Instinktivt saknade jag hans ögon, eller kanske bara reflektionen av mej själv i dem.

För ett par veckor sedan läste jag Välkommen till den här världen av Amanda Svensson. Hade hört så väldigt mycket bra om den och blev definitivt inte besviken.

Boken handlar om Greta, Simon och Claus, tre unga personer i Köpenhamn. Den handlar om att gå ut hela tiden, om champagne som flödar, musik som dunkar och hjärtan som är trasiga. Den handlar om svårigheten i att kommunicera med varandra och hitta sin plats i den här världen.

Språket liksom dansar fram på sidorna och om boken var min och inte bibliotekets skulle jag sträcka under säkert hälften av meningarna för de är så väldigt citatvänliga.

Bildkällorna hittar man här.

20.08.2013 kl. 10:53

sommarläsning

Sedan jag fick ledigt från mina studier och fick ägna all min läs-tid åt enbart lustläsning har jag läst så väldigt många fantastiska böcker. Här kommer två tips på ultimata böcker att läsa när det är sommar och man har semester.

Bonjour Tristesse hade jag spanat in en längre tid och sedan äntligen en dag köpte jag den och låg sedan fyra timmar i gräset och sträckläste den.

Boken handlar om sjuttonåriga Cecile som spenderar sommaren på rivieran tillsammans med sin pappa och dennes unga älskarinna. Hon ligger mest på stranden, kysser pojkar i solen, röker för mycket cigaretter och dricker sig full tillsammans med sin pappa och hans vänner. Konflikten inträffar då pappan träffar en kvinna i sin egen ålder som han vill inleda ett seriöst förhållande med. Då vaknar svartsjukan hos Cecile och hon kokar ihop en plan för att bli av med detta nya hot.

På alla plan en alldeles underbar liten bok. Allt är väldigt dekadent på det där vackra sättet som det bara kan bli när man är sjutton år och i sin ungdom helt odödlig. Boken är väldigt lättsint men inte det minsta ytlig, tvärtom. Jag älskade den och kan både början och slutet utantill.

Jag kände mig lite skyldig då jag egentligen aldrig bekantat mig med Tove Jansson som författare så därför köpte jag i våras Sommarboken. Jag smygläste den under tysta jobbturer och den fick  timmarna att flyta iväg betydligt snabbare.

Boken handlar om Sofia och hennes farmor som lever ett sommarliv i skärgården. Den gamla livsvisdom som följer med åren möter det infantilt uppriktiga barnahuvudet och följden blir ett antal kapitlen metaforiska funderingar om livet. Man kan läsa kapitlen enskilt eller efter varandra och säkert hur många gånger som helst innan saften är utpressad. Tove Jansson är definitivt inte ett överskattat fenomen.

Bildkällorna finns här och citaten från Bonjour tristesse stal jag härifrån.

24.07.2013 kl. 23:20

påsklovet


Träffade Rosa i solskenet. Vi drack kaffe och tog igen allt som hänt under de fyra (!!!!) veckor vi inte hunnit ses. Eller allt och allt men det viktigaste.

Hundvaktade den här sötnosen på landet. Snällaste knäppaste lustigaste hunden.

Sov tätt intill min syster två nätter i rad och pratade hemligheter.

Läste slut den här.  Om ett knippe människor i Turkmenistan i början av 1900-talet. Om kärlek, lojalitet och gott och ont. Så sorglig och vacker.

Ätit scones till frukost två dagar i rad. Andra dagen även müsli och havremjölk.

I lördags var det fest. Vi trängdes i min soffa och på golvet och överallt och senare fortsatte Sarah, jag, Saga och Anna ut. Dansade tills sommartiden tog nattens sista timme och sen dansade jag kanske ännu när jag promenerade hem.

Igår åt vi påskmiddag hos mina föräldrar. Min Pappa berättade om sin resa till New York, vi talade om böcker och studier och våren som är så himla sen. Sen åkte jag hem och såg en helt underbar film. Bra sätt att avsluta mars.

 

 

01.04.2013 kl. 11:57

fragment av veckan som varit

Har varit väldigt lat med kameran under den senaste veckan men här kommer i alla fall lite saker som fastnat på bild.

Träffade min mormor, åt maffig räksmörgås och drack len cappuccino. Talade om viktiga saker och jag tycker så rysligt mycket om henne.

Maria och Saga kom hit på torsdagen. Vi gjorde citornpasta (en av mina favoriter förövrigt) talade länge och drack mängder med te. Så kunde alla mina torsdagskvällar se ut.

På lördagseftermiddagen träffade jag Rosa. Vi talade i mun på varandra och båda höll på med ca fem historier samtidigt. Så kan det gå när man inte setts på länge. Fina finare finast.

Efteråt träffade jag mina kusiner och syskon, åt nepalesiskt och gick sedan för att se Life of Pi. Den var rysligt vacker och mäktig, ganska rolig, lite spännande och ibland väldigt sorglig.

