sommarliv


Sommargifs från 2011

Verkligheten börjar vänja sig vid vardagen men rutinerna har som tur ännu inte infunnit sig. Och de får gärna ta tid på sig, till september minst.

Jag jobbar ganska mycket (men skrattar ännu mera). Timmarna går ganska fort och jag är konstant lite osäker på vilken veckodag det är. På väg hem från jobbet ringer kompisar och undrar om jag kommer ut på ett glas och visst varför inte. Ett glas blir några (ja, allt som oftast) och sen ligger jag i min säng och sträckläser dikter långt in i natten. Köper lite flowbiljetter och lite klänningar. Ikväll skall jag dricka ljusrött skumvin.

Känner mig obeskrivligt fri. Det är så som sommalivet skall kännas.

(Det finns massvis jag vill skriva och berätta om från railen, men nu är jag lite osäker på hur och på vilket sätt. Det var en så sjukt fantastisk resa och upplevelse, men jag tänker att jag tar en paus från det och återkommar när jag fått lite distans och klarhet.)

18.07.2013 kl. 15:44

Hemma igen

Spårvagnarna kan man tydligen inte lita på men gatorna, gränderna, parkerna, dom är precis som dom skall.

Och jag kan åka bort, tillhöra andra städer och ställen. Men Helsingfors kommer jag inte ifrån. Spårvagnarna skramlar och måsarna skriker och havet glittrar något förfärlig. Alla gathörn svämmar över av nitton år fyllda av alltför mycket för att ens kunna börja formulera sig. Och så får det gärna vara:

- När vi sitter i parker och på köksgolv och alla talar kors och tvärs och i mun på varandra och fy fan vad bra vänner jag har och visst har jag saknat dem mera än jag insett.

- När jag umgås med min ruffsiga vackra underbara kloka lillasyster 25 timmar i sträck och hon tvingar fram sanningar ur mig jag knappt visste existerade.

- När vi fyllda av skratt rusar ner längs Skrapskyttegatan, över femkanten och in i butiken just i tid för att köpa öl innan klockan blir för mycket för sånt.

- När jag blir hemskjutsad på en skramlig pakethållare i gryningen och vattnet i Tölöviken ligger spegelblankt och reflekterar Fågelsångens villor och Borgbackens pariserhjul och jag tänker att resten av Europa i alla ära men kanske är det så att det inte blir vackrare än det här just nu.

Dessutom har jag förvånansvärt roligt på jobbet och den tid som finns mellan de där timmarna som luktar jordgubbar fylls i rasande fart av saker som får mig att le. Jag tror att lycka känns ungefär såhär.

16.07.2013 kl. 22:22

Cabin-crew cross check report please.

Dödar tid på jobbet. Skriver onödiga och nödvändiga listor som jag sedan prickar av i slumpmässig ordning. Vandrar längs havet, äter brunch och dricker skumvin i parken. Ser två stycken filmer men låter bli att följa med i handligen. Kopierar pass, köper biljetter, googlar hostell. Mellan varven träffar jag människor och tar farväl. För några dagar, ett par veckor, en månad och hela livet. Det rycker i av rastlös föväntan i benen. På fredagen lämnar jag landet och när jag återvänder tänker jag inte längre vara samma person.

12.06.2013 kl. 21:19

sommarbarn i stan

Jag tänker på en förmiddag i februari. Och jag tänker på allt som hände sen. Jag tänker på de senaste dagarna, på Helsingfors och på det som formger mitt liv. Och jag tänker att vad som än kommer till näst är det här tiden att leva. Unga, oansvarsfulla, kanske ganska lyckliga.

09.06.2013 kl. 23:07

junidagar

På måndagen åkte jag och min mamma på en liten semester. Först gjorde vi en liten roadtrip genom halva nyland och vid 22 tiden på kvällen kom vi fram till mitt bästaställe.

Såhär skrev jag i mina anteckningar då:

"Svänger in på gården, parkerar bilen och drar upp handbromsen. Rusar på rastlösa ben genom det daggvåta gräset ner till vattnet. Stiger ut på bryggan. Andas in. Himlen reflekteras i sjön eller sjön reflekteras i himlen eller både och finns det någon skillnad ens. Solen har försvunnit bakom grantopparna men det är fortfarande alldeles ljust. Luften är förgätmigej färgad. Och jag tänker att nu stannar jag bara här. Föralltid.

