Tre dagar i stan

20.07.2018 kl. 14:55

Sju dagar på landet är tillräckligt för att jag ska tappa tidsperspektivet. När jag återvänder till stan känns den som ett helt annat ställe än den plats jag lämnade. Värmen är annorlunda här, den lägger sig som en klibbig hinna över kroppen, omöjlig att helt avlägsna ens med kalla duschar. När jag sorterar tvätten ligger där en långärmad svart tröja, som en underlig udda relik från en annan årstid, ändå är det inte ens två veckor sedan jag senast tvättade.

De förbereder toppmötet i centrum och stänger av nästan alla passager till Skatudden. Vid backen till Uspenskij ser jag en tant med en handmålad skylt: Finland <3 Trump. När hon passerar får jag en plötsligt lust att rycka skylten ur handen på henne och kasta ner på bilvägen. Men istället går jag förbi, orkar inte se, tänker att det måste finnas andra sätt.

För att överleva hettan, undvika toppmötet, åker vi ut till öarna. Färjan plöjer igenom vattnet, jag ser de blågröna algerna virvla runt i svallvågorna, ändå är det en lättnad att vara här. Mina sandaler fylls av sand innan vi hunnit halvvägs runt ön, det är lättare att gå utan. Klipporna är varma, vi ligger tätt intill varandra på en filt, jag undrar om det finns något som doftar så gott som den solvarma huden hos någon man tycker om.  

Det är bara om nätterna som luften är behaglig. Jag går ut och dricker vin och träffar kompisar. Det finns fester att gå på överallt, alla är där och det blir aldrig kallt. På morgonen cyklar vi hem över bron, jag står vid fönstret och ser solen gå upp sen. Tänker att jag antagligen kan räkna nätterna jag minns att det varit såhär varmt i Helsingfors på fingrarna på ena handen, men att alla tio fingrar och alla tio tår inte räcker för att räkna gångerna jag stått här och sett ljuset dyka upp bakom horisonten. Sen tänker jag att gångerna jag ännu ska göra det antagligen är färre än de varma nätterna.

Mina föräldrar bjuder oss på middag. Vi åker tillbaka ut på havet, brisen mot huden är varm. Färjan rundar Skatudden, jag tänker att strandlinjen borde se annorlunda ut från det här perspektivet, men det gör den inte, den är bara olidligt bekant. Senare, när det blivit mörkt, klättrar vi upp på taket. På andra sidan vattnet lyser gatubelysningen upp vägarna och broarna, som pärlhalsband av ljus. Jag berättar om den första hösten här, hur jag brukade ligga på taket och aldrig riktigt vänja mig vid utsikten. 

Efter tre dagar i stan bestämmer jag att det enda vettiga är att fara tillbaka till landet. På morgonen innan jag åker läser jag i tidningen om toppmötet. På en av bilderna ser jag tanten med skylten, den jag ville rycka ur hennes hand. Men jag ser också bilder på andra skyltar, läser om motdemonstrationerna som tusentals människor tappert, trots hettan, tagit sig till, medan jag varit upptagen med annat. 

kaneli j
Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com