det tog oss år att ta oss hit

22.10.2018 kl. 09:14

Veckorna avlöser varandra. De ramas in av deadlines och det där emellan, en dag i taget av oregelbundna rutiner. Jag har tänkt komma in hit och skriva något en tid nu, vet bara inte av vilken bit av livet jag ska börja bygga upp något. Det blev det här nu: 

Vi bestämmer att vi måste bort från stan, någonstans där det finns skog och ro för det som vanligtvis är rastlöshet men som där ute kan blir något annat: idérikedom, upplevelsen av att livet kan se ut som vi väljer att forma det. 

Vi bakar pizza, jag börjar gräla när degen fastnar i kaveln, lyckas få mjöl på mina svarta jeans, vill skrika högt men går istället ut ur köket, slår fast dörren bakom mig. Han lyckas lugna mig sen, det gör han alltid, varje gång. 

Följande dag regnar det. Efter lunch klär vi på oss regnkappor och stövlar, går ut i det fuktiga. Luften är tung och ren att andas, ljuden är både dämpade och mer framtydande, jag tänker på ett stycke i Sent i november, söker upp citatet sen: 

"Skogen var tung av regn och träden alldeles orörliga. Allting hade vissnat och dött men nere på marken växte höstens hemliga trädgård med rasande kraft rakt upp ur förmultningen, en främmande vegetation av blanka svällande växter som inte hade något med sommaren att göra.” 

När vi kommer in tillbaka fortsätter jag mitt arbete: krokryggig i soffan istället för vid bordet, men det blir text av alla tankar tillslut. 

Hösten växlar alltid färg så fort sen, från våra fönster breder de ut sig. Det är som körsbärsblommorna i maj: det händer så snabbt att det både är en lättnad och ett vemod när det överdådiga är borta. 

Inomhus fortsätter det oregelbundna, det börjar mot att förmodan anta formen av rutiner. Jag med en bok, han med hörlurar. Det här borde vara allt vi önskat oss, men rastlösheten pickar mig fortfarande. 

Solkatterna klättrar över väggen om kvällarna, de avlöser varandra i ett mönster som långsamt ändras medan jorden vrider sig runt sin axel. 

Vi åker tillbaka sen. Det är indiansommar nu och alla toner blir mjuka i diset. Det är trots allt lätt att andas.  

Klipporna är kalla men luften är varm igen. Jag drar av mig kläderna och går i vattnet. Det är också kallt, men värt det, det är alltid värt det. Vi lutar oss bakåt och häller upp mera termoskaffe. Det tog två timmar att ta sig genom skogen till de här klipporna, det tog oss år att ta oss hit. 

På vägen tillbaka krampar mina vader, alla backar har satt sina spår i dem. Men så mycket annat har runnit av mig: klimatångesten, oron, rastlösheten. Det är bara för stunden, men den stunden finns.  

kaneli j
Kommentarer (4)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:
Wow, vad vackert!
Johanna23.10.18 kl. 10:08
thnx!
07.11.18 14:48
Wow. Så poetiska bilder och än mer poetiskt skrivet. Känner också igen mig i så mycket, både oron och rastlösheten, lugnet i mellanrumstiden på landet och samtidigt svårt att sitta still. Fint, väldigt fint författat!
Alicia Sivert03.11.18 kl. 15:33
tack! ja så är det verkligen.
07.11.18 14:48
Har läst din blogg i en längre tid och måste bara säga att du skriver otroligt fint. Hoppas så att du skriver en bok någon gång,
S06.11.18 kl. 15:13
tack, och ja haha, vi får väl se :)
07.11.18 14:48
Härligt med lite natur =)
Emilia18.11.18 kl. 20:48

 

Gillar böcker, förfester och svåra frågor.

 

kaneli.johansson@gmail.com