Bildkällorna till dessa finna här.

Söndagen var extremt slö. Försökte ta mig igenom lite Strindberg men klarade helt enkelt inte av att koncentrera mig. Tvättade lite byk och gjorde fantastiskt god lunch istället. Skärgårdslimpa med stekt ägg, spenat och lite krydda. Efter att jag tagit bilden svängde jag dem mot varandra, åt och steg upp och gjorde en ny sats. Dödsgott!

Mot kvällen tog jag trots allt tag i dagen och räddade mig själv från rastlös-helvetet genom att åka iväg till gymmet, träffa Saga och senare dricka otaliga koppar te ur små pastellfärgade kannor på Tori.

Det var ungefär det, idag har jag tränat, träffat min mamma över falafel-lunch, haft föreläsning och pluggat. Har väldigt stressiga vecka på kommande, men också väldigt rolig tror jag.

 

04.02.2013 kl. 23:12

Den engelska patienten



Jag bara måste skriva om den Den engelska patienten av Michael Ondaatje.

Den handlar om en grupp människor i norra Afrika åren innan andra världskriget.
Samtidigt handlar den om Italien åren efter kriget, om en sjukskötare som åtar sig att ta hand om en  brännskadad man som ligger för döden. Han har tappat sitt minne och ingen vet vem han är, men han kallas den engelska patienten. De bosätter sig i ett gammalt kloster och får snart sällskap av den mystiske Caravaggio och Kip, en indisk man som röjer minor i området.

Mitt bland cypresser, mognande plommon, öken expeditioner och stekheta kvarter i Kairo ringlar en brutalt vacker, passionsfylld och väldigt skör kärlekshistoria fram. Försiktigt ser man sambandet och så småningom vecklas det tragiska sanningen fram

Jag såg filmen för flera år sedan och mindes att den var rysligt vacker men inte så mycket mer. För två somrar sedan läste jag nästan hela boken, men eftersom den var på engelska och språket rätt så hackigt och invecklat blev den lite på hälft. Såhär skrev jag om den då:

"It's very beautiful and heartbreaking on almost every page"

Tyckre fortfarande precis lika. För några dagar sedan såg jag filmen på nytt och fick gåshud av varannan scen ungefär. I slutet grät jag så mycket att hela min hals och mina nyckelben var våta av tårar. Men åh vad fin den var, snälla om ni inte läst eller sett den, gör det.




 

06.01.2013 kl. 17:29

The Namesake





Min finaste bok just nu är ”The Namesake” av Jhumpa Lahiri. Jag fick den till studentgåva och började läsa lite sporadiskt i juli. Men ju länger jag kom in i historien, desto ivrigare tog jag upp boken. Aldrig har tågresan från Helsingfors till Karis gått lika fort som när jag läste de sista kapitlen. Efteråt hade jag gåshud ungefär och kunde inte läsa en hel bok på länge för absolut inget kunde mäta sig.

Boken handlar om den indiska familjen Ghanguli och deras liv i USA från slutet av 60-talet till nutid. I fokus står sonen Gogol, som kämpar med balansgången mellan sin indiska bakgrund och den amerikanska kultur han blir infödd i. Vi följer med i de olika livsskedena, allt ifrån födelsen och den tidiga bandomen, via skolstarter, fester och första förälskelser, till vuxenlivet och det ansvar det innebär. De små trivialiteterna vävs in i större sammanhang och bildar en heltäckande beskrivning på en människa och det liv som omger honom.

Författarens sätt att skriva är detaljrikt, intimt och så rysligt rätt. Jag har svårt att sätta fingret på varför jag tycker boken var så himla bra, men jag tror det beror på att den var så välskriven och kändes så verklig. Så fruktansvärt rakt och precis mitt i prick!







Bildkällorna
12.10.2012 kl. 11:09

himmel över london




På några intensiva junidagar sträckläste jag Himmel över London av Håkan Nesser. Den handlar om Leonard Vermin, London, och ett kärleksdrama som splittras av ett tudelat Europa. Boken rör sig på flera olika plan, dels under 60-talet, då händelseförloppet tar sin början, och dels i vår samtid, där det hela skall avrundas. Vi möter en brokig skara människor, som på olika sätt verkar vara kopplade till varandra och till den röda tråden som är Leonards liv. På många vis är det en spionhistoria, förföriskt uppbyggd med beroendeframkallande inslag. Läsaren ser samband och gradvis läggs pusselbitarna på plats. Tempot och spänningen ökar mot slutet och den allra viktigaste och mest avgörande informationen ges först på de sista sidorna.











Alldeles fantastisk, läs den! (Dessutom skriver Håkan Nesser lite för vackert och genialiskt)

Bildkällorna
10.09.2012 kl. 15:49