hemvant

04.07.2018 kl. 15:34

Jag var på en fest i lägenheten ett nyår för några år sedan. Vi kom dit sent, närmare morgonen, och jag kände inte de som bodde där. Egentligen kände jag nästan ingen på festen, och hade ingen lust att lära känna någon heller. Helst skulle jag väl ha varit någonstans med alla mina kompisar istället. Det var en tid då jag var ganska ointresserad av att umgås med andra än dem, så för att slippa satte jag mig i det sovrummet som var tomt, drack cava och surade.

Efteråt säger han att han kommer ihåg när vi kom, han säger att han hälsade på oss, att han minns Linns ansikte. Jag måste rimligtvis ha stått alldeles bredvid. Om jag gräver i minnet kan jag frammana bilden: hur vi står i hallen, golvet ett hav av skor och vinterjackor, någon som tittar upp, det är han som bor här, säger hej, fortsätter vidare. Egentligen är det ingen bild, snarare en skugga. Det kan hända att det bara är en efterkonstruktion. När vi träffas ett halvår senare känner vi hur som helst inte igen varandra.

En morgon i april följande vår går jag hemåt längs Norra kajen, det är samma väg jag gick efter den där nyårsfesten, samma väg jag gått minst ett par gånger i veckan det senaste halvåret. Skatudden tecknar sig i motljus på andra sidan, siluetten höjer sig hemvant ur havet. Det finns ingen annan plats på jorden som lika kompromisslöst innebär hem för mig, och ändå passerar jag uteserveringarna och isbrytarna fylld av vemod.

När jag kommer in genom dörren sitter Hanna i köket och äter frukost. Vi småpratar om helgen, om livet. Allt är odramatiskt och också det här är hemvant, tills hon avbryter mig och säger att det verkligen låter som att jag vill det. Jag frågar henne om hon vill, hon säger att hon tror det. Vi säger att det är länge tills dess, nästan sex månader, hela våren och sommaren. Vi har hur mycket tid som helst.

Nu har halva sommaren snart gått och på andra sidan vattnet har vi rivit ner tapeter, målat om väggarna, köpt nya möbler. Jag har börjat röra mig hemvant genom rummen.

Linn frågar mig om jag skulle ha trott det då, den där nyårsaftonen, att jag senare skulle bo i den lägenheten, med honom från hallen som jag kanske inte ens kommer ihåg att jag hälsat på. Nej svarar jag, det är klart att jag inte skulle ha trott det. Jag drack ju bara mitt vin, steg upp sen, sökte reda på mina skor och gick hem. 

kaneli j
Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:
Så fint skrivet!!! Blir alldeles öm i hjärtat.
Hanna05.07.18 kl. 11:03
<3
09.07.18 13:43
åhhh fint!!
nina06.07.18 kl. 17:25
tack!!
09.07.18 13:43

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com