Ensam på det här stället jag tycker så mycket om

Publicerad 25.10.2017 kl. 19:42

Jag är ensam på det här stället jag tycker så mycket om. Kom hit i söndags och åker hem ikväll. Jag har inte jobbat så flitigt som jag kunde ha. Jag har nästan inte jobbat alls, bara petat i texten, flyttat runt och funderat. Kokat mera kaffe. Gått ut i skogen. Känt fötterna sjunka ner i mossan, plockat stelfrusna trattkantareller. Hört bäckens porlande och klafset från mina skor som trampat mellan sjöarna. Lyssnat på det onomatopoetiska i dom orden: ”porla”, ”klafsa”. Tänkt att jag kanske är yrkesskadad redan nu, att jag inte ens kan gå genom skogen utan att använda ord som ”onomatopoetisk”.

Träffade två hjortar också när jag plockade svamp. Vi stod i varsin ända av en glänta och tittade ganska länge på varandra. Sen vände jag om och gick tillbaka åt mitt håll, tänkte att jag kan låta dem vara ifred, att det här är deras skog, lika mycket som den är min. Sen tänkte jag att det där är en tanke jag hämtat från Ronja Rövardotter, nästan ordagrant. Eller kanske det är all ekofeminism jag läst, all kritik mot antropocentrismen. Sen tänker jag att det är skevt och skenheligt att jag inte kan låta hjortarna vara ifred utan att paketera det i akademiska termer.

Det är konstigt att tänka att jag aldrig varit ensam här innan den här sommaren, att jag aldrig ens längtat efter det. Jag har alltid älskat ensamheten men föredragit den som finns i städer: det anonyma i offentliga sammanhang. Att vara ensam här är helt annorlunda. Liksom ytterst självcentrerat som samtidigt förlösande: det finns ju inget annat att förhålla sig till. Jag förvånas över hur tiden rör sig när ingen annan lägger sig i, förvånas över självklarheten med vilken jag sköter sånt som ska skötas, förvånas över hur jag rör mig längs vägarna när ingen ser på, och framförallt: hur mina tankar rör sig när de får vara för sig själv tillräckligt länge.

Också eftermiddagssolen rör sig på andra ställen i trädgården nu än i somras. Jag sätter mig på ett provisoriskt ställe i gräset som ljuset råkar träffa. Häller upp kaffe ur termosen, kisar ner mot vattnet. Det är så skevt att jag flyr hit när jag känner att jag inte orkar med mig själv, som att en plats kunde lösa mina problem. Det är skevt men ändå känner jag hur jag blir lugnare av att vara här. Mina problem försvinner inte, men jag får avstånd till dem, både geografiskt och emotionellt. Det är enklare att vara här, enklare att vara själv, enklare om jag bara skulle stanna kvar. I trädgården finns fortfarande mogna björnbär. Ändå längtar jag redan till stan. 


PS Imorgon börjar bokmässan i Helsingfors! På bokklubbsbloggen tipsar vi om vilka program vi ser mest framemot! Kom dit ju!


 

kaneli j
Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 7 med bokstäver:
Tycker ditt sätt att blogga just nu är u-n-d-e-r-b-a-r-t.
Malin26.10.17 kl. 14:02
t-a-c-k darling <333
03.11.17 15:51

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com