och som hon tänker bygga upp igen.

Jag fullkomligt älskade Just Kids (finns det någon enda person som inte gjorde det?). M Train är helt annorlunda, men jag fullkomligt älskade den också.

 

24.02.2016 kl. 09:55

The Double

I förrgår såg jag en så himla bra film! Alltså den var ba briljant på alla sätt en film kan vara. Ljuset, ljudet, musiken, scenografin, karaktärerna, storyn, humorn, allvaret – allt fick fulla poäng.

The Double handlar om Simon James som lever ett ganska ensamt liv. Han har jobbat på samma kontor i sju år och är duktig på det han gör, men nästan ingen tycks lägga märke till honom. I hemlighet är han förtjust i Hannah som bor mittemot honom och jobbar på samma kontor men en annan avdelning. Men Simon vet, klassisk nog, inte ur han ska kunna lära känna henne. Sen en dag börjar en ny kille på Simons jobb. Han heter James Simon och är Simons raka motsats: utåtriktad, energisk, oförskämd och charmig. Och dessutom ser han på pricken likadan ut. Då börjar det hända saker.

Sen ska jag inte spoila mer. Men alltså, den här filmen bygger upp en helt egen värld, den är mörk och absurd och fantastiskt rolig. Se den här filmen. Gör det.

12.01.2016 kl. 14:31

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com