För var annanstans i världen skulle jag vilja befinna mig?"

Två dagar senare uppdaterade jag anteckningen såhär:

"För juni i Finland är så sprudlande. Vi kan dra hur djupa andetag som helst och ändå inte ha andats in all grönska all värme allt liv. Mitt på dagen är luften så kvav att man knappt kan andas, jag stiger ner i den svala sjön var tjugonde minut och det räcker ändå inte för att hålla kroppstemperaturen normal. Men om nätterna antar ljuset en svag nyans av rosa och luften är mjuk som vadd. Tre på morgonen håller koltrasten en spontan konsert utanför mitt fönster och trots att jag äntligen lärt mig somna ligger jag vaken och lyssnar. För inget i hela världen kan störa mig just nu. Eller okej, det som möjligen stör mig är att jag flyr fältet om en vecka och missar de ljusaste nätterna och den tidiga sommarens rus.

Men men, återvänder till smultronskörden och högsommaren. Så då gör det inte så mycket."

 

07.06.2013 kl. 15:55

sista dagen i maj

Sista dagen i maj hade jag och Hanna bestämt oss för att ha picknick-dejt. Jag vaknade tio minuter efter att jag borde ha befunnit mig vid sandviken så det slutade med att vi träffades 1,5 timme efter tidpunkten vi ursprungligen bestämt. Jag brukade vara punktlig, men sen träffade jag Linn och Hanna och nu är jag tydligen inte längre det. Hur som helst köpte vi olivbröd, brie och körsbärstomater som vi sedan åt över ångest- och skrattfyllda och diskussioner.

Att den här människan berövat mig min punktlighet och respekt för tidtabeller är synd för andra människor men mig kvittar det för hon har gett mig så otroligt mycket annat som aldrig kan mätas i vare sig tid eller andra onödiga av människan uppfunna mått.

04.06.2013 kl. 18:29

För jag vet att den här våren kommer döda mig.

Alltså blir inte klok på den här våren. Känner mig konstant så brutalt lycklig och gråtfärdig samtidigt. Solstrålarna gnistrar i de nyutspruckna löven och det gör ont för inget som är såhär vackert kan överleva mera än några korta flyktiga ögonblick.

15.05.2013 kl. 22:51

ett två tre

Alltså livet. Tänkte mest säga att jag är så himla fucking kompiskär i dessa två. Minns inte när vi blev ett självklart samband men vet att jag vill umgås med dem ända tills jag blir en skruttig gumma. Alltid ha dem högst på min senaste ringda lista, alltid kunna sitta på golvet och dricka vin tillsammans. Argumentera högt om ekoelitism, hypa framtiden och nuet, trösta, krama, skratta. Susa ner längs Runebergsgatan med famnen full av ballonger. Dra fingret längs världskartan och säga att vi kan åka vart vi vill. Huttra lite i kylig majnatt men veta att det som är tryggheten i livet finns alldeles invid, och just nu är det här vi väljer att vara.

11.05.2013 kl. 11:08

Det tar en del år, en del sår, att bli ung.

För några dagar sedan bläddrade jag av förekommen anledning igenom halva arkivet här på bloggen. Var redo att ångra ungefär hälften (och en del inlägg ser nog aldrig mera ljuset av dagen) men redan då jag kommit till förra sommaren ändrade jag inställning. Håller definitivt inte med allt som mitt 15, 16, 17 och 18 åriga jag skrivit, men kom samtidigt på att jag nog inte ångrar vem jag varit.

Istället var det överraskande roligt att läsa om allt vi hittat på, skratta åt hur dumma vi varit och överraskas av att vi trots allt tycktes ha en del vett i hjärnan. Att se ens liv vävas samman av minnen, personer, platser och länge sedan bortglömda ord för att bilda emotionella kurvor som virvlar fram mellan hemliga meddelande som bara jag själv kan tyda. Att inse hur vissa saker ändrats så drastiskt medan andra knappt gjort det alls. Ganska fint egentligen.

Tänkte att jag samtidigt kunde kolla lite och jämföra hur maj sett ut genom åren:

2009:

Finns minimalt med bilder men jag och Rosa åt i alla fall glass vid Eirastranden. Hennes hår var lika blont och ruffsigt då som nu, mina fräknar har inte försvunnit och jackan är fortfarande samma. Den dagen minns jag att vi promenerade runt i Eira och talade om hur våra liv skulle se ut när vi var typ 20 och redan flyttat hemifrån och studerade och levde självständigt. Kom fram till att jag helst ville bo någonstans i dessa kvarter och bara hänga med kompisar och läsa böcker alla dagar. Om jag inte uppnår något annat i livet kan jag i alla fall säga att jag uppfyllt mitt 15:åriga jags dröm.

2010:

Maj 2010 minns jag mest som en dimma av lycka. På valborg dansade vi vals vid lippakiskan i duggregn men annars slutade solen aldrig skina.Vi åkte på utflykter istället för att ha lektioner och solade i parken alla raster. Linn och jag kom på knäppa idéer mest hela tiden. Vi hade bland annat picknick i en rondell och klättrade upp på hennes tak via en livsfarlig stege. Smög vi in på barerna trots att vi var flera år ifrån myndiga och rusade ner längs skillnaden för vi så totalt höga på livet. Vissa dagar känns det som att vi trots allt vuxit en hel del sen dess, men andra dagar är jag inte helt säker.

2011:

Firade in maj med hallonsöta drinkar i plåtburkar på Linns tak. Några dagar senare bytte vi ut det sötsliskiga rosa mot stark, mörkorange öl och vände upp och ner halva östra Europa på vallfärd genom förintelsens minnesmärken. Mitt hjärta slog i otakt på grund av för mycket känslor som rusade från ena ytterligheten till den andra men om jag skulle få göra om en resa i mitt liv skulle det antagligen vara denna.

Annars invaderade Hanna och hennes sjömansklänningar mitt liv och tillsammans ältade/älskade vi livet (vid den punkten har inget nämnvärt ändrats). Syrenerna doftade intensivt och jag visste att jag inte skulle få vad jag ville men kunde inte låta bli att vara lycklig ändå.

2012:

På papper heter det att jag jobbade och läste på inträdesprov men egentligen gick jag mest längs solvarma gator och läste Murakami under vårt blommande äppelträd. Drack skumvin i kvällssolen var och varannan dag och var osäker på om livet var den bästa eller sämsta uppfinningen som fanns. Linn, Maria och jag flydde allt ansvar och ramlade runt ett körsbärsblommande Edinburgh i en vecka. När vi kom hem fick jag totalabstinens av att inte se dem ständigt och konstant.

En eftermiddag mötte jag Saga vid trapporna jag numera sitter på varannan dag och vi skrev inträdesprov och det är lustigt att tänka på att vi inte alls umgicks hela tiden då och att Porthania kändes väldigt skrämmande och bibliotekets stora fönster var täckta av byggplast.

Och nu, 2013:

Det går ju inte att sammanfatta en månad som knappt kommit igång men jag promenerar längs pastellfärgade gator, inreder mitt nya hem och drunknar under litterärhistoriska uppslagsverk. Planerar sommaren som är till bredden fylld av potential, skrattar mycket och ger fan i att sova. Imorse hade björkarna fått pyttesmå löv och ikväll tänkte jag träffa min bästa flickor och spontant dricka vin för det är onsdag och vi är unga.

07.05.2013 kl. 22:00

hej då

Hoppar av spårvagnen, korsar Bulevarden och promenerar genom koffparken. Det är förra torsdagen och plötsligt inser jag att om mindre än en vecka kommer det här inte längre vara hemma. För nu har mina fyra månader gått och idag packar jag upp allt och slänger nyckeln genom brevluckan.

Hej då hem som badar i solsken hela eftermiddagen. Hej då nudelmiddagar i soffan, spontana vandringar längs havet, förfester på golvet. Hej då till mera kvadratmeter än jag behöver, litervis med lakritste och nära till det mesta. Hej då till att kompisar ringer på dörren sent på kvällen och undrar om vi ska hitta på nåt. Hej då till Fabriksgatan som badar i solnedgången när jag kommer hem. Hej då till grannens hund som väcker mig om morgonen. Hej då hemma.

Ikväll åker jag till mina föräldrar och när jag överlevt Valborgsfirandet flyttar jag till Vallgård. Det kommer bli svinbra det med.

29.04.2013 kl. 17:25

